av ANDERS PILTZ
Nådens sanning är naturens (Gratiae veritas naturae), heter det i Uppsala universitets devis från år 1600. Det betyder: det finns bara en verklighet. Det som naturvetenskap och teologi har att säga om verkligheten kan och får inte stå i strid med varandra. Denna sunda princip har sina rötter i högmedeltiden, då de stora försöken gjordes att i syntetisk form och så motsägelsefritt som möjligt sammanfatta vad naturfilosoferna trodde sig veta om naturen i ljuset av den kristna uppenbarelsen, Bibelns budskap så som det förstods i kyrkans tolkningstradition.
På den tiden var det fortfarande möjligt för en enda bildad människa att skaffa sig en tämligen god överblick över allt tillgängligt vetande. De största teologerna skrev sina Summor, där de försökte komma till rätta med verkliga eller skenbara paradoxer som uppstod när man jämförde påståenden från olika kunskapsfält. Senare blev det svårare att genomföra sådana stolta projekt. Kunskapsmassan växte exponentiellt i och med den naturvetenskapliga revolutionen. Ännu på 1800-talet gjordes tappra försök att sammanfatta allt i en syntes; det kunde också ta sig parodiska uttryck. Men varenda läroplan för skolan i varje tid är faktiskt ett sådant försök att sammanfatta allt vetande i hanterlig form. Därför blir många citat så ofrivilligt underhållande, när man efter låt oss säga 50 år läser högt ur sin barndoms läroböcker, som låter som om de visste allt. Efter 100 år blir de troligen ännu roligare.
Trots detta måste vi alla ha en världsbild och försöka hitta hållpunkter för hur vi ska leva vårt liv utifrån denna världsbild. Vad ska vi tro, vem ska vi tro, hur ska vi leva? Hur kommer man fram till en världsbild och ett handlingsideal? Vi påverkas av vårt ursprung, av föräldrarna, uppväxten, vännerna, den älskade, miljöerna, ja också av böckerna. Ur denna kombination uppstår en bild av världen och ett plausibelt, tentativt, trevande sätt att förhålla sig till den. Men vi bygger inte upp en sammanhängande världsbild underifrån genom att sammanfoga pusselbitarna. Vi accepterar snarare någon av de olika modeller som erbjuds oss. Vi måste lita på experterna, vilket vi normalt gör. Vår världsbild bygger således mest på en akt av tro, av tilltro till auktoriteterna. Och det är inget konstigt i det; skulle vi systematiskt betvivla de sakkunnigas påståenden är vi antingen tokiga eller på väg att bli det.
Det är förnuftigt att vara troende
Vi föds till världen utan bruksanvisning. Vi har fler frågor än svar. Vi är utlämnade åt våra frågor och vårt eget sökande efter svar. Det naturliga är då att man hellre lyssnar till de röster som säger att det finns spår att följa, snarare än till de röster som säger att det inte finns några spår att följa. Jag har personligen inte funnit några mer övertygande anvisningar om spår att följa än de som lämnas i de fyra evangelierna, som jag läser i ljuset av den katolska kyrkans kollektiva, ackumulerade, genombedda och genommediterade, flertusenåriga tradition. Skulle någon röst övertyga mig om att det fanns bättre förklaringar, då skulle jag lämna mina nät och gå dit den nya rösten kallar. Men så har hittills inte skett.
Jag tänker så här: det är orimligt att den utomordentligt fint balanserade värld som vi är del av enbart skulle vara resultatet av miljarder tärningskast av slumpen. Slumpen finns, men den samverkar med lagbundenheterna. I detta samspel uppstår vår frihet – såsom i ett schackparti, som är utomordentligt regelstyrt men lämnar mig tusentals olika alternativ att placera mina pjäser, bra eller dåligt. Eller som en fotbollsmatch: styrd av strikta regler för spelarnas antal, planens proportioner och principer för inkast och offside, och samtidigt beroende av miljarder slumpfaktorer: spelarnas dagsform, vind och regn, publikstämningen, eventualiteten att matchen är riggad i förväg av maffian. Såsom livet är: styrt av obönhörliga nödvändigheter, biologiska lagar, våra gener, vår dödlighet, och samtidigt beroende av miljarder tillfälligheter, var och när vi råkar födas, vad som sedan händer dag efter dag, stund efter stund. Tillsammans bildas så förutsättningarna för min frihet och mina val, min strävan, min lycka, mina misslyckanden.
