av MAGDALENA DAHLBORG
År 1995 betonade Johannes Paulus II i encyklikan Ut unum sint att Petrusämbetet är oundgängligt för kyrkans katolicitet. Men, sade han också, hur detta enhetens ämbete faktiskt utformas och utövas har genom historien varierat och kommer att fortsätta att variera. Därför inbjöd påven teologer och kristna ledare att tillsammans med honom reflektera över hur Petrusämbetet kan vara ett sant enhetens ämbete för alla kristna. Sammanhanget som Johannes Paulus II skrev i är inte oviktigt. Dokumentet Dop, nattvard, ämbete (”Limadokumentet”, BEM) antogs 1982, och efterspelet med officiella svar och receptionsprocesser var 1995 fortfarande i full gång. Borgåöverenskommelsen, som i högsta grad handlade om episkopala strukturer och innebörden av såväl ”apostolisk” som ”katolsk”, skrevs under 1992. Det pågick helt enkelt, över en stor ekumenisk bredd, diskussioner om auktoritet, ämbete och gemenskap.
Frågan om hur biskopen av Rom relaterar till andra biskopar, präster och hela Guds folk, liksom hur den universella kyrkan samspelar med lokalkyrkor och för den delen regioner har varit en fråga under mycket lång tid och inte sällan orsakat konflikter och splittring. Det rör sig ju om själva kyrkans struktur och även natur, och de läromässiga ställningstaganden som kommer ur dessa konflikter är därför en del av kyrkans undersökning och fördjupning av vad hon är menad att vara.
Brottningsmatchen resulterar förstås inte alltid heller i splittring. I själva verket pågår det hela tiden en inomkyrklig förhandling om på vilka nivåer beslutsfattande bör ske. Vad kan en församling själv avgöra? Vad ligger i stället på biskopens bord? När har Rom och Vatikanens institutioner rätt eller till och med plikt att lägga sig i vad som sker lokalt? Kyrkan arbetar, i alla fall idealt, enligt subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. I praktiken är det mer komplicerat. Växelspelet mellan läroämbete, kyrkorätt och troende pågår ständigt och påverkar vilka beslut och initiativ som faktiskt implementeras och vad som endast blir kortvarigt och sedan glöms bort.
Den pågående synodala processen är en del av denna kontinuerliga undersökning. Likaså de ekumeniska dialoger – formella och informella, internationella och lokala – som behandlat Petrusämbetet och det tredelade ämbetet, auktoritet och gemenskap. Under sommaren har två dokument kommit som både belyser och stärker varandra: Arbetsdokumentet för den sextonde ordinarie biskopssynodens andra session i oktober 2024, och studiedokumentet The Bishop of Rome som redogör dels för svar på Johannes Paulus II:s fråga om Petrusämbetet, dels för vad som framkommit i olika ekumeniska dialoger om påvens roll i kyrkan.
Biskopssynodens slutsession
Den världsvida synodala processen börjar närma sig målgång, även om det förstås inte är meningen att arbetet ska upphöra efter oktobersessionen. Synodprocessen kan förstås utifrån begreppstrion se – bedöma – handla, översatt till lyssna – samtala – göra, och är nu framme vid frågan ”Hur är man en missionerande, synodal kyrka?”. Efter att i tidigare faser lyft fram alla möjliga frågor, kanske mest för att låta alla deltagare på alla nivåer öva sig i den lyssnande metoden, har biskopssynodens generalsekretariat nu lagt fram ett arbetsdokument som i hög grad fokuserar frågan om hur kyrkan behöver se ut och fungera för att effektivt utföra sitt uppdrag i världen. Arbetsbladen som följde med Instrumentum laboris för den första globala sessionen 2023 lyser med sin frånvaro, och de ledande frågorna är få.
Arbetsdokumentet har tre delar: ”relationer”, ”vägar” och ”platser”. Relationsdelen handlar om relationerna inom de döptas gemenskap mellan lekfolk och ämbetsbärare, och hur vars och ens gåvor kan tas tillvara. Hit hör också frågan om relationerna mellan biskopar och mellan stift. Avdelningen om vägar berör utbildning och formation, liksom beslutsprocesser och växelspelet mellan gemenskapen och den som har mandat att fatta beslut och agera som auktoritet.
Platsavsnittet slutligen konstaterar att kyrkan är konkret och rotad i specifika platser och kulturer, och måste förstås utifrån detta i hela sin mångfald. Denna mångfald är inte en svårighet utan en gåva, där olikheter kan berika och ge nya perspektiv och djupare förståelse för tro och värld. Men arbetsdokumentet konstaterar också att konceptet ”plats” behöver förstås vidare än tidigare. I dag kan olika delar av en och samma storstad tillhöra olika stift, samtidigt som människor också umgås över helt andra avstånd än tidigare genom den digitala utvecklingen. Migrationen innebär att människor formar starka etniska gemenskaper som rotar sig i en ny kulturell och språklig kontext och som där också påverkar sitt nya hem och påverkas av det. ”Plats” måste därför snarare förstås som en tillhörighet till ett nätverk av relationer och en flexibel och föränderlig kultur. Det betyder också att kyrkan behöver reflektera mer över relationen mellan lokalkyrka och universell kyrka, och mellan lokala biskopar och biskopen av Rom som bärare av enhetens ämbete.
