Religiös tro behöver kritiskt tänkande

av ULF JONSSON

Religion och kritiskt tänkande beskrivs ibland som varandras motsatser. Också hos en del troende förekommer sådana synsätt. Men utan intellektuell genomlysning och kritiskt tänkande förflackas såväl de religiösa övertygelserna som det andliga livet. I sunda trosgemenskaper främjas både intellektuell nyfikenhet och andlig fördjupning.

När man på allvar ger sig in i kvalificerade diskussioner om tro och förnuft blir man del av ett samtal som pågått under århundraden. Bara de okunniga inbillar sig att de inget har att lära av tidigare diskussioner. Filosofer och teologer som inte känner den egna disciplinens historia berövar sig värdefull inspiration för sitt tänkande. Lika sant är att den som inte är uppdaterad om nya utvecklingar inom den egna disciplinen får svårt att bidra med något relevant till den pågående diskussionen. Högkvalitativa bidrag inom filosofi och teologi växer fram i miljöer där man är medveten om betydelsen av båda dessa aspekter.

Den sällsynta förekomsten i vårt land av verkligt kvalificerade reflektioner över förhållandet mellan tron och förnuftet har konsekvenser för trossamfunden. I släptåget riskerar samfundens egen teologi att förlora i intellektuell spänst. Men även när det gäller religiös tro är det i det långa loppet bara kvalitet som övertygar. Därför behöver man inom kyrkorna åtminstone vara bra på det som man helst borde vara bäst på: att kunna redogöra för den kristna trons centrala övertygelser och kunna ge goda skäl för varför man bör dela dem. Kardinal Kurt Koch, prefekt för Vatikanens dikasterium för främjandet av de kristnas enhet, framhåller i en artikel i detta nummer av Signum att teologisk reflektion är grundläggande för kyrkan och att reflektionen ska bedrivas på ett vetenskapligt sätt.

Nu är kristen tro förstås inte bara en intellektuell angelägenhet. Tron ställer människan inför ställningstaganden av exi­stentiellt slag. Enligt klassisk kristen teologi innefattar tron tre olika aspekter, nämligen den kognitiva tron (som försanthållandet att Gud är alltings yttersta skapare) och den fiduciella tron (den personliga tilliten till Gud), liksom även den testimoniella tron (tron på det som Gud har uppenbarat). Medan den kognitiva tron kretsar kring trons intellektuella sida, så består den fiduciella tron av den personliga tillit som en männi­ska har till Gud. Men att lita på någon är inte enbart en fråga om att veta en del om den andre. Tillit innefattar fler aspekter än enbart de rent kunskapsmässiga. Kristen tro kan därför inte reduceras till bara en intellektuell fråga.

Här krävs att man förmår hålla två aspekter i huvudet samtidigt, alltså både de existentiella och de intellektuella sidorna. Det existentiella och det intellektuella är inte isolerade från varandra hos oss männi­skor, och de är inte varandras motsatser. De behöver varandra och påverkar varandra. Exi­stentiella ställningstaganden blir inte bättre genom att de kombineras med irrationella övertygelser. Och förnuftiga övertygelser om fakta befriar oss inte från behovet att ta ställning till vad som är meningsfullt, ansvarsfullt och värdefullt att eftersträva. Därför behöver man inom samfunden motstå den billiga lösningen att försöka främja tron genom att avskärma den från intellektuell reflektion. Frånvaron av en intellektuellt välgrundad teologi bidrar till att trosläran förfaller antingen till en intetsägande relativism utan varje anspråk på sanning, eller till den andra ytterligheten, en anti-intellektuell fundamentalism. Spiritualiteten och de andliga praktikerna förflackas samtidigt på motsvarande sätt till stämningsskapande feel good boosters eller till ett inpräntande av en inskränkt bokstavstro. Spiritualitet och teologisk reflektion påverkar varandra obönhörligen. Det åligger här de kristna kyrkorna att segla rakt mellan Skylla och Charybdis, att avvisa både relativism och fundamentalism och att aktivt främja bedrivandet av en intellektuellt högkvalitativ teologisk reflektion inom de egna leden. Annars riskerar man i längden att bara kunna bjuda på stenar, eftersom förråden på näringsrikt bröd är uttömda.

Trosförkunnelse och andliga praktiker kan utformas på olika sätt. Men inget av sätten kommer att fungera väl så länge det bestående intrycket är att budskapet saknar intellektuell trovärdighet. Det må vara hur välmenat som helst, men budskapet kommer inte att betraktas som relevant, eftersom det inte passar in i en samtida världsbild. Därför behöver kyrkorna själva ägna sig åt den typ av reflektion som finns exempelvis i artikeln om evolutionär teologi i detta nummer av Signum. Det finns ingen annan väg framåt än att återvända till de ”svåra och djupa” frågorna och att ägna dem den uppmärksamhet som de är värda: Hur kommer det sig att det finns någonting alls? Är Gud verklig och i så fall i vilken bemärkelse? Ingriper Gud i händelserna i världen? Vad vet vi om Jesus? Uppstod Jesus från de döda? Vad menas med tro, Guds rike och det eviga livet? Givetvis kan inte alla ägna sig åt dessa slags frågor. Men samfund där förmågan att reflektera kring sådana frågor lyser med sin frånvaro kommer att stå sig slätt med sitt budskap framöver i ett alltmer välutbildat och samtidigt alltmer avkristnat samhälle.

Frågorna om tro och förnuft har kopplingar till religionskritik. Ibland uppfattas religionskritik som en angelägenhet enbart för dem som avvisar religiös tro. Men beredskapen att tänka kritiskt också kring de egna övertygelserna hänger samman med vanlig intellektuell hederlighet. Dessutom har självkritik en omistlig funktion i varje mänsklig gemenskap, genom att den uppdagar missförhållanden och bidrar till gruppens utveckling. Samtidigt ligger det i sakens natur att självkritikens funktion är konstruktiv; den syftar till att förbättra och vidareutveckla, inte till att destruera. Den externa kritiken kan naturligtvis se olika ut, men också den ska tas på allvar om den är saklig, välunderbyggd och relevant.

I sin senaste bok Religionskritik diskuterar professorn i religionsfilosofi Mikael Stenmark ingående frågorna om religionskritikens plats i dag i akademi och samhällsdebatt. Han avrundar boken med ett intressant förslag. I vår tid präglas samhället av en mångfald olika livsåskådningar, religiösa och icke-religiösa. Även de icke-religiösa respektive anti-religiösa sätten att förstå det mänskliga livet och världen i stort behöver granskas kritiskt, både ur ett internt och externt perspektiv. Också de har sina olika brister och problem. Det är därför nu dags att utvidga religionskritiken till en bredare allmän livsåskådningskritik, föreslår Stenmark. Det är ett förnuftigt och rättvist förslag som alla borde kunna stödja.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.

Ur Signum nr 6/2024, s. 1–2.