av JONAS HOLMSTRAND
I samband med bokmässan i Göteborg i år lanserar Svenska bibelsällskapet en ny översättning av Nya testamentet. Den kallas NT 2026 och är tänkt att vara en centrumöversättning, det vill säga en översättning som inte är nischad utan ska kunna användas brett i kyrkor och samhälle. Det innebär att den i princip är av samma slag som Bibel 2000. Men finns det behov av ytterligare en sådan översättning i Sverige just nu? En del kritiska röster har menat att så inte är fallet. Det är ju inte mer än 26 år sedan Bibel 2000 kom, framhåller man. Det ekonomiska utrymmet för att göra nyöversättningar är inte obegränsat, och resurserna bör sparas till dess att en sådan översättning verkligen behövs. Dessutom är det bra om nya översättningar inte kommer för tätt, eftersom det finns ett värde i att människor hinner lära känna en översättning och dess formuleringar ordentligt, så att de kan leva med, i och genom dem.
När en ny centrumöversättning av Nya testamentet behövs är naturligtvis en bedömningsfråga och något som alltid kan diskuteras. Men det saknas inte argument för att det kanske ändå kan vara dags för sådan översättning nu. Till att börja med kan man konstatera att den nytestamentliga delen av Bibel 2000 gjordes på 1970-talet och publicerades 1981 (varför den kom att kallas NT 81). Den fördes sedan in i Bibel 2000 i stort sett utan några revisioner alls. Den nytestamentliga delen av Bibel 2000 är alltså i praktiken 45 år gammal.
Internationell praxis
Ser man internationellt är det vanligt att nyöversättningar eller större revisioner av äldre översättningar av bibeltexter görs med 30–40 års intervall. I Norge kom till exempel nya centrumöversättningar 1978 (NO 78) och 2011 (NO 11). Dessutom kom reviderade upplagor av dessa översättningar 1985 respektive 2024. I Danmark lanserades förra centrumöversättningen 1992 (DO 92), och nu pågår arbetet med en ny sådan översättning. På tyskspråkigt område kom den katolska översättningen Die Einheitsübersetzung 1980 (EÜ 80) och en reviderad upplaga av den 2016 (EÜ 16), och för Lutherbibelns del kom nya versioner 1984 (LU 84) och 2017 (LU 17). På engelskspråkigt område lanserades New Revised Standard Version 1989 (NRSV) och en ”updated edition” kom 2021 (NRSVUE), och The Jerusalem Bible kom 1966 (JB), The New Jerusalem Bible 1985 (NJB) och The Revised New Jerusalem Bible 2019 (RNJB). För att ta några exempel.
I sammanhanget kan också nämnas att det första initiativet till en ny översättning av Bibeln efter 1917 års översättning kom på Svenska kyrkans kyrkomöte 1951, det vill säga 34 år efter den föregående översättningen (30 år om man räknar från publiceringen av de deuterokanoniska skrifterna 1921). Men i det då rådande statskyrkosystemet blev projektet tungrott. Det dröjde tio år innan frågan togs upp i riksdagen 1961 och ytterligare tolv år innan den bibelkommission som skulle genomföra översättningsarbetet tillsattes 1973. Bibelkommissionen utökades med en översättningsenhet för Gamla testamentet två år senare. Men sedan blev också själva översättningsarbetet långdraget. NT 81 publicerades efter åtta år, vilket inte är så anmärkningsvärt, men helbibeln kom i sin slutliga version med noter och allt först 2001, det vill säga 28 år efter att bibelkommissionen hade tillsatts. Som jämförelse kan nämnas att de senaste centrumöversättningarna av hela Bibeln i Danmark och Norge (DO 92 och NO 11) genomfördes på tolv år, vilket också är mer normalt internationellt sett. Nyöversättningar av Nya testamentet brukar ta ungefär sex år, vilket ganska väl motsvarar den tid som NT 2026 har tagit.
Att det är vanligt internationellt att man gör nyöversättningar eller större revisioner av äldre översättningar med 30–40 års intervall är naturligtvis inte i sig ett argument för att sådana nyöversättningar eller revisioner verkligen behövs. Men det visar ändå att det är många som gör bedömningen att de behövs, och att Svenska bibelsällskapet på intet sätt har varit ovanligt tidigt ute med sin nyöversättning – snarare tvärtom.
