av JOHN SJÖGREN
– Om vi slutade behandla politik och åsikter som absoluta, så skulle kanske snart vår tro på åsikternas helighet släppa taget om oss. Då kan vi gemensamt söka sanningen.
Jesu mission och uppdrag kan tolkas på en rad olika sätt. Men en aspekt, som är återkommande i evangelierna och som är omöjlig att förbise, är Jesus som en skapare av enhet. Jesus kom till jorden inte bara för att samla Israels skingrade barn, utan alla folk, kring sig. Jesus var en förenande kraft. ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”, säger Herren i Johannesevangeliet. Hos Matteus hör vi honom säga: ”den som inte samlar med mig, han skingrar.” Tidigare i samma sekvens har Jesus yttrat sin bevingade domsord över det rike där enhet inte längre råder: ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå.”
Med tanke på denna starka betoning på enhet som går som en röd tråd genom evangelierna bör den polarisering som råder, såväl inom kyrkan som i samhällsdebatten i stort, utgöra ett huvudbry för alla som anser Jesu ord värda att ta på allvar.
Visserligen kan man fråga sig om vår tid är mer polariserad än andra. Egentligen har nog någon form av polarisering, det vill säga tendensen att den ideologiska debatten formeras i två väldigt låsta läger, funnits ända sedan människan började föra offentliga samtal. Ändå kan det vara meningsfullt att fråga sig vad just vår tids polarisering beror på och vad man kan göra åt den. Låt mig peka på några saker.
En ganska självklar observation är att det höga tonläge som präglar debatten, där personangrepp och yviga och onyanserade resonemang är mer eller mindre självklara inslag, är kopplat till de sociala mediernas växande inflytande. Polariseringen har dock förmodligen djupare orsaker än de sociala mediernas alltmer framträdande roll. Det känns nästan parodiskt förutsägbart att från konfessionellt kristet håll skylla allt ont på sekulariseringen. Men i det här fallet är nog fenomenen faktiskt sammankopplade med varandra.
Det finns ett skyttegravskrig mellan höger och vänster inom politiken, liksom mellan liberalt progressiva röster och konservativt traditionalistiska krafter inom kyrkan. Kanske har det sin djupaste orsak i att något skapat och relativt upphöjts till något absolut. Även om man kan ifrågasätta själva beteckningarna – en sant kristen hållning bör väl vara progressiv och traditionell på samma gång? – så har åsikter och politik blivit ett slags religionssubstitut.
En teori kring sekulariseringen är nämligen att den egentligen inte inneburit att människor blivit mindre religiösa. Människan är till sin natur en religiös varelse. Det finns alltid något hon sätter högsta värde på, något hon dyrkar. Den sekulära människan har, enligt denna syn, inte blivit mindre religiös. Hon har bara börjat dyrka andra saker. Det kan vara nationen, naturen, livspartnern, den hälsosamma kroppen eller det lokala fotbollslaget.
Frågan är om inte det som främst tagit den traditionella religionens plats i dagens sekulariserade samhälle är politiken. Politiska hållningar ses som något absolut. Åsikter är heliga. Men då politiska åsikter i verkligheten varken är absoluta eller heliga uppstår detta uppskruvade tonläge för att upprätthålla skenet av deras helighet. Vad vi ser i dagens polariserade debatt är vad som händer när sådant som inte har absolut värde behandlas som om det vore av absolut värde. Dagens skyttegravsdebatt är i själva verket ett riktigt uselt religionskrig.
Hur kan man då komma ur detta polariserade dödläge? Om vi köper att åsikter i många fall blivit ett slags religionssubstitut, så kan kanske insikter i hur religion fungerar ge oss lite hjälp på traven. Religion är som bekant inte bara en uppsättning trossatser och försanthållanden utan lika mycket levande och aktiva praktiker. Trossatserna lever av praktiken, praktiken av trossatserna. Om vi började praktisera annorlunda, om vi slutade behandla politik och åsikter som absoluta, så skulle kanske snart vår tro på åsikternas helighet släppa taget om oss.
Ett sätt att göra detta kan vara att aktivt försöka distansera sig från sin egen hållning i en viss fråga och faktiskt ta sin meningsmotståndares inställning på allvar; att pröva alla tankar och hållningar förutsättningslöst, öppet och med ödmjukhet. Samt att idka ett sunt mått av självkritik. Det kan ju faktiskt hända att jag inte har rätt i precis allt. Kanske har den jag utpekat som min ideologiska fiende i själva verket något att lära mig. Eller som Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson tillspetsat men sant uttryckte det i en text för ett tag sedan (10 september 2020): varje idé eller rörelse mår bra av att idiotförklaras då och då.
Det bästa sättet att komma ur det polariserade samtalsklimatet är nog dock att börja behandla människor som människor i stället för som representanter för en viss ideologisk eller politisk hållning. Ja, egentligen är detta den enda verkligt hållbara vägen ut ur polarisering och in i djupare enhet: att se människan, inte åsikten, som helig. Vad som behövs är ett respektfullt och gemensamt sanningssökande. Ett sanningssökande byggt på att endast Gud är absolut och att människan, skapad till Guds avbild, är skapelsens högsta värde.
Den som förhåller sig så kommer alltid att förvirra den ideologiskt tvärsäkre. Men förvirring är en god sak för den som tror sig äga sanningen. Även Jesus själv skapade denna förvirring och var lika omöjlig att passa in i en ideologisk mall. Han var inte selot, inte farisé, inte sadducé. Den enhet som han skapar går utöver alla ideologiska och politiska föreställningar.
Denna grundläggande enhet är tänkt att återspeglas i det som är förlängningen av inkarnationen i tid och rum, Kristi kropp på jorden, nämligen kyrkan. Därför är det extra sorgesamt att polariseringen blivit allt tydligare också inom kyrkan, i synnerhet i debatten på sociala medier. Nästan allt, från Andra Vatikankonciliets legitimitet till handkommunion under coronapandemin, kan det polariseras kring. Här blir det tydligt att saker som inte har absolut värde kan upphöjas till något absolut också inom kyrkan. Även inom religionen kan religionssubstitut uppstå. Kyrkan är knappast immun mot avgudadyrkan.
Givetvis är det ofrånkomligt och kanske till och med önskvärt att olika hållningar och åsikter ryms och tillåts mötas inom kyrkan. Mångfald kan aldrig vara en dålig sak för en kyrka som kallar sig katolsk, det vill säga universell, allmän, världsvid. Den måste, i någon mening, innehålla allt. Men mångfald är inte detsamma som polarisering. Polarisering är snarare mångfaldens motsats, då den reducerar mångstämmighet till två solister som försöker överrösta varandra. Kyrkans, och kanske hela samhällets, utmaning är att försöka förena enhet och mångfald.
En sådan enhetlig mångfald uppnår man inte genom polariserande kulturkrig, utan snarare genom ett respektfullt och gemensamt sökande efter sanning.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, verksam i Uppsala.
Ur Signum nr 8/2020.