Att bli den man själv vill umgås med

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLOTTA LEVAY

Tänk efter hur skönt det är att umgås med människor som är ärliga, vänliga och hjälpsamma. Pulsen går ned, man kan slappna av. Man behöver inte vara på sin vakt för hånfulla kommentarer eller andra elakheter. Man slipper hålla sig framme för att få det man har rätt till. Man kan ta sig tid att lyssna och bli lyssnad på, uttrycka sina verkliga tankar och känslor och inte bara dem man tror andra vill höra eller skulle bli imponerade av. Kampen och konkurrensen som präglar så mycket av den moderna tillvaron, inte minst yrkeslivet, kan sättas på paus och ett friskare liv kan flöda fritt.

Tänk sedan på vilken människa du tillbringar mest tid med: dig själv. Och vilken smart sak det är försöka bli en person som man själv vill umgås med.

Detta är den själviska eller kanske ska man säga självbevarande orsaken att försöka vara en god kristen. Vi skapar vår egen mellanmänskliga närmiljö, den tillvaro vi sedan måste leva i. Om jag ljuger vågar jag inte lita på andra. Om jag stjäl måste jag bevaka mina ägodelar. Om jag talar illa om mina bekanta och tänker ont om dem får jag dras med den gnagande känslan att jag kan vara baktalad och illa omtyckt. Synden straffar sig själv, som det heter.

Det går till och med att hitta forskningsstöd för sådana samband. Den nederländska socialpsykologen Sanne Preuter och hennes kolleger fann nyligen att männi­skor får lägre självkänsla av att ljuga, och det gäller även om det handlar om ”vita” lögner i syfte att skona andras känslor. Deras forskningsstudie var grundligt upplagd i flera delstudier där deltagarna bland annat fick ta ställning till olika dilemman och föra dagbok över tillfällen i vardagen då de ljugit eller inte ljugit.

Att fokusera på hur man själv beter sig är också mer realistiskt och fruktbart än att försöka ändra på andra.

Men, kanske någon invänder, ett rättrådigt leverne är ingen garanti för att andra behandlar en väl. Det stämmer så klart, och kanske är det till och med tvärtom – det kan finnas någonting provocerande med rättrådighet, i synnerhet om det kombineras med rättframhet. Det lär vi av Bibelns berättelser om hur profeterna bemötts genom tiderna. Ja, även den som är ärlig och vänlig och hjälpsam får vara beredd på att bemötas på helt andra vis.

Men den som försöker handla väl får ändå någonting värdefullt: ett hopp och en tro på att andra människor kan vilja en väl, på riktigt, även om inte alla gör det. På så vis är dygden sin egen belöning. Och de andra människorna får i sin tur en öppning att visa större vänlighet och förståelse, även om de annars kan vara ganska otrevliga.

Och framför allt – den som själv är en vänlig själ kommer alltid att ha sällskap av en sådan. I det sällskapet går det att slappna av, sänka garden och öppna sig mot världen.

 

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 6/2024, s. 4.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLOTTA LEVAY

Tänk efter hur skönt det är att umgås med människor som är ärliga, vänliga och hjälpsamma. Pulsen går ned, man kan slappna av. Man behöver inte vara på sin vakt för hånfulla kommentarer eller andra elakheter. Man slipper hålla sig framme för att få det man har rätt till. Man kan ta sig tid att lyssna och bli lyssnad på, uttrycka sina verkliga tankar och känslor och inte bara dem man tror andra vill höra eller skulle bli imponerade av. Kampen och konkurrensen som präglar så mycket av den moderna tillvaron, inte minst yrkeslivet, kan sättas på paus och ett friskare liv kan flöda fritt.

Tänk sedan på vilken människa du tillbringar mest tid med: dig själv. Och vilken smart sak det är försöka bli en person som man själv vill umgås med.

Detta är den själviska eller kanske ska man säga självbevarande orsaken att försöka vara en god kristen. Vi skapar vår egen mellanmänskliga närmiljö, den tillvaro vi sedan måste leva i. Om jag ljuger vågar jag inte lita på andra. Om jag stjäl måste jag bevaka mina ägodelar. Om jag talar illa om mina bekanta och tänker ont om dem får jag dras med den gnagande känslan att jag kan vara baktalad och illa omtyckt. Synden straffar sig själv, som det heter.

Det går till och med att hitta forskningsstöd för sådana samband. Den nederländska socialpsykologen Sanne Preuter och hennes kolleger fann nyligen att männi­skor får lägre självkänsla av att ljuga, och det gäller även om det handlar om ”vita” lögner i syfte att skona andras känslor. Deras forskningsstudie var grundligt upplagd i flera delstudier där deltagarna bland annat fick ta ställning till olika dilemman och föra dagbok över tillfällen i vardagen då de ljugit eller inte ljugit.

Att fokusera på hur man själv beter sig är också mer realistiskt och fruktbart än att försöka ändra på andra.

Men, kanske någon invänder, ett rättrådigt leverne är ingen garanti för att andra behandlar en väl. Det stämmer så klart, och kanske är det till och med tvärtom – det kan finnas någonting provocerande med rättrådighet, i synnerhet om det kombineras med rättframhet. Det lär vi av Bibelns berättelser om hur profeterna bemötts genom tiderna. Ja, även den som är ärlig och vänlig och hjälpsam får vara beredd på att bemötas på helt andra vis.

Men den som försöker handla väl får ändå någonting värdefullt: ett hopp och en tro på att andra människor kan vilja en väl, på riktigt, även om inte alla gör det. På så vis är dygden sin egen belöning. Och de andra människorna får i sin tur en öppning att visa större vänlighet och förståelse, även om de annars kan vara ganska otrevliga.

Och framför allt – den som själv är en vänlig själ kommer alltid att ha sällskap av en sådan. I det sällskapet går det att slappna av, sänka garden och öppna sig mot världen.

 

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 6/2024, s. 4.