Biskopen av Rom
Skrivningarna i slutsessionens Instrumentum laboris fokuserar i huvudsak, liksom tidigare dokument i synodala processen, hela kyrkans gemenskap, medan det vigda ämbetet och i synnerhet påvens roll har tonats ner. Den som vill ha en mer djuplodande förståelse för hur man kan förstå relationen mellan synodalitet och påveämbete, och inte minst hur kyrkans många ekumeniska dialoger (formella och informella, globala och nationella) hjälpt kyrkan att utveckla sin förståelse för denna relation, kan läsa studiedokumentet The Bishop of Rome som Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet publicerade under sommaren.
Studiedokumentet är en kartläggning av dels svaren på Johannes Paulus II:s önskan i Ut unum sint (1995) att diskutera påvens roll med kristna ledare och teologer, dels de ekumeniska dialoger på olika nivåer som behandlat ämbete och auktoritet just med påveämbetet i fokus.
Kartläggningen i The Bishop of Rome är förstås gjord ur katolskt perspektiv, och alla rapporter från ekumeniska diskussioner bör förses med en språklig brasklapp: det händer saker med begrepp och förståelse i varje ekumeniskt samtal, som kan innebära betydelseförskjutningar. Undertecknad, som gärna tjatar om detta, blev därför glad över att dokumentet innehåller ett avsnitt om just de specifika förutsättningar som gäller för teologiska ekumeniska dialoger. Av naturliga skäl sker receptionsprocesserna först efter själva dialogomgången, och därför är dialogens resultat (ännu) inte helt förankrade i respektive samfund. Det är också väldigt olika vilka mandat som en dialog har (och de nationella respektive informella dialogerna har ofta mer intressanta synpunkter än de mer formaliserade internationella dito). Vilka ämnen respektive dialog sett som mest spännande, och vilken terminologi som används, beror på vilka det är som samtalar – språk och ämnen blir helt andra när den katolska kyrkan samtalar med orientaliskt ortodoxa gentemot när samtalspartnern är metodistisk.
Utifrån de officiella svar som gavs på Ut unum sint och rapporter från ett antal teologiska ekumeniska dialoger på olika nivåer konstaterar dikasteriet att det föreligger en förvånansvärt stor kristen samstämmighet avseende behovet av någon typ av ledarskap på universell nivå i den kristna gemenskapen. Många av de dialoger som undersöks har dessutom konstaterat att oavsett hur man ser på den romersk-katolska kyrkan, finns det starka skäl – inte minst historiskt och pragmatiskt – för att ett sådant ledarskap kan vara knutet till biskopsstolen i Rom. Problematiken ligger framför allt i relationen mellan lokalt, regionalt/nationellt och universellt, och möjligheterna för varje troende att delta i beslutsfattandeprocesser. I synnerhet lokalkyrkans självbestämmande är den stora stötestenen för såväl ortodoxa som lutherskt bekännande gemenskaper. Och så som skrivningarna i The Bishop of Rome står, går det att se att dessa dialoger och särskilt synpunkter från ortodoxt och anglikanskt håll verkar haft stor betydelse i strävan efter ett mer ”synodalt” sätt att verka i den katolska kyrkan. På samma sätt kan man se hur Andra Vatikankonciliets grunddokument, kanske i synnerhet Lumen gentium, och andra gemenskapers svar på detta har spelat stor roll för det ekumeniska ecklesiologiska samtalet. Det framstår helt enkelt i mycket klarare dager på vilket sätt den synodala processen också är ekumenisk.
Enhetens ämbete
Frågan om påvens möjlighet att helt och fullt vara ett enhetens ämbete för alla kristna är också en fråga om balansen mellan lokalt och universellt, och om å ena sidan mandat för beslutfattande och å andra sidan vars och ens möjlighet (kanske rentav plikt) att bidra till att besluten blir så bra som möjligt för det gemensamma goda och för kyrkans uppdrag.
När man läser The Bishop of Rome kan man se hur den pågående synodala processen bygger på den katolska kyrkans fördjupade förståelse för relationer mellan olika nivåer. Inte bara processen som sådan utan också det pågående arbetet för att genom både uppmaningar och kyrkorättsliga justeringar stärka och stötta ett mer gemensamt arbetssätt i församlingarna (vilket även Stockholms katolska stifts nya församlingsordning är en del av). Strävan att förtydliga och öka det ansvar som biskopskonferenserna har, är även det direkt relaterat till det faktum att samverkan med andra kristna samfund ofta sker bäst just på den regionala nivån – ett land eller annat tydligt avgränsat lite större område. Såväl i öst som i väst finns det ett behov av att kunna verka på samma nivå som till exempel lutherska och ortodoxa nationella kyrkor och samfund.
Sammantaget kan man alltså säga att såväl formella och informella ekumeniska dialoger som hela den pågående synodprocessen i grund och botten handlar om relationerna mellan universellt, regionalt och lokalt, och mellan personligt ämbete, kollegium och gemenskap. Och de ekumeniska diskussionerna går bortom de dialoger som den katolska kyrkan i gemenskap med biskopen av Rom deltar i – frågan om kyrkans olika nivåer och kristet ledarskap på global nivå är i allt högre grad en fråga för alla större kristna samfund. Frågan tycks, liksom när påven Johannes Paulus II ställde den 1995, för allt fler vara inte om en sådan funktion behövs utan hur den bäst utformas och utövas, och hur den samspelar med lokalkyrkor och andra gemenskaper.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 6/2024, s. 5–7.