av NIKLAS RÅDSTRÖM
Jag kom till de bibliska böckerna först i mogen ålder. Mina föräldrar var när jag föddes helt sekulära. Visserligen såg de till att döpa mig, vilket skedde redan då min pappa när jag inte var mer än dygnet gammal bar ner mig till sjukhuskyrkan på BB och såg till att det blev gjort. Att det närmast liknade ett nöddop berodde dock inte på att jag var livshotad, utan på att min mamma och pappa ville slippa undan mina morföräldrars ambition att ordna med en större ceremoni. Mormor och morfar var visserligen inte utpräglat kyrkliga och gick vad jag minns i mässa endast vid större helger. Min morfar, född en bra bit ner i 1800-talet som sjätte barnet i en murarfamilj i en trång stuga vid Verkeån på Österlen, hade visserligen bibelkunskap nog för att som folkskollärare bli medförfattare till läroböcker i religionskunskap och litteraturhistoria, men det var mer folkbildning och föreningsliv som engagerade honom än kyrkan. Då jag som barn ofta bodde hos dem i Malmö försökte han visserligen lära mig be kvällsbön, men detta förbjöd min mamma så snart hon fått höra om det.
Min farmor hade en vid nyfikenhet på Bibelns berättelser som hon höll liv i med fantasifull uppfinningsrikedom, men någon utpräglat troende person var hon inte. Hennes bibelintresse bör ha väckts tidigt eftersom hennes pappa var distriktsföreståndare inom Missionsförbundet och hon och hennes syskon under uppväxten ofta fick bistå vid predikoresorna med kollektinsamling och psalmsång. En av hennes favoritböcker var en gammal bibelkonkordans som jag senare fick ärva och bibelcitaten var lika nära till hands för henne som älskade diktrader och historiska anekdoter. Till de bibliska böckerna förhöll hon sig vidöppen vad det gällde att tolka och utforska deras historier, både genom att se hur det gamla testamentet genom sitt mytiska berättande gjorde världen magisk och förtrollad och att ta sig innanför det nya testamentets balansakt mellan sanningsanspråk och legend. Evangeliernas under och den tomma gravens mirakel såg hon som gåtor som på en gång efterlyste att förklaras och att förbli olösta. En av de böcker hon då gärna refererade till var Robert Graves roman Kung Jesus, men när jag många år senare läste den fann jag bara få av de tolkningsförsök hon brukade diskutera, så många av dem var nog hennes egna.
***
Vägen till att jag själv kom att fördjupa mig i de bibliska böckerna gick över de antika myterna. Inom konsten, litteraturen och teatern är det en självklarhet att utforska på vad sätt de antika myterna är meningsskapande för oss i dag. Vid nittiotalets början trängde jag ner i dem bland annat genom arbetet med en samtidsroman, Ängel bland skuggor, där den antika mytologins gestalter fick tjäna som förebilder för berättelsens gestalter samtidigt som bokens berättare, fotografen Ove, hade en livsberättelse som speglade den historiske Ovidius öde. Jag hade samtidigt tagit starkt intryck av hur psykoanalysen och inte minst Freud själv utnyttjade de antika myternas figurer som tolkningsförebilder för allas våra livsval.
I det bildningsprojekt jag som autodidakt och i stort sett akademisk oskuld inlett med mig själv i fyrtioårsåldern hade jag under ett antal år fördjupat mig i framför allt Västerlandets och Mellanösterns filosofiska tradition och idéhistoria. I den processen kunde jag se hur stora hål uppstår i idéhistorien när man går förbi teologin och de religiösa traditionerna. Bibelns böcker är sprungna ur samma tidsepoker, samma kultursfärer och i stor utsträckning samma geografiska hemvist som antikens, men våra tolkningsvägar in i dem begränsas av en tvåtusenårig tolkningstraditions och kyrkohistorias förförståelse vilken tenderar att formatera hur vi möter texterna. Det gör dem ofta snarare till gåtor med redan färdigställda om än dolda svar vilket riskerar att stå i vägen för att möta dem som levande och meningsskapande materia.