Det finns bara ett fåtal människor i vår tid som är sakkunniga i båda dessa världar, i teologin och i naturvetenskapen. Det är välgörande att ta del av vad dessa sällsynta röster har att säga om hur världarna hör ihop. En person som kunde göra anspråk på auktoritet både inom naturvetenskap och teologi var den anglikanske prästen John Polkinghorne (1930–2021), som i sin meritlista förutom teologin också hade det faktum att han varit professor i matematisk fysik vid universitetet i Oxford. Jag utgår från att inte vilken religiös fantast som helst kan bli detta, inte heller President of Queen’s College, Cambridge, eller adlad av drottningen. Han kunde med andra ord redogöra både för relativitetsteorin, kvantfysiken och för besluten om tolkningen av Jesu gudomliga och mänskliga natur vid konciliet i Kalcedon år 451. När han uttalade sig var det inte som en enögd apologet för den ena eller andra sidan; han redogjorde också för komplikationerna och de avvikande teorierna. Polkinghorne var med andra ord unikt vittnesgill i de frågor som vi här behandlar.
I Polkinghornes bok Science and Theology fäster man sig särskilt vid följande:
Föreställningen att religiös tro och vetenskap lever i evigt krig, kriget mellan svart och vitt, är en varmt omhuldad legend bland människor som finner sin trygghet i förenklingar och demonisering. Fallet Galilei var visserligen ingen fjäder i hatten för de kyrkliga myndigheterna, men det var långt mer politiskt och personligt komplicerat än att det kan förenklas till en fråga om tro och vetande. När Charles Darwin hade publicerat Om arternas uppkomst (1859) möttes han alls inte av kompakt motstånd från kristet håll, utan hans teori ledde också till en del hänförda predikningar om världens underbara utveckling. Att Darwin själv av allt att döma blev agnostiker hade troligen mer att göra med hans dotters skakande död än med hans vetenskapliga upptäckter.
Teologin har fått lära sig att människans värdighet inte beror på att jordklotet är universums centrum, eller att homo sapiens som art har uppkommit skild från allt annat levande och i ett enda ögonblick. Men därmed är inte skapelsetron förpassad till sophögen. Skapelsetron förutsätter att det är rimligt att:
- Världen är organiserad efter vissa mönster, eftersom Gud är Logos, det vill säga en rationell aktör med en avsikt.
- Gud är inte tvungen att göra något eller välja en speciell metod för skapelsen utan är suveränt fri att göra vad han vill, eller avstå.
- Eftersom skapelsen är uttryck för Guds avsikter är den ett värdigt föremål för forskning, och åtminstone delvis begriplig.
- Både vetenskap och teologi förutsätter att vi kan komma fram till en allt sannolikare uppfattning om hur verkligheten är beskaffad (”kritisk realism”).
- Varken teologi eller naturvetenskap sysslar med entydiga och självförklarande fakta, utan båda förutsätter tolkningar: man måste tro för att förstå, och förstå för att tro (Augustinus).
- Liksom den naturvetenskapliga världsbilden har komplicerats efter hand, så har också förståelsen av uppenbarelsen blivit långt mer nyanserad än tidigare; horisonterna har drastiskt vidgats på båda områdena, vilket är en rimlig utveckling.
- Vetenskapen är ett opersonligt möte med verkligheten (ett det), medan teologin är ett möte med dess personliga och värdeladdade dimension (ett du).
- Även om vetenskapen huvudsakligen vill svara på Hur? och teologin på Varför? finns det ändå ett samband mellan dessa båda frågor.
- Både naturvetenskap och teologi tar till modellbyggen för att beskriva verkligheten: partiklar och/eller vågrörelser, Gud som domare och/eller barmhärtig fader.
Respekten för båda verksamhetsgrenarnas släktskap leder till en återupptäckt av den så kallade naturliga teologin (Rom 1:20). Förespråkarna för så kallad intelligent design trodde sig kunna bevisa Gud, till exempel genom ögats ökade komplexitet eller den successiva uppkomsten av små framdrivande åror på de encelliga djuren. Men dessa saker kan förklaras på annat sätt, och intelligent design har visat sig vara en återvändsgränd. Men den antropiska principen, som finns i en svag och en stark version, påvisar universums osannolikt finjusterade balans, vilken möjliggör uppkomsten av liv, om man förutsätter en utveckling på bortåt 14 miljarder år.
