av FREDRIK HEIDING
Dokumentärfilmen Nunnan – 25 år i kloster har fått ett anmärkningsvärt stort genomslag. Vad beror det på? Kan det hänga samman med att ställföreträdande religiositet fyller en viktig funktion? Syster Maria av Bebådelsen – med det ursprungliga namnet Marta – och hennes karmelitsystrar i klostret i Glumslöv i Skåne konkretiserar ett ideal som biobesökarna själva skulle vilja efterleva. Nunnan representerar ett eftersträvansvärt liv, som dock få skulle klara av. Maria av Bebådelsen har en roll som ställföreträdare för människor i vår tid, vilkas mer eller mindre självvalda livsstil egentligen inte motsvarar vad de på djupet själva drömmer om. Detta ska nu förstås som en hypotes, snarare än resultatet av en omfattande samhällsvetenskaplig undersökning.
Den brittiska religionssociologen Grace Davie myntade år 2007 begreppet vicarious religion, i syfte att peka på en viss grad av religiositet i ett alltmer sekulariserat samhälle. Med vicarious religion menar hon att en minoritet lever sin tro genom att praktisera den medan en tyst majoritet inte själva går i kyrkan men uppskattar att minoriteten gör det i dess ställe. Davie avsåg något positivt med detta, till exempel när en yngre sekulariserad generation (majoriteten) värdesätter och i någon mån ändå identifierar sig med den kyrka som far- och morföräldrarna aktivt bekände sig till. I diskussionerna bland forskare har Davies begrepp vicarious religion samtidigt tolkats som något bristfälligt. Bland annat uppfattas det som otillräckligt, som att åka snålskjuts. Någon form av egeninsats krävs ändå om man tar Jesu Kristi ord i evangelierna på allvar.
Med hjälp av Davies analys kan uppmärksamheten kring filmen Nunnan tolkas så att såväl kristna som människor av annan livsåskådning värdesätter att karmelitsystrarna är så radikala. Människor längtar i sitt innersta efter att själva vara lika modiga genom att gå mot strömmen. Det finns dock inte på kartan att själv ta detta steg. Däremot behövs det verkligen nunnor och munkar som gör slag i saken – de blir både ställföreträdare och traditionsbärare. Klostren har ett uppdrag att bedja för andra. Lekfolk försöker konstruktivt genom bön och livsstil följa karmeliternas normer och spiritualitet så långt det går i en tillvaro i samhället, ”ute i världen”. En etablerad form av detta är Karmels tredje orden, en lekmannagren inom Karmelitorden.
De katolska ordnarnas spiritualitet har de senaste decennierna fått stor spridning – ja, blivit trendiga – på samma gång som ytterst få män och kvinnor knackar på dörren till klostren och konventen och ber om att få ansluta sig. Det gäller benediktinerna, karmeliterna, franciskanerna, jesuiterna och dominikanerna generellt, med vissa undantag. Förmodligen kallar Gud egentligen fler kvinnor och män till ordenslivet än vad vi faktiskt ser i form av risktagande noviser.
En ny komponent som skiljer sig från tidigare förebilder är att Maria av Bebådelsen efter 25 år fortfarande är kvar i sitt kloster. Annars brukar avhoppade personer ofta betraktas som säkrare och mer tillförlitliga. Till exempel presenteras gärna författaren Karen Armstrong som före detta nunna, med budskapet att hon nu gjort sig fri och därför är extra värd att läsa. Avhoppare har en gång hört till en intressant värld men gjort sig sunt självständiga. Den logiken passar inte in på Nunnan, hon vandrar alltjämt vidare på en alternativ livsväg.
Förutom ställföreträdande religiositet som förklaring bakom succén för filmen Nunnan, kan man hävda att tajmingen på bioduken just nu är oerhört gynnsam. För det första har nog en mättnadskänsla uppstått kring att ständigt vara uppkopplad och utsatt för en strid ström av ljud och bilder. Psykisk ohälsa på grund av digitaliseringen vittnar flera undersökningar om. Karmelitsystrarna lever så långt borta från överexponeringen av optiska och auditiva intryck man kan komma, även om de trots allt verkar ha wifi installerat i Glumslöv. De är tysta hela dagen förutom vid rekreationen!
En intressant sak är också att Maria av Bebådelsen och hennes medsystrar valt att hörsamma Guds kallelse, att leva i en konkret gemenskap med medeltida ursprung och att tillhöra den världsvida katolska kyrkan. Kort sagt, ett liv i relation till auktoritet och tradition. Detta skiljer sig från ett ideal av självförverkligande som bygger på individens autonomi utan koppling vare sig till någon överordnad mänsklig eller gudomlig auktoritet, eller distinkt gemenskap över huvud taget. Om ett sådant individualistiskt livsprojekt skrev den kanadensiske filosofen Charles Taylor 1991 i sin bok The Ethics of Authenticity. Möjligen är därför tajmingen också gynnsam eftersom filmen pekar på ett trendbrott i mer korporativ riktning. Att vara autentisk på egen hand ersätts med att vara äkta i en gemenskap.
Filmen ligger också rätt i tiden med tanke på ett ökat intresse för religion i allmänhet och den katolska kyrkan i synnerhet. Det visar till exempel undersökningen Ungdomsbarometern, och olika kristna samfund som välkomnar unga vuxna i större skaror till sina församlingar. Hopp om framtida kallelser väcks. För 25 år sedan när regissören Maud Nycanders första film om Marta visades fick den visserligen också mycken uppmärksamhet. Men då var katoliker fortfarande ett exotiskt släkte, sällsynta fåglar, Marta en rara avis. Numera är den katolska kyrkan, inklusive ordenslivet, etablerad i Sverige och vägledande för några.
Den ökande acceptansen och uppskattningen märks på sina håll i samhället generellt men kanske särskilt i olika kristna samfund. Bokförlaget Libris med rötter i Örebromissionen har genom åren gett ut ett stort antal böcker av katolska författare (varav flera munkar). I hela Norden har dessutom de senaste decennierna en folkrörelse byggts upp kring reträtter och litteratur med katolsk profil, däribland karmelitisk tradition. Ett av Svenska kyrkans stift har uttryckt önskemål om att Newmaninstitutet bör ge en kurs i ”Den karmelitiska spiritualitetens klassiker”. Det finns alltså en god jordmån, en gynnsam tidpunkt där den senaste utvecklingen banat väg för mottagandet av filmen Nunnan.
Sedan måste man givetvis också påpeka att filmen är mycket välproducerad i ett inkännande porträtt av en person med verklig utstrålning. Man får också följa hennes syskon och föräldrar som i sin tur visar på de alternativa livsvägar som de är kallade till.
Tajmingen för ställföreträdande katolsk religiositet kunde alltså knappast vara bättre. Men det får inte stanna där. Vad är det som hindrar att gå från att låta någon annan representera ett heligt liv till att ta steget in i ett eget engagemang? Den frågan kan besvaras i människans samvete där en levande Guds röst tilltalar var och en personligen.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid
Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2025, s. 1–2.