Utan kristendomen inga liberaler

av THOMAS IDERGARD
Landsmötet för det tidigare Folkpartiet firade nyligen namnbytet till Liberalerna genom att ställa sig bakom kravet på att staten ska tvinga religiösa samfund i Sverige att viga de personer som staten anser att de ska viga, oavsett samfundens egen teologiska syn på äktenskap (läs här). Denna långtgående inskränkning av religionsfriheten – en princip som liberaler tillsammans med troende från skilda traditioner länge kämpade för i Sverige, och alltjämt riskerar livet för runt om i världen – har hittills det parti som tidigare kallades Kommunisterna varit ensamt om att förorda. En gissning är att fler partier och politiker med stark dragning åt liberal ideologi så småningom kommer att ställa sig bakom förslaget.

Att den moderna liberalismen som idétradition, på grund av en atomistisk och endimensionell människo- och frihetssyn som förutsätter en människa som är konstruerad, slutligen spårar ur i ett slags totalitarism, har jag tidigare beskrivit i Signum med familjelagstiftningen som konkret exempel (läs här). För det liberala projektet att skapa en ny, autonom människa är kristendomen ett särskilt problem, i synnerhet om den kommer till uttryck i etiska, sociala och politiska frågor och påminner om att människan är, kan och bör bli något större än en självförverkligande individ. Därför väger ingreppen i religionsfriheten lätt när den liberala ingenjörskonsten tror sig sträva högre.

Liberalismen var en gång i tiden, och det ska den ha heder för, en förkämpe för en sekulär stat, där religiösa samfund står utanför lagstiftning och rättsskipning. I dag är den i dess olika skepnader däremot sammanväxt med en aggressiv sekularism; en föreställning som aktivt vill motverka religiöst, och i synnerhet kristet, grundade normer och värderingar, som anser att religion bara får vara en privat praktik och som tror att en stat ska vara värdeneutral (en tanke som i sig är ett värdepåstående).

Vad väldigt få övertygade liberaler i de flesta partier, medier och lobbygrupper i Sverige tycks ha reflekterat över, är att det liberala tänkandet därmed biter den hand som har fött det. Det är inte bara den västerländska liberala, demokratiska samhällsordningen med vår rättsstat och marknadsekonomi som idéhistoriskt har sina rötter i, och förutsätter, kristendomen. Själva de liberala politiska idéer som har brutit marken för denna ordning, hade faktiskt varit omöjliga utan den kultursfär som, när de föddes, i nära ett och ett halvt årtusende var genomsyrad av kristendomen. En ganska enkel analys av idé-, filosofi- och politikhistorien förklarar varför:

  • I Jesus ord i de tre synoptiska evangelierna om skatt, och om att ge kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud, finns ett principiellt mycket viktigt och avgörande erkännande av en sekulär samhällssfär som faktiskt är självständig i relation till den religiösa. Ett erkännande som inte finns, eller uttrycks så tydligt, hos andra religionsgrundare.
  • I Jesus anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet”, i bestämd form (Johannesevangeliet 14:6) och samtidiga tydlighet i att erbjudandet om denna sanning kan antas eller förkastas (se till exempel ”jag står vid dörren och bultar” i Uppenbarelseboken 3:20), konstitueras ett unikt sanningsanspråk, nämligen ett som var och en är fri att ta ställning till, det vill säga också att förkasta för något som man istället uppfattar vara sant. Detta ger en filosofisk mylla för en mångfald av idéer och tolerans som senare röjer vägen upplysningstidens religionskritik, ur vilken den moderna liberalismen kommer att hämta viktig inspiration för politisk kamp.
  • Utifrån aposteln Paulus ord i Andra Korintierbrevet utvecklar kyrkofadern Augustinus på 300-talet tankarna om ”den inre människan”, där mötet med Gud sker och vars värdighet garanteras av att hon här finner sig vara Guds avbild. Detta blir den filosofiska grunden för tankar som konkretiseras mycket senare om oförytterliga mänskliga rättigheter som inte får kränkas ens genom demokratiska beslut.
  • Canossa-threeStriden mellan de tysk-romerska kejsarna och påvarna på 1000- och 1100-talet om rätten att utnämna biskopar – den så kallade investiturstriden – kom att utfalla till påvarnas fördel (med kejsar Henrik IV:s barfota botvandring till påven Gregorius VII:s palats i Canossa 1077 som en avgörande vändpunkt). Denna påvliga seger blev ett ankarfäste för en lång europeisk praktik av att sätta gränser för de politiska härskarnas maktutövning: en uppdelning mellan stat och civilsamhälle, om man så vill, på plats innan till exempel banbrytande Magna Charta och långt innan, och som en förutsättning, för demokratins slutliga genombrott.