Naturvetenskapen ställer oss därmed på nytt inför vår filosofiska och religiösa förundran och ger skäl till stegrad häpnad inför universum. Varför är den fysiska världen begriplig? Varför är den så in i minsta detalj finjusterad att den tillåter en kreativ utveckling?
Kort sagt: varför finns det någonting alls och inte snarare ingenting? Varför är forskning möjlig? Varför är världen så speciell? Vad har det för överlevnadsvärde att arten homo sapiens har utvecklat förmågan inte bara till medvetande och självreflexion utan också till möjligheten att förstå den subatomära världen, kvantteorin och relativitetsteorin? Vad har de matematiska formlernas skönhet för bevisvärde?
Gudstron erbjuder ett (enligt Polkinghorne) plausibelt svar på varför universum är begripligt. Om världen är skapad av en rationell Gud utifrån Logos, och om vi är varelser danade till Guds avbild, då är det inte orimligt att universums ordningar ligger öppna för vår systematiska forskning. Den gudstroende kan hoppas att också genom forskning, inte bara genom uppenbarelsen, få en aning om Guds tanke, en glimt av det som ligger bakom denna flertydiga tillvaro.
Huvudtanken här verkar överensstämma med de teorier som utarbetades av Thomas av Aquino på 1200-talet: om skapelsen som en väg till Gud, om skapelsen som begynnelsen av tid och rum, om Guds frihet att låta nödvändigheter och slumpfaktorer samverka, om förhållandet mellan Gud och sekundära orsaker, om det skapade som spår av Treenigheten (Guds fingeravtryck!), om de bibliska skapelseberättelserna som bildberättelser om de skapade tingens successiva diversifiering till alltmer komplexa former (opus distinctionis), och om människan som slutprodukten i den kreativa processen, med uppgiften att reflektera över sin egen ställning i helheten, över sitt ansvar och sin slutliga bestämmelse. Med modernare terminologi: människan är evolutionen som har hunnit upp sig själv och börjar reflektera över sig själv.
Att vara gudstroende och att förutsätta tillvarons rationalitet är inte ett irrationellt antagande utan till och med en evolutionär fördel. Alla människors världsbild och övertygelser är formade genom olika psykologiska mekanismer och gynnade av naturligt urval. Varför skulle vi betrakta just religiös tro som intellektuellt tvivelaktig? Eller för att citera Thomas i Summa theologiae (I, q. 75, a. 6, c.): ”Varje varelse med intellekt har en naturlig drift att alltid existera. Men en naturlig drift kan inte vara föremålslös (= det måste alltid existera något som kan tillfredsställa en naturlig drift). Därför är varje förnuftsbegåvad varelse något oförgängligt.”
Försök till en evolutionär teologi: Haught, Moltmann, Coakley
Trots att många naturvetare bestrider att begreppet Gud som förklaringsmodell (vid sidan av alternativa modeller) har något bevisvärde vill jag fästa uppmärksamheten vid tre teologer som ser Darwin och den samtida naturvetenskapen som positiva gåvor till teologin. Den amerikanske katolske teologen John F. Haught, författare till böckerna God after Darwin (1999) och Deeper than Darwin (2004) vänder sig mot såväl den vetenskapliga materialismen, alltså fysikalismen, som kreationismen (inklusive intelligent design), som han ser som två sidor av samma sorts fundamentalism, det vill säga försök till förenkling och demonisering av motståndaren. Inte heller duger det att försöka separera religion och vetenskap genom vattentäta skott utan beröring sinsemellan. Den enda framkomliga vägen, enligt Haught (inspirerad av jesuiten och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin), är att utforma en evolutionär teologi. Evolutionen är ingalunda en fara för gudstron utan tvärtom den mest fruktbara förutsättningen för vår reflexion över Gud i dag, och detta på sex områden:
Skapelse betyder inte bara eller främst något Gud gjorde i begynnelsen utan är en pågående och ständigt ny verklighet. Varje morgon är skapelsens gryning. Världen utvecklas kontinuerligt och stegvis bort från intigheten. Den är ett oavslutat projekt, det vill säga ofullkomligt. Det onda och lidandet är den mörka sidan av den pågående skapelsen.
Eskatologin: skapelsen stönar (systenázei), som Paulus säger (Rom 8:22), i födslovåndor, i väntan på sin fullkomning. Gud gör allting nytt, i riktning mot ökad frihet.
