Varför skriva artiklar om allt är meningslöst, Ulvaeus?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

”Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ’non believers’ att förstå varför människor ber till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan. Teodicéproblemet gör sig för närvarande påmint på ett obarmhärtigt sätt och många känner sig kallade att, om inte förklara, så åtminstone vägleda. Så som den gör som vet vägen.”

Så inleder Björn Ulvaeus en artikel i Svenska Dagbladet (16 maj 2020) apropå att Joel Halldorf tidigare i Expressen (10/4) har skrivit: ”Gud ger ingen förklaring. För lidandet är inte ett problem eller dilemma; det är inte en enkel ekvation som vi kan lösa ut. Lidandet är ett mysterium. Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider.”

Det är naturligt att en global katastrof som corona-pandemin ställer teodicéproblemet på sin spets: alltså frågan hur en allvetande, allsmäktig och god Gud kan tillåta allt detta lidande utan att ingripa. Antingen måste han vara okunnig om mänskligt lidande, eller vanmäktig, alltså inte allsmäktig alls, eller också likgiltig, alltså alls inte kärleksfull. Problemet har sysselsatt människor i alla tider (inte minst Job i Bibeln), och Guds försvarare har försökt hitta smarta ekvationer som ska ursäkta Guds uppenbara passivitet inför mänsklig nöd, just detta som ordet teodicé ursprungligen betyder: ett urskuldande av Gud.

Här är inte platsen att redogöra för alla välmenta försök att rädda Guds ansikte inför mänskligt lidande. Dock måste man ställa sig frågande inför utgångspunkten för Ulvaeus resonemang: varför skulle man inte be till Gud just inför en katastrof, om man nu överhuvud finner det meningsfullt att tro på Gud och att upprätthålla en relation till Gud? Kan en pandemi på något avgörande sätt förändra människans grundsituation att vara dödlig, i färd med att bekräfta ett orubbligt statistiskt faktum, nämligen att mortaliteten är hundraprocentig? Vi är alla på väg mot vår personliga katastrof, den fysiska döden, och hoppas att vägen dit ska vara så skonsam som möjligt. Men dödligheten har inte tilltagit, det är bara dödens ofrånkomlighet som förtydligas genom att pandemin dominerar nyhetsflödet dag efter dag, och ingen ”lösning” tycks vara i sikte.

Inför själva denna övertydlighet i de mänskliga villkoren måste det vara tillåtet att fråga: om Gud inte finns, vad har vi då för anledning att ställa några som helst krav på att tillvaron ska vara välvillig mot oss? Om Gud inte finns, då är ju allt ett slumpens spel, och både njutning och smärta enbart fakta som kan noteras. Då är världen som helhet enbart något som ”är fallet”, ett lotteri, en sista drink i baren på Titanic medan orkestern spelar glättig musik.

Men om Gud finns, då kan vi ställa krav på mening. Då kan vi ge oss in i en brottningskamp med vår Skapare. Gud har nämligen utmanat oss med andra tolkningar av våra grundvillkor än den rena intigheten. Det Joel Halldorf antyder i sitt svar är att det inte existerar någon elegant formel som förklarar varför lidande finns, men att det finns en berättelse, som vi kallar evangeliet, som skildrar att Gud blandat sig i den mänskliga historien, levt en människas liv, dött en människas död, och uppstått från de döda och erbjudit alla människor att dela detta öde. Det är ett erbjudande som kan antas eller avvisas – men aldrig till följd av några matematiska beräkningar med den evidens som naturvetenskapen kräver.

Detta har tron gemensamt med allt annat i livet som vi räknar som meningsfullt. Kärlek, konst, poesi, musik, hopp ägnar vi oss inte åt till följd av beräkningar. Sådant är, liksom tron, något experimentellt, något som man prövar. Man kan följa den kristna trons väg som man följer en snitslad bana. Om jag sitter efter en flygkatastrof i djungeln utan en aning om hur jag ska överleva och finna vägen till bebyggda trakter, då är det sannolikt att jag lyssnar noga om någon påstår att det finns en väg ut ur katastrofområdet till ett liv bortom svältdöden. En tänkande människa prövar erbjudandet och blir inte upprörd över att det framförs.

För mig som troende, det vill säga en människa som tagit erbjudandet ad notam och vill följa det ända till vägs ände för att se om det håller, är det gåtfullt att otrons apostlar är så trosvissa i sin förkunnelse om att Gud inte finns. Finns inte Gud, då kan man ju låta saken vara och inte hetsa upp sig över något som inte finns.

Men någon gång skulle man vilja höra de trosvissa ateisternas positiva budskap: deras teori om varför världen alls existerar och inte snarare ingenting, deras teori om varför meningsfullhet och avsiktlighet någon gång har sipprat in i evolutionens historia. Varför går allt i evolutionen mot större förfining istället för större kaos?

Om allting i största allmänhet är meningslöst och avsiktslöst, varför då skriva artiklar i pressen? Nu samtalar vi, utbyter argument, bedömer sannolikheter, håller varandra för ansvariga för våra ord och handlingar.

Varför hålla på med allt detta, om allt är en kort meningslös episod i det stora ingenting?