Utveckling inom den bibelvetenskapliga forskningen
Vad kan det då finnas för skäl att göra en ny centrumöversättning av Nya testamentet i Sverige just nu? Det viktigaste skälet är att det på de senaste 45 åren har hänt mycket inom den bibelvetenskapliga forskningen som har direkt relevans för hur man översätter Nya testamentet. Rent allmänt kan man säga att fokus i bibelvetenskapen före 1970-talet ofta låg på mer historiskt inriktade frågeställningar. Det kunde handla om sådant som rörde texternas eller enskilda textenheters historiska bakgrund, tillkomst och idéhistoriska sammanhang. Från 1970-talet och framåt har perspektiven breddats, fler forskningsfält tillkommit och nya metoder börjat användas.
Sedan 1970-talet har man till exempel ägnat mycket energi åt att studera olika typer av strukturer i texterna samt hur texterna kan tänkas ha påverkat läsarna. Det har man gjort med hjälp av analysredskap som hämtats från forskningsfält som narrativ kritik, textlingvistik och retorisk analys. Resultaten av sådana analyser är högst relevanta för bibelöversättaren. De har inte bara relevans för hur man delar in texterna i stycken och avsnitt utan också för vilka motiv som bör lyftas fram i översättningen, hur de bör lyftas fram, vilka rubriker som bör läggas in och var de bör läggas in. Det finns till exempel goda skäl att anta att formuleringen ”Från den tiden började Jesus förkunna och säga …” i Matt 4:17 skulle markera för läsaren att här börjar ett avsnitt som beskriver Jesus offentliga verksamhet. I Matt 16:21 kommer sedan en liknande formulering: ”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket …”. Den formuleringen markerar av allt döma för läsaren att berättelsen nu ändrar karaktär och riktas in mot Jesus lidande, död och uppståndelse. Men den inledningsmarkerande och innehållsorienterande formuleringen i Matt 4:17 förlorar helt sin textuella funktion, om den – såsom i NT 81 – läggs till föregående mening utan att den ens får inleda ett nytt stycke.
Sedan 1970-talet har man inom bibelvetenskapen också ägnat mycket uppmärksamhet åt olika ideologiska aspekter hos texterna. Med hjälp av ideologikritiska perspektiv och modeller har man studerat vilka outtalade värderingar och normer som texterna förutsätter och förmedlar. Det gäller både originaltexterna och olika översättningar av dem. En typ av värderingar och normer som har studerats är de som har med genus att göra. Här har man bland annat kunnat konstatera att formuleringar i översättningarna ibland har blivit mer könsexkluderande än vad formuleringarna i originaltexten var. Så är det till exempel i de fall där det grekiska ordet adelfoi har översatts med ”bröder” trots att det av allt att döma refererar till en grupp som bestod av både män och kvinnor. Det grekiska ordet användes nämligen naturligt om grupper med både män och kvinnor, vilket inte ordet ”bröder” gör på samma sätt. Orden adelfoi och adelfai relaterade till varandra mer som orden ”lärare” och ”lärarinna” i svenskan än som orden ”bröder” och ”systrar”. Den maskulina formen användes naturligt då gruppen bestod av män eller av både män och kvinnor, den feminina formen användes bara om grupper som uteslutande bestod av kvinnor. Därför väljer man i dag vanligen att översätta ordet adelfoi på ett mer könsinkluderande sätt när det refererar till en blandad grupp. I sådana fall har till exempel NO 11 översatt søsken, NRSV beloved, NRSVUE och RNJB brothers and sisters och EÜ 16 och LU 17 Brüder und Schwestern. Genusaspekter av det här slaget var nog ingenting som man uppmärksammade närmare när NT 81 gjordes. I alla fall har språkbruket i NT 81 de facto snarare blivit mer än mindre könsexkluderande än vad språkbruket i 1917 års översättning var.
Men ideologikritisk forskning har inte bara varit inriktad mot genusfrågor. Man har också uppmärksammat hur judar och judendom ibland har framställts på ett mer onyanserat negativt sätt än vad som är fallet i originaltexten. I 1 Thess 2:14–16 finns till exempel en textpassage som lätt kan tolkas antisemitiskt om den läses slarvigt. Risken för sådana tolkningar har ökat i NT 81:s översättning. Genom omkastningar och omskrivningar i texten och genom en inlagd rubrik har textens fokus förskjutits från de kristustroende i Thessalonike och hur de behandlades av sina landsmän till judarna och hur de har behandlat de kristustroende i Judeen, Jesus, profeterna och apostlarna. Genom lite oförsiktiga ordval i översättningen framstår judarna som allmänt trotsiga mot Gud och som fiender till hela mänskligheten. Förändringarna i texten har säkert syftat till att förenkla läsningen, men eftersom man inte har varit tillräckligt uppmärksam på ideologiska aspekter av det här slaget i texten har man fått en text som lättare lånar sig till antisemitiska tolkningar än vad originaltexten gjorde.