Uppenbarelsen: Guds mysterium utgjuter sig i sin skapelse, detta som på grekiska kallas hans kénosis, utblottelse (jfr Fil 2:7). Men det oändliga kan inte omedelbart tas emot av den ändliga. Det är en process som tar lång tid.
Nåden: det begreppet förutsätter frihet och förklarar den slumpmässighet, det naturliga urval och de oändliga tidrymder av experimenterande som evolutionen förutsätter. Gud älskar världen genom att låta den vara och bli mer och mer sig själv, såsom varje äkta kärlek gör. Gud är fördold, tvingar inte fram något.
Allmakten utövas som Guds attraherande kärlek, inte som tvingande makt. En tvingande makt, som den omogna religiösa känslan (och terroristerna) föredrar, är mindre mäktig än den övertygande, lockande kärleken. Världen är således ett kärleksäventyr med många slingrande, oöverskådliga förvecklingar. Äventyr är ett annat namn för skönhet.
Skönheten som drivkraft
Materialismens förklaring, att Ingenting blir Någonting, att Någonting blir Liv och att Liv blir Medvetande (och därefter Avsiktlighet, Strävan, med dess nödvändiga resultat framgång eller motgång), och att allt detta är en naturlig funktion av lagbundenhet, slump och oändligt lång tid, förklarar ingenting. Här behöver man i stället tänka sig Gud som yttersta källa till de mönster som organiserar materien till ständigt mer komplexa sammanhang.
Astrofysiken har visat att ett otroligt antal fysiska sammanträffanden förelåg i universums första mikrosekunder, så att berättelsen småningom mynnade ut i den explosion av former som finns nu. Denna historia innehåller, som alla berättelser, åtskilliga lugna mellanakter, återvändsgränder, obegripliga inskott. Men här finns omisskännligen en riktning från enklare till mer sammansatta former.
Haught är inspirerad av Alfred North Whiteheads (d. 1947) processfilosofi, som ser skönheten som drivkraft: allt som händer i det sig självt utvecklande universum bidrar till att göra det så intressant som möjligt – bort från monotoni och enformighet – för att det slutligen ska bli skådeplatsen för liv, medvetande, tanke, frihet och gemenskap. Detta kan inte ske annat än till priset av lidande och tragik. Skönheten är den ömtåliga syntesen av enhet och komplexitet, stabilitet och rörelse, form och dynamik, ordning och nyhet, kontrast och harmoni.
Haught försöker sig på en omtolkning av ursynden: den innebär att vi alla föds in i ett oavslutat, ofullkomligt universum, där det råder starka krafter som motverkar Guds kreativa syfte att maximera skönheten, genom att främja splittring eller monotoni, genom att förfula skapelsen. Splittringen sker i form av fysiskt våld, terrorism, miljöförstöring, destruktivitet, söndring inom gemenskapen. Monotonin kan bestå i utstötning av dem som inte passar in: kvinnor, barn, sjuka, främlingar och avvikare från normen. Orättvisa är att köpa enhetlighet till priset av monotoni. Vi ska inte tänka oss våra mänskliga villkor som förlusten av en förgången fullkomlighet (Adam i ett förhistoriskt paradis) utan som en smärtsam längtan efter en kommande fullbordan. Paradiset ligger framför oss, inte bakom oss.
Naturen som löfte är kungstanken i Haughts teologi. Utvecklingens hemlighet låg redan i universums begynnelse som en enorm potentialitet. Den troende tänker sig att det finns en kontinuitet mellan den personliga identiteten här och nu och den förhärligade existensen i den kommande världen. På samma sätt omvandlar, förvandlar (men upphäver inte) Guds rike den naturliga värld vars livsformer tillkommit genom evolutionen. Hela vår värld är ett löfte. Evolutionen inbjuder oss att se naturen som infriandet av ett löfte, som låg där i sin linda från begynnelsen. Ser man naturen som löfte och inte som redan föreliggande slutresultat går det lättare att leva med dess brister och obeständighet. Vi ska inte vänta fullkomlighet av ett löfte. Därför kan vi erkänna det onda och lidandet utan att förlora hoppet.
Den evangeliske tyske teologen Jürgen Moltmann (1926–2024) ville med sin bok Das Kommen Gottes 1995 (sv. översättning Den Gud som kommer. Kristen eskatologi 1997) återuppliva den eskatologiska, framåtblickande dimensionen av kristendomen. Vi tror på en Gud som är trogen sina löften. Historien är inte en kedja av determinerade händelser. Den är alltid öppen för det nya och oväntade. Skapelsens sårbarhet gör våldet möjligt. Dödsmedvetandet leder människan till dominans och vinningslystnad, samtidigt som det vill tränga undan minnet av de döda. Kristi död och uppståndelse räddar de döda undan glömskan och garanterar att mördarna inte i evighet får rätt mot sina offer. Världen är inte bara en resurs att exploatera, den är en fysisk verklighet att förhålla sig till.