I denna process var min tanke att kanske försöka skriva en essäbok där jag tolkade delar av de bibliska berättelserna i deras eget nu, en tankeprocess som upptog mig under några år, även innefattande några terminers kurser i teologi, utan att jag egentligen fick något skrivet. Men så ringde en dramaturg från Göteborgs Stadsteater när jag var ute för att köpa julgran en gråkall eftermiddag. När jag svarade att jag var upptagen undrade han om han bara kunde ställa en kort fråga. ”Jadå”, svarade jag. ”Vill du dramatisera Bibeln?” undrade han. ”Ja, det kan jag göra”, svarade jag och så lade vi på.
Så började det skönlitterärt gestaltande arbete med de bibliska böckerna som skulle uppta mig flera år framöver. Jag hade då visserligen sedan flera år gått och funderat över och börjat skriva på den bok, En Marialegend, som skulle bli den andra av de tre av mina romaner som på olika sätt utgår från de bibliska böckerna. Av det ovanstående kan det verka som jag tidigare varit helt främmande för en religiös erfarenhet och den nyfikenhet den väcker, men så är det naturligtvis inte. Jag har sedan mycket unga år på en gång dragits till det som i vid mening ryms inom den religiösa erfarenheten och kanske även sett den som en nära anhörig till den skapande människans praktik.
Vad gäller min relation till de bibliska böckerna och deras värld blev en tidig avgörande impuls för mig mötet med Elaine Pagels bok om de gnostiska evangelierna för mer än fyrtio år sedan. Den fick mig att tänka över dels vad en helig text kan vara, dels hur en kyrkotradition kommer till stånd. Jag tänker att en helig text har minst två huvudsakliga syften: det ena är som utgångspunkt för andlig och existentiell reflektion och det andra som grund för ett samfunds- eller kyrkobyggande. Dessa två kan naturligtvis överlappa varandra, men gör det sällan, om än någonsin, helt och hållet. Hur vi gestaltar vår tro är just en levande materia, låter vi den inte vara det fastnar vi i en stelbent dogmatism som i sin förlängning hotar att vara begränsande och förtryckande. Det heliga finns för att öppna världen för oss, inte för att sluta den. Kyrkobyggandet har behov av tydliga ramar och enande tankelinjer. Det finns en ofrånkomlig motsättning mellan dessa de heliga texternas vägar för oss och det är inte min sak, och kanske inte heller någon annans, att döma efter vilken vi väljer att färdas. Många ser goda skäl att färdas längs båda, men det är naivt att tro att de alltid leder till samma mål.
Jag tänker ofta på syster Inga, en äldre nunna med tysk bakgrund, som jag läste ett par kurser teologi tillsammans med. Vid ett tillfälle när vi i studiegruppen diskuterade bakgrunden till en bibeltexts olika tolkningsmöjligheter bröt hon in och sade: ”Men det är ju vad vi tror.” Jag mötte henne slumpmässigt flera gånger åren därefter, alltid ljust öppen var gång jag träffade henne. Jag tänker också ofta på tonsättaren Sven-David Sandström som när vi arbetade tillsammans på en opera baserad på mitt bibelarbete ofta gav uttryck för en mycket enkel och alldeles självklar barnatro. Den avspända och, som jag upplevde den, okomplicerade tro syster Inga och Sven-David kunde ge uttryck för har jag egentligen aldrig kunnat dela.
Vad jag däremot tror mig kunna dela med dem är vad jag i brist på annat just vill kalla för en religiös erfarenhet som egentligen inte är konfessionell utan mer av uppenbarad insikt. Jag tänker mig att till dess grundkomponenter hör förståelsen av att vad vi än föreställer oss om oss själva och vilka vi försöker göra oss till så är det grundläggande faktum att vi alls existerar något vi inte förfogar över. Det är väl detta den gamla teologen Friedrich Schleiermacher såg som religionens kärna: absolut avhängighet. En annan komponent av den religiösa erfarenheten är upplevelsen av ett djupgående sammanhang, där skapelsen i såväl sin helhet som i sina enskilda detaljer bildar en enhet, det som Romain Rolland en gång i ett berömt brev till Sigmund Freud kallade ”den oceaniska känslan”.