Även om politiska och religiösa ledare som kallat sig kristna genom århundradena inte alltid beaktat dessa förutsättningar, råder det idéhistoriskt ingen tvekan: utan det kristna Europa, inget liberalt samhälle.

Var spårade det då ur? Varför kom liberala idéer alltmer att krocka med kristendomen? Sambanden är nog flera men modernitetens avfärdande av all icke-empirisk kunskap, och de logiska positivisternas ”bevis” för att moraliska påståenden antingen är nonsens eller bara uttrycker individuella känslor eller godtyckliga uppmaningar, kom att utöva stor lockelse på liberalismens (såväl som på marxismens liksom sedermera också fascismens) rationalism. Under alla omständigheter kom det liberala tänkandet någon gång på vägen – och kanske i synnerhet i sin sena 1900-talspraktik i främst USA och Skandinavien – att bortse alltmer ifrån något grundläggande: Att ett samhälle med en hög grad av personlig frihet för dess invånare måste bygga på värden som människor inte kan vara fria att bortse ifrån utan allvarliga konsekvenser. Att rättigheter förutsätter skyldigheter. Att personlig frihet inte uppstår i ett vakuum utan kommer ur en uttalad människosyn med existentiella förtecken och som säger något normativt om vem människan är och hur hon upprätthåller sin mänsklighet. Men dessa påståenden skulle väldigt få uttalade liberaler i Sverige i dag hålla med om.

Den ur den kristna människo- och samhällssynen sprungna liberala samhällsordningen i Västvärlden och flera av dess institutioner, befinner sig nu i kris – utmanad av idéströmningar och företeelser som faktiskt själva har liberalismen att tacka för sin framväxt och förankring. Jag tänker här främst på vår tids nya nationalism och radikala islamism. Inte minst i relation till den senare kan liberalernas egen ambivalens illustrera krisen. Ett tydligt exempel är journalisten Paulina Neudings intervju med Liberalernas partisekreterare, tidigare jämställdhetsministern Maria Arnholm i Svenska Dagbladet den 19 december 2015 (intervjun finns som helhet inte tillgänglig online när detta skrivs).

Arnholm, en stark förkämpe för statlig dirigering av mamma- och pappaledighet i jämställdhetens namn, uppvisar där vad som närmast kan beskrivas som flathet i relation till alltmer tydliga uttryck av en radikal islamistisk prägling av klimatet för kvinnor i många av landets segregerade förortsområden: ”Jag har ingen dröm om att stoppa utvecklingen. […] Jag tror mer på att bejaka förändringen, och sedan värna en positiv utveckling”, var Arnholms svar på hur vi ska se på att kvinnor på vissa ställen i Sverige i dag inte kan röra sig fritt ute utan att trakasseras av självutnämnda poliser. – ”Men katolska kyrkan ska vi däremot tvinga att viga dem som staten bestämmer”, kunde ha lagts till i citatet för att haveriet och oförmågan att se vad som verkligen är rättigheter och inte, skulle framstå i sin brutalitet.

Är kanske en återupptäckt av de kristna rötterna, ett aktivt erkännande och vårdande av dem och ett avståndstagande från den selektiva totalitarismen och den framförallt anti-kristliga sekularismen den verkliga chansen för liberalismen att både finna ny idémässig styrka och nya allierade i kampen för sin krisande samhällsmodell – mot det som nu vill bita den födande liberala handen, så som liberalerna en gång bet den kristna? Eller skulle de många värderingsmässiga och sakliga omprövningar som ett sådant projekt onekligen torde leda till, bli den nödvändiga Canossa-vandring som tedde sig alltför smärtsam och därför aldrig blev av?

Thomas Idergard 2015-12-21