De tre gudomliga Personerna bor i varandra, och på ett liknande sätt blir varje människa ett livsrum för sin omgivning. Vi blir Treenighetens avbilder: vi är på en gång boende och bebodda. Vi blir närvaro, rum och boning för varandra. I begynnelsen är Gud i sig själv, i sina relationer som Fader, Son och Ande. Så skapar han världen för att kunna gå utöver sig själv. Världen lämnas åt sin frihet och felbarhet. I denna begränsning går Gud själv in genom människoblivandet, solidariserar sig med jordevarelsernas utmätta tid och begränsade rum och delar deras villkor, inklusive döden. Så hämtar Gud in världen på nytt genom Kristi död och uppståndelse. I alltings fullbordan ska han själv till slut bli allt i alla, ”när universums skratt är Guds hänryckning”, som den sista meningen i boken lyder.
Man känner igen Hegels tanke om Guds självförverkligande, men här insatt i den kristna trons mönster: alla skapade varelser, inte bara människan, tas upp i de gudomliga Personernas ömsesidiga relationer och det vida rum som Gud är.
En annan teolog som har bidragit till den teologiska tolkningen av evolutionen är den anglikanska prästen och professorn Sarah Coakley (f. 1951), som bland annat arbetat inom ett forskningsprojekt vid Harvard University med titeln Evolution and the Theology of Cooperation. Också Coakley förutsätter en klassisk teologi, en Gud som är själva Varat, Skaparen och upprätthållaren, allsmäktig, allälskande och fullkomlighetens källa. Och: Gud är den förutan vilken ingen evolution kan äga rum. ”Gud är den som utanför tidsdimensionen omgärdar och upprätthåller hela den skenbart godtyckliga och slumpmässiga processen, och, med Augustinus ord, samtidigt är mer intimt närvarande i dess inre förlopp än den själv.” Coakley uttrycker saken i trinitariska termer: ”Gud den helige Ande är den eviga inbjudan, lockelsen riktad till skapelsen att återvända till sin källa i Fadern, dock aldrig utan de fulla – och plågsamma – implikationer som det innebär att vara inkarnerad Son […] Gud är ’kenotiskt’ ingjuten i varje kausal fog av den kreativa processen […] som ett slösande utgjutande.” Gud låter sig involveras i empati, risk och lidande.
Sarah Coakley, som för övrigt också flera gånger föreläst i Sverige, menar att Guds försyn inte är en mirakulös, tillfällig addition till systemet, utan den hemlighet som upprätthåller alltet, men verkar i det fördolda. Gud uppehåller oss ständigt, älskar oss fram till existens, utgjuter sig själv i den skapande processen, inbjuder människan att följa Andens lockelse till djupare engagemang i skapelsens födslovåndor. Coakley tar fasta på evolutionens tredje fundamentalprincip, vid sidan av mutation och naturligt urval: samverkan. Evolutionen uppmuntrar inte bara utsortering utan också samverkan, självuppoffring, till och med förlåtelse, etisk sensibilitet, empati till priset av egen fara.
Med andra ord: försöksprojektet världen pågår. Guds rike kommer som en pågående process, en grossess, en födelse. Den klaraste beskrivningen av detta finns i Romarbrevets kapitel 8. Bilden används också av Jesus på tal om världshistoriens konvulsioner, krig, hungersnöd, jordbävningar, förföljelser, villfarelser, laglöshet: allt detta är början på födslovärkarna (Mark 13:8). Genom Guds människoblivande blev Skaparen själv en del av sin skapelse. Där började den nya skapelsen: initiativtagaren trädde in i experimentet och helade dess rämnor, göt olja och vin i universums sår, värnade om mångfalden i sin skapelse, att den explosiva rikedomen av former upprätthålls, att allt går mot ökad skönhet. Misstagen korrigeras, synderna försonas, och varje förlåten och försonad synd blir ytterligare en framryckning för Guds rike.
O lycksaliga skuld (felix culpa), som vi sjunger under påsknatten.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 6/2024, s. 9–15.