Jag tänker att världen kommer till oss på minst tre olika sätt. Det ena är genom det vi kan gripa med handen, den fysiska värld som hela tiden finns kring oss och som vi kan bekräfta med evidens och som oupphörligt gör sig påmind för oss, den värld där vi som biologiska varelser lever. Det andra sättet på vilket världen kommer till oss är genom det vi kan gripa med tanken, det som glider oss ur handen men som tanken förmår hålla kvar och låter oss bearbeta och prata om, begrepp som frihet och etik om vilka vi kan tala och tänka, men aldrig föra i bevis. Det tredje sätt som världen visar sig på förmår varken handen eller tanken fullt ut att greppa, det som kommer till oss genom vad jag saknar annat ord för än uppenbarelse. Hit hör mycket av det i livet som betyder mest för oss: skönhet, närhet och kärlek såväl som förlust och sorg. Det är erfarenheter som vi kan föra i bevis hur de till exempel påverkar våra kroppars signalsystem och tala om dem filosofiskt analyserande, men ingetdera sättet förmår helt få grepp om dem. Som jag ser det kan de bara komma till uttryck genom gestaltning och ritual.
***
Ibland när jag med andra diskuterar de bibliska böckerna får jag frågan: ”Så du menar att Bibelns texter bara är litteratur?” Vad svarar man på det? Naturligtvis är Bibeln litteratur, vad skulle den annars vara? Att den består av texter skapade av människor i unika historiska situationer, traderade så att de får djup förankring i de kulturer inom vilka de blivit till och i såväl detalj som helhet speglar människans relation till den skapelse hon är en del av är en självklarhet. Till det som skaver i frågan är det där lite reducerande ”bara”. Det lilla adverbet smyger sig in som en lönnmördare eller femtekolonnare och försöker säga oss att alla våra strävanden och drömmar endast är påhitt, skenbilder, lappri. Så är det naturligtvis inte. Att förminska hur det uppenbarade kommer till uttryck är att beröva oss det som är vårt egentliga liv.
Bidragande till denna oförståelse hör att vi lever i ett samhälle och en kultur som i sitt ibland närmast missbruksliknande evidensberoende har allt mindre förståelse för mytens språk och dess betydelse. I dagligt tal brukar vi tala om myten just som något osant, påhittat, vilseförande, ogrundat. Vanligen delar vi in texter i fakta och fiktion, hänt och påhittat, historieskrivning och fantasi. Myten bryr sig inte riktigt om sant eller osant, myten söker berätta om var och en av oss, vilka vi är här och nu och i alla tider. Den omdiskuterade mytforskaren Joseph Campbell har nog ändå rätt i sin beskrivning av mytens fyra funktioner: den metafysiska, den kosmologiska, den sociologiska och den pedagogiska. Med den första menar han hur myten väcker förundran och ödmjukhet inför skapelsens mysterium, att den bidrar till att bibehålla världens förtrollning. Med den andra att den ger en förklaring av skapelsens uppbyggnad och vår plats i den. Den tredje hjälper oss att bekräfta hur vi ska leva tillsammans och den fjärde ger oss en vägledande spegel av våra livs olika skeden. Så förstått har även det som de flesta håller för ostridigt betydelsefullt, som evolutionen och demokratin, något av mytens karaktär.