Anders Piltz 2020-05-16

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

”Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ’non believers’ att förstå varför människor ber till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan. Teodicéproblemet gör sig för närvarande påmint på ett obarmhärtigt sätt och många känner sig kallade att, om inte förklara, så åtminstone vägleda. Så som den gör som vet vägen.”

Så inleder Björn Ulvaeus en artikel i Svenska Dagbladet (16 maj 2020) apropå att Joel Halldorf tidigare i Expressen (10/4) har skrivit: ”Gud ger ingen förklaring. För lidandet är inte ett problem eller dilemma; det är inte en enkel ekvation som vi kan lösa ut. Lidandet är ett mysterium. Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider.”

Det är naturligt att en global katastrof som corona-pandemin ställer teodicéproblemet på sin spets: alltså frågan hur en allvetande, allsmäktig och god Gud kan tillåta allt detta lidande utan att ingripa. Antingen måste han vara okunnig om mänskligt lidande, eller vanmäktig, alltså inte allsmäktig alls, eller också likgiltig, alltså alls inte kärleksfull. Problemet har sysselsatt människor i alla tider (inte minst Job i Bibeln), och Guds försvarare har försökt hitta smarta ekvationer som ska ursäkta Guds uppenbara passivitet inför mänsklig nöd, just detta som ordet teodicé ursprungligen betyder: ett urskuldande av Gud.

Här är inte platsen att redogöra för alla välmenta försök att rädda Guds ansikte inför mänskligt lidande. Dock måste man ställa sig frågande inför utgångspunkten för Ulvaeus resonemang: varför skulle man inte be till Gud just inför en katastrof, om man nu överhuvud finner det meningsfullt att tro på Gud och att upprätthålla en relation till Gud? Kan en pandemi på något avgörande sätt förändra människans grundsituation att vara dödlig, i färd med att bekräfta ett orubbligt statistiskt faktum, nämligen att mortaliteten är hundraprocentig? Vi är alla på väg mot vår personliga katastrof, den fysiska döden, och hoppas att vägen dit ska vara så skonsam som möjligt. Men dödligheten har inte tilltagit, det är bara dödens ofrånkomlighet som förtydligas genom att pandemin dominerar nyhetsflödet dag efter dag, och ingen ”lösning” tycks vara i sikte.

Inför själva denna övertydlighet i de mänskliga villkoren måste det vara tillåtet att fråga: om Gud inte finns, vad har vi då för anledning att ställa några som helst krav på att tillvaron ska vara välvillig mot oss? Om Gud inte finns, då är ju allt ett slumpens spel, och både njutning och smärta enbart fakta som kan noteras. Då är världen som helhet enbart något som ”är fallet”, ett lotteri, en sista drink i baren på Titanic medan orkestern spelar glättig musik.

Men om Gud finns, då kan vi ställa krav på mening. Då kan vi ge oss in i en brottningskamp med vår Skapare. Gud har nämligen utmanat oss med andra tolkningar av våra grundvillkor än den rena intigheten. Det Joel Halldorf antyder i sitt svar är att det inte existerar någon elegant formel som förklarar varför lidande finns, men att det finns en berättelse, som vi kallar evangeliet, som skildrar att Gud blandat sig i den mänskliga historien, levt en människas liv, dött en människas död, och uppstått från de döda och erbjudit alla människor att dela detta öde. Det är ett erbjudande som kan antas eller avvisas – men aldrig till följd av några matematiska beräkningar med den evidens som naturvetenskapen kräver.

Detta har tron gemensamt med allt annat i livet som vi räknar som meningsfullt. Kärlek, konst, poesi, musik, hopp ägnar vi oss inte åt till följd av beräkningar. Sådant är, liksom tron, något experimentellt, något som man prövar. Man kan följa den kristna trons väg som man följer en snitslad bana. Om jag sitter efter en flygkatastrof i djungeln utan en aning om hur jag ska överleva och finna vägen till bebyggda trakter, då är det sannolikt att jag lyssnar noga om någon påstår att det finns en väg ut ur katastrofområdet till ett liv bortom svältdöden. En tänkande människa prövar erbjudandet och blir inte upprörd över att det framförs.

För mig som troende, det vill säga en människa som tagit erbjudandet ad notam och vill följa det ända till vägs ände för att se om det håller, är det gåtfullt att otrons apostlar är så trosvissa i sin förkunnelse om att Gud inte finns. Finns inte Gud, då kan man ju låta saken vara och inte hetsa upp sig över något som inte finns.

Men någon gång skulle man vilja höra de trosvissa ateisternas positiva budskap: deras teori om varför världen alls existerar och inte snarare ingenting, deras teori om varför meningsfullhet och avsiktlighet någon gång har sipprat in i evolutionens historia. Varför går allt i evolutionen mot större förfining istället för större kaos?

Om allting i största allmänhet är meningslöst och avsiktslöst, varför då skriva artiklar i pressen? Nu samtalar vi, utbyter argument, bedömer sannolikheter, håller varandra för ansvariga för våra ord och handlingar.

Varför hålla på med allt detta, om allt är en kort meningslös episod i det stora ingenting?

Anders Piltz 2020-05-16

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.