Den icke-judiska omvärlden har i översättningarna också ofta framställts på ett mer negativt sätt än vad som egentligen är motiverat utifrån originalet. Ett exempel på det är att det grekiska ordet ethne- , ”folk”, ”folkgrupper”, ofta har översatts med ”hedningar”. Ordet ”hedning” har en religiös inriktning och har en ganska pejorativ klang. Det grekiska ordet är bredare och syftar vanligen på en folkgrupp av något slag, och det är i sig mer värdemässigt neutralt. I Nya testamentet används det mer allmänt om människor av icke-judisk härkomst (oavsett tro), men det kan också användas om det judiska folket. På grund av dessa förhållanden har man i dag börjat söka andra översättningsalternativ för ethne- . I stället för ”ni hedningar” i Ef 3:1 har man till exempel i den reviderade versionen av NO 11 översatt med ”dere som er fra andre folkeslag”.
Ytterligare ett område inom bibelvetenskapen som har utvecklats sedan 1970-talet är textkritiken, det vill säga den forskningsgren som analyserar och värderar olika textvittnen och försöker fastställa en så ursprunglig text som möjligt. Utvecklingen inom den forskningen har lett till att moderna översättningar vanligen översätter en grekisk text som ibland avviker lite från den som NT 81 översatte. I dag är det till exempel ytterst få översättningar som i Mark 1:41 väljer den läsarten som anger att Jesus blev arg i stället för kände medlidande då den spetälske vädjade till honom. De flesta väljer i dag också att i 1 Kor 13:3 läsa en text som betyder ungefär ”utlämna min kropp för att kunna tala med stolthet om det” i stället för ”utlämna min kropp till att brännas”.
De nämnda forskningsfälten gäller områden där det är lätt att se hur forskningsresultaten får omedelbar relevans för hur man översätter bibeltexten. Men det har också bedrivits mycket annan bibelvetenskaplig forskning sedan 1970-talet som har betydelse för hur man översätter men där detta kanske inte är lika uppenbart. Nya arkeologiska utgrävningar i Medelhavsområdet, ett omfattande och breddat studium av Dödahavsrullarna och mer avancerade sociologiska analyser har gett oss utökade och fördjupade kunskaper om den miljö i vilken Nya testamentet formades. Dessa kunskaper har till exempel lett till att synen på hur de första kristustroende relaterade till sin judiska kontext har förändrats. Det har påverkat tolkningen av flera textpassager, inte minst i brevlitteraturen, vilket i sin tur påverkar hur man formulerar sig i översättningen av dem. Förändringen kan illustreras med Matt 7:23, där moderna översättningar är mycket mer benägna att skriva fram den positiva användningen av begreppet ”lag”. LU 84 hade där översatt weicht von mir, ihr Übeltäter, men LU 17 har i stället valt att översätta weicht von mir, die ihr das Gesetz übertretet. NT 81 har här den tämligen fria återgivningen ”Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare”.
Ändrade översättningsideal
Det starkaste argumentet för att göra en ny svensk centrumöversättning av Nya testamentet nu är alltså att det under de senaste 45 åren har hänt så mycket inom den bibelvetenskapliga forskningen som har direkt relevans för hur man översätter Nya testamentet. Men det finns också andra argument som skulle kunna anföras. Ett sådant är att översättningsidealen för bibelöversättningar har förskjutits något sedan 1970-talet. Då låg fokus i hög grad på det som benämndes dynamisk eller funktionell ekvivalens, vilket innebar att målet för översättningen var att texten skulle göra ungefär samma intryck på läsaren i dag som originaltexten gjorde på den ursprungliga läsaren. För att uppnå det målet var man beredd att förhålla sig lite friare till ursprungstextens form. I utredningarna inför NT 81 (SOU 1968:65) sades till exempel att man gav upp ambitionen att sträva efter konkordans, det vill säga att i möjligaste mån översätta samma grekiska ord med samma svenska ord, eller i vart fall med så få svenska ord som möjligt.
I dag är man inte benägen att gå lika långt i fråga om funktionell ekvivalens som man var då. De bibliska texterna är formulerade under andra omständigheter än dem som vi lever under, de förutsätter en annan tankevärld än vår och de är formulerade inom ramen för andra genrer än dem som gäller i dag. Är det då rimligt att ha som mål att texten ska göra samma intryck på en läsare i dag som den gjorde då? Kanske är det rimligare att i högre grad respektera textens ”annorlundahet” och i stället låta det framgå att den hör hemma i en annan tid och i ett annat sammanhang. Man är också benägen att hantera textens form något varsammare i dag än på 1970-talet. Att till exempel frångå konkordans är inte oproblematiskt, eftersom det försvårar såväl intra- som intertextuella associationer och riskerar att osynliggöra såväl textstrukturer som viktiga tankesammanhang i texten. I NT 81 har man till exempel översatt det grekiska ordet sarx, ”kött”, på åtminstone 17 olika sätt. Utöver att man riskerar att tappa anknytningar mellan textens olika delar får detta teologiska konsekvenser. Ordet ”kött” förekommer i NT 81 i stort sett bara i sammanhang där det förknippas med synd och kontrasteras mot Anden. Det gör att det demoniseras på ett annat sätt än i den grekiska texten, där det också kan heta att Ordet blev kött (Joh 1:14).
