av ULF JONSSON
Vilka skäl och motiv är avgörande när någon delar den kristna tron? Frågan är viktig ur trons perspektiv, även om den nog diskuteras ganska sällan, också bland de troende. Och på sitt sätt är det naturligt att det förhåller sig så. En människas grundläggande övertygelser formar det perspektiv ur vilket hon betraktar livet. Våra grundläggande övertygelser ger oss orientering för vårt handlande och instrument för att begripa oss på både oss själva och allt annat. Det är inte varje dag som vi funderar över våra mest grundläggande övertygelser. De hör snarare till det som vi tar för givet i vardagslivet. Men i dagens Sverige, där många betraktar religiös tro som någonting udda, får man som troende kristen kanske oftare än andra anledning att fundera över den egna utgångspunktens bärighet. Majoritetens självklarheter framstår ju lätt som mera självklara, oavsett om de är bättre grundade eller ej.
Sedan millennieskiftet talas det ofta om religionens återkomst i det offentliga rummet. Dagstidningarnas kultursidor fylls med artiklar om religion, kändisar kommer ut ur garderoben som troende, och landets kloster gläder sig över de många studiebesöken. Men steget från nyfikenhet på de andliga frågorna till en egen levd trospraxis verkar vara långt för många. För de flesta i Sverige är det fortsatt religion på armlängds avstånd som gäller. Men det betyder inte att religionen är på utdöende. Som exempel kan nämnas att till skillnad från de flesta andra katolska stift i Europa så växer den katolska kyrkan i Sverige. För 20 år sedan var antalet medlemmar i Stockholms katolska stift runt 80 000, i dag är det runt 130 000, främst på grund av migration. Under de senaste åren har dessutom antalet prästkandidater och antalet prästvigningar, liksom även antalet inträden i religiösa ordnar, uppvisat en viss ökning, även om det i absoluta siffror rör sig om ett fåtal personer. Samtidigt måste man konstatera att antalet konfirmander sedan millennieskiftet har sjunkit från cirka 750 till runt 600 per år.
Den sekulära människan beskrivs ofta som rotlös. I en tankeväckande artikel i somras skrev Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratiska Tiden, att han själv inte är religiös men att han ibland önskar att han vore det: ”I en tid av hyperindividualism, snabba förändringar och normförskjutningar blir tro något att hålla fast vid” (SvD Kultur 17/6 2023). Samtidigt riskerar tron i vårt konsumtionssamhälle att instrumentaliseras till enbart en identitetsmarkör eller till ett serviceerbjudande som ska lösa personliga problem och bidra till välbefinnande. Sociologer som Hans Joas har med rätta påmint om att syftet med kristen tro inte kan reduceras till en fråga om personlig självoptimering. Tron är mera anspråksfull än så.
En seriöst syftande förståelse av kristen tro inkluderar till exempel övertygelser om hur verkligheten är funtad. Därmed kommer sanningsfrågan in i bilden. En religiös tro utan sanningsanspråk kan inte tas på allvar: dels eftersom den inte lever upp till den intellektuella hederlighetens minimikrav, dels eftersom den upplöser sig själv i tom relativism. Tron har också en viktig social aspekt som uttrycks exempelvis i gemensamma gudstjänster och firanden av helgdagar och viktiga händelser utmed livsvägen. Redan från första början kändes de kristna igen på att de samlades till gudstjänst på söndagen. I vår tid är den sociala samvaron i troende gemenskaper dessutom en motvikt mot det digitala samhällets ensamhet och fragmenterade individualism. Tron innefattar även moraliska övertygelser, exempelvis om ansvarstagande gentemot medmänniskor och skapelsen i stort. Och framför allt har tron nära kopplingar till människors existentiella frågor om mening, lidande, livets ändlighet och ett liv bortom döden. Många människor finner bärkraftiga svar på dessa centrala livsfrågor genom tron på Gud.
Under sitt sökande efter en tro att bottna i finner somliga människor vägen till den katolska kyrkan. Inte sällan hänger det samman med att man, inte minst i den yngre generationen, är trött på postmodernitetens sannings- och värderelativism som basunerar ut sitt anything goes, liksom på den totala frånvaro av mellanmänsklig respekt som präglar en hel del av kommunikationen i de sociala medierna. Det ligger väldigt mycket sunt i denna motreaktion, trots att den ibland uppfattas som bakåtsträvande bland 50-talisterna.
Parallellt med detta ser vi, inte bara på katolskt håll, en ny konfessionell medvetenhet som gläder sig över att upptäcka skatter i den egna traditionen. En god vän förklarade för en tid sedan för mig att ”när det gäller det här med religion” så är det katolicism, eller så får det vara. Yttrandet var menat att framhäva betydelsen av att vara förankrad i den egna traditionen. Det betyder inte att man ska sluta sig inom sitt eget skal. En profileringsekumenisk hållning där olika traditioner får berika varandra är mera fruktbar än en rotlöshet som befrämjar ängslighet och instängdhet. På katolskt håll byggs förankringen i den egna traditionen kanske bäst utifrån den teologiska grundprincipen et–et (både–och): både ordet och sakramenten, både nåd och natur, både tro och förnuft, både enhet och mångfald. Sanningen är symfonisk och trons fullhet beskrivs ofta bäst i komplementära termer. Och slutligen, vad som aldrig får fattas är beredskapen att också tänka självkritiskt kring den egna traditionens begränsningar och brister.
Religiös tro kretsar kring centrala mänskliga livsfrågor, den finns i alla mänskliga kulturer och den fortsätter att ta sig en mängd uttryck också i det sekulära Sverige. I detta nummer av Signum publicerar vi ett antal artiklar där personer i olika åldrar och med olika bakgrunder reflekterar över varför de delar den kristna tron. Deras olika sätt att närma sig frågan illustrerar trons symfoniska natur.
Den kristna tron innefattar både tron på Gud som alltings transcendenta Skapare och tron på att Gud har blivit människa i Jesus från Nasaret. På så sätt påminns vi om att Gud har att göra med hela världsalltet, samtidigt som Gud är närvarande också i det vardagliga och till synes obetydliga. Johannesprologen, som läses i kyrkorna på juldagen, talar om att Gud har blivit en av oss för att som människa visa oss vem Gud är. Kristen tro cirklar kring detta: Alltings yttersta upphov och mål kommer oss till mötes utifrån våra mänskliga villkor. Gud möter oss som barnet i krubban, i förklarad gestalt uppe på berget i skönhetens hänryckning och tillbedjan, och som en trött och törstig vandrare vid den gamla brunnen utmed vandringsleden när vi har förlorat orienteringen i livet. I mötet med Gud kan vi finna ut vilka vi själva är och hitta hem till tillvarons centrum. Sådant är trons mysterium.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 8/2023.