Jag minns fortfarande hur jag för flera decennier sedan drabbades av insikten om de heliga texterna som litteratur. Jag hade tidigare haft ett förhållande till dem som byggde på föreställningen att de krävde en sorts underkastelse. Det både lockade mig och stötte bort mig. Men när tanken om de heliga texterna som litteratur trädde fram för mig blev det en ögonöppnare, och kanske även en befriare. Den religiösa erfarenheten kan ges uttryck som är hämmande, instängande, stränga, dogmatiska, förtryckande – för det har vi tveklöst oräkneliga historiska exempel. Men den är i lika stor utsträckning en unik möjlighet till att öppna världen för oss. Själv är jag kanske alltför naivt fången i en oförmåga att ingå i dogmatiska system för att växla in min fantasi och nyfikenhet i en begränsande samfundstillhörighet. Jag har det helt enkelt inte i mig. Jag hade det inte när mina gymnasiekompisar försökte få med mig i marxist-leninistiska studiecirklar och det har inte förändrats med åren.
***
Jag sade tidigare att det som når oss genom uppenbarelse bara kan komma till uttryck genom gestaltning och ritual. Jag tror verkligen att det är så. Det är något som starkt förenar den religiösa erfarenheten med kreativt skapande, närmast till halvsyskon med en gemensam förälder om på mödernet eller fädernet får väl vara en öppen fråga. Och lika lite som den religiösa erfarenheten har ensam hemvist i specifika samfund utan kan röra sig fritt, så har det kreativa skapandet inte ensam hemvist i konsten. Men vad såväl den kyrkliga praktiken som konsten kan göra är att levandegöra och gestalta det som är unikt för vår plats i skapelsen. Vad den religiösa erfarenheten säger oss är att skapelsen inte är ett objekt för oss att erövra och exploatera, utan ett subjekt att skapa en relation till och ett av de viktigaste sätt som det kan komma till uttryck är genom kreativt skapande. Det spelar sedan inte någon roll om det sker genom konst, litteratur, musik, brödbak, trädgårdsodling, husbyggande eller Gud vet vad. Och kanske är det just så: Gud vet vad.
Så till sist några mer handfasta saker om mitt skönlitterära skapande med utgångspunkt från de bibliska böckerna. De tre romaner jag skrivit med Bibelns berättelser som katalysator, Boken, En Marialegend och Judas hågkomster, förhåller sig på olika sätt till sitt grundmaterial. Den första romanen tar sig an de bibliska böckerna från skapelseberättelse till uppenbarelsebok med just det mytens språk jag ovan diskuterat, ett berättande som löper likt ett tvinnat rep genom historien: nya tiders tampar tvinnas in i de gamla och ger upphov till nya tolkningar och innebörder, men repet har fortsatt fäste där det en gång uppstod.
I den andra romanen är Mariagestalten inte närvarande annat än som återspeglingar i de tre skilda berättelser som utgör dess väv. Det är väl vad en uppsats om Bibeln och litteraturen egentligen borde handla om: hur de gamla berättelserna initierar och ger laddning åt nya där ljuset faller på ett annat sätt och skuggorna träder fram i unga skepnader. Den tredje romanen återvänder till Jesusberättelsen som naturligtvis även finns med i Boken, men som där berättas med mytens språk. Det är ett uttryck som dock inte förmår greppa att evangelierna både är historieskrivning och legend och jag ville i Judas hågkomster återvända till dem där detta återspeglas. Det blir även ett sätt att komma tillbaka till det skede i historien vilket jag önskade söka mig bortom i mitt bibelarbete.
Det är med Jerusalems förstörelse år 70 och dess konsekvenser som den tolkningstradition och kyrkohistoria vi i dag är en del av tar sin början, både vad gäller judendomen som ur templets ruiner växer fram i den rabbinska form vi i dag känner och vad gäller kristendomens tankar om Gudsriket. Att de bibliska böckerna i tvåtusen år förblivit en levande materia talar för deras kraft. De inte bara utstår nya översättningar och tolkningsvägar, de tillför den oavbrutet ny energi.
Niklas Rådström är författare och professor emeritus i berättande och kreativt skrivande.
Ur Signum nr 5/2026, s. 22–26.