av gästkrönikör NIKLAS RÅDSTRÖM
För många i samhället tycks tanken att hålla något för heligt vara fullständigt främmande. Det förefaller för en del som helighet ofelbart faller i samma kategori som förtryckande hederskultur, dogmatisk bokstavstro och fundamentalistisk sekttillhörighet. Det finns de för vilka föreställningen att ingenting kan hållas för heligt tycks vara det enda som verkligen är heligt.
Men undersöker vi vad helighållande är utan att låta det begränsas av alltför snäva konfessionella ramar så håller nog alla något för heligt. I de konstnärliga utbildningar jag lett har jag alltid haft ett delmoment där studenterna fått diskutera vad helighet är, både som vidare begrepp och personligt för dem själva. Så snart tanken lösgörs från att endast gälla religiösa trossystems dogmatik håller alla något för heligt.
Vad som utmärker det heliga är att det är något vi menar inte är förhandlingsbart. Ofta gäller det sådant som rör den närmaste familjen, kärleken till barnen, respekten för integriteten både vad gäller den egna kroppen och idealen man hyser, att akta de döda och allt det som är en gåva och inte en vara.
Därtill kan vi lägga att vi ofta håller tolkningsföreträdet av den egna livsberättelsen för helig. Hur det egna jaget identifierar sig, hur minnena gestaltar sig, hur vi blivit de vi är, framstår ofta för oss som odiskutabla uppenbarelser, även om de bara ges uttryck i flyktig anekdotisk form. Vi ser på vår livsberättelse som lika genomgripande som den djupaste religiösa övertygelse. Att tillvitas åsikter och föreställningar, handlingsmönster och idiosynkrasier vi inte ser oss som bärare av, kan vi vara beredda att skydda oss mot med vad som närmast liknar en helig vrede.
Och ändå kan varje människa genom handikappande depressionstillstånd, okontrollerat missbruk, uppslitande förluster eller destruktiva relationer för sin egen överlevnad se sig tvingad att just omförhandla den egna livsberättelsen. Det kan vara ett mycket smärtsamt och tidskrävande arbete, kanske inom ramen för någon form av terapi, i vilket vi måste utmana oss och gå, som Ekelöf säger i Färjesång, den undre och inre vägen, på botten av oss själva. Ekelöf skriver att det är svårt att vänja sig vid sig själv, men lika svårt att vänja sig av med sig själv.
Vad som dock ofta sker är att det vi så starkt hållit för orubbligt att det framstått som heligt inte berövas sin helighet genom att det omförhandlas, utan att den känslan snarare kan förstärkas och djupna, som har det hela tiden rymts en heligare sanning bortom den vi trott oss äga och så länge levt med. När det som vi försanthållit om oss själva nedmonteras och återuppbyggs blir ofta jagupplevelsen både friare och starkare.
Jag tänker att det kan vara likadant när den religiösa erfarenheten utmanas av världens tillstånd, kyrkliga institutioners förfall eller vetenskapliga rön. Det är oftast de som är allra mest trosvissa i sin religiösa övertygelse som också är mest ömhudade då den utmanas. Men att inför en föränderlig tid omförhandla det som vi hållit för oförhandlingsbart kan leda till att upptäcka det heliga som daggfriskt och livgivande. Att, som de gamla gnostikerna menade, möta den Gud som finns bortom Gud.
Niklas Rådström är författare, poet och dramatiker.
Ur Signum nr 6/2025, s. 3.