Direktiven för NT 81
I SOU 1968:65 föreslog utredarna att man skulle göra två översättningar, en ”kyrkbibel” och en ”folkbibel”. Den förra skulle vara något ”tyngre” och mer textnära, den senare något mer lättillgänglig för mindre kyrkvana människor. Det var svårt, menade man, att göra en översättning som kunde tillgodose alla de behov som fanns i samhället. Statsmakterna beslutade dock att det bara skulle göras en översättning och att den skulle ligga närmare ”folkbibeln” än ”kyrkbibeln”. Detta direktiv återspeglas i översättningen genom att man ibland har gått längre i sina tolkande omskrivningar än vad man vanligen gör i centrumöversättningar. Nackdelen med detta är att man snävar in textens betydelsepotential och ger mindre utrymme för läsarna att tolka texten. Ibland har dessa omskrivningar också fått teologiska konsekvenser. Så har till exempel omskrivningarna i Rom 3:25, 1 Joh 2:2 och 4:10 låst texten till en viss försoningsteologi, och genom att ofta skriva om formuleringen ”i Kristus” till ”genom Kristus” har man tonat ner de mystika dragen i Nya testamentet.
I ett par fall har man i NT 81 valt att göra ganska extrema omskrivningar, som man knappt finner i någon annan översättning. Det ena fallet är att man klart mer än 100 gånger i Paulusbreven har valt att översätta med ”jag” där grekiskan har ”vi”. Det påverkar dels hur man uppfattar textsammanhangen, dels hur man uppfattar Paulus självförståelse. Inte minst det senare får teologiska konsekvenser, eftersom Paulus framställer sig själv som ”likgestaltad” med Kristus och som ett föredöme. Det andra fallet är att man på några ställen i Paulusbreven har valt att lägga in ett ”er” eller ”vår” vid ordet ”ande”, där det i grekiskan bara står ”ande” och i stort sett alla andra översättningar uppfattar att syftningen är på Guds ande. I Gal 5:16 har man till exempel översatt ”låt er ande leda er … Köttet är fiende till anden”, där den klassiska förståelsen av passagen snarare är ”vandra/lev i Anden … köttet begär vad som är i strid med Anden”. En omskrivning av den här typen får naturligtvis stora teologiska konsekvenser och blev starkt kritiserad, när NT 81 kom. Den är också en starkt bidragande orsak till att NT 81 har haft svårt att nå allmän acceptans i den svenska kristenheten, vilket är beklagligt från ekumenisk synpunkt.
NT 81 är dock en översättning som också har många och stora kvaliteter. I många, många fall har man funnit alldeles utmärkta lösningar på svåra översättningsproblem. Men NT 81 är – liksom alla översättningar – ett barn av sin tid. Eftersom alla översättningar åldras, är det rimligt att man med jämna mellanrum gör nyöversättningar eller ordentliga revisioner av äldre översättningar (vilket alternativ man lämpligen väljer beror på vilken typ av förändringar i texten som behöver göras). Men även om man gör en nyöversättning, bör man anknyta till de äldre översättningarna och vinnlägga sig om att ta vara på alla goda lösningar som finns i dem. På det sättet kan man också få både kontinuitet och förnyelse i översättningen.
Om tiden nu är mogen för en nyöversättning av Nya testamentet är som sagt en bedömningsfråga och kan diskuteras. Jag för min del tycker det. Om sedan NT 2026 kan svara mot de behov som nu finns är en annan fråga, och den får samfunden och de enskilda bibelläsarna ta ställning till när NT 2026 har lanserats och man har haft tillfälle att seriöst studera och bedöma den. Om man inte tycker att den håller måttet, kan man välja att fortsätta använda NT 81, Svenska folkbibeln eller någon annan svensk översättning av Nya testamentet. Dessa kommer att finnas kvar. Det gamla enhetssamhället, där bibelöversättningar gjordes genom statens försorg och under överinseende av statskyrkan och sedan gillades och stadfästes av konungen, är förbi.
Jonas Holmstrand är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2026, s. 17–22.