av KJELL BLÜCKERT
Vi firar hela tiden. Kyrkoåret med alla sina festdagar och sin helgonkalender – och även den sekulära kalendern med namnsdagar, Nobeldag, FN-dag med flera – påminner oss ständigt om att vi har mycket att vara tacksamma för. Den katolska kyrkan firar i år ett ordinarie jubelår som den här gången har hoppet i centrum. Och mer än på länge känns detta hopp nödvändigt att ta fasta på, då frågor om krig och totalitära ideologier fördunklar arbetet med att komma till rätta med fattigdom, orättvisor och den allt överskuggande klimatfrågan.
För 100 år sedan sammanfattade den dåvarande påven Pius XI en liknande oro för tidens brännande frågor i encyklikan Quas primas som han publicerade den 11 december 1925 som en avslutning av jubelårsfirandet. Han påminde där om att kyrkan instiftar fester för att lyfta fram olika aspekter av tron och även för att svara på tidens frågor och bekymmer. Påven Pius pekar på svårigheten som de moderna staterna har drabbats av, när Gud uteslutits från det politiska livets sfär. ”Med en auktoritet som leder sitt ursprung inte från Gud utan från människan har själva grunden för auktoritet tagits bort”, skriver påven. Här påminns man om det så kallade Böckenfördes dilemma, formulerat 50 år senare av den tyske, katolske, socialdemokratiske domaren och juristprofessorn Ernst-Wolfgang Böckenförde: ”Den frihetliga [liberala] sekulariserade staten lever av de förutsättningar som den själv inte kan garantera.”
Hoppet i vår samtid där vi ser pluralismen som en tillgång står till att nationalstaterna genom utbildning av sin befolkning, ett fritt agerande civilsamhälle och en lagstiftning som skyddar minoriteter och klokt reglerar grundlagsskyddet kan ge en något så när stabil grund för ett demokratiskt samhälle, som också försvarar högre värden mot tillfälliga opinioner. Förankringen i en gemensamt överenskommen och efterlevd internationell rätt bidrar också till stabilitet.
Påven Pius XI levde i en tid då det var självklart att lyfta fram den kristna gudstron och evangeliet som en motvikt till de gudlösa ideologier i form av socialism, kommunism och begynnande fascism, men även antiklerikal liberalism, som hotade det goda samhällets grundvalar. Han pläderade i sitt budskap ivrigt för evangeliet om rättvisa och fred, för en strävan efter att upprätta Kristi rike – och att detta skulle göras i ett samhälle med den kristna gudstron som en stadig grund. Som en kontrast till tidens destruktiva politiska och sociala trender och som ett verksamt och hoppfullt tecken instiftade han Kristus konungens fest som den katolska kyrkan i år firat för hundrade gången.
Det firas i år ett annat 100-årsjubileum som också påminner om fredssträvanden och sökandet efter Guds rike och hans rättfärdighet. År 1925 gick efter mycket om och men det ekumeniska mötet i Stockholm av stapeln. Det var ett panprotestantiskt möte med en dekoration av några ortodoxa kyrkoledare (cirka 700 protestanter och 16 ortodoxer). Dessa ortodoxer kom till Stockholm i desperation över att den ortodoxa världen just skakats i sina grundvalar till följd av totalitära ideologier – den ryska revolutionen, det osmanska rikets fall med de ity åtföljande folkmorden på armenier och syrier, de ortodoxas fördrivande från Mindre Asien (och muslimernas från Grekland). Detta ekumeniska möte som kom att bli det riktiga startskottet för den socialetiska delen av den ekumeniska rörelsen verkade också i samma slagskugga som den katolska kyrkan, men kritiken mot samtidens politiska ideologier uttrycktes inte lika skarpt som hos Pius XI.
*
När vi ser ut över världen denna vinter, erfar vi att denna fest med intentionen att fira Jesus Kristus Fredsfursten är mer väsentlig än på länge. Graden av polarisering ökar nu liksom på 1920-talet. De starka männen (och kvinnorna för den delen också, se på Tanzania) träder tydligt fram och åsidosätter alla de framsteg som vi trodde oss ha uppnått sedan Förenta nationernas grundande efter andra världskriget. Vladimir Putins och Rysslands imperialistiska ambitioner är oförblommerade och bygger på den starkes rätt med lögn och våld som vapen. Nyttiga idioter som den amerikanske presidenten Donald Trump går med en dåres envishet i den ryske diktatorns ledband och åsidosätter själv genom mycket av sin politik grundläggande humanistiska värden. Muslimska brödraskapet i dess olika skepnader, nu senast i fokus i form av terrororganisationen Hamas, predikar Guds herravälde genom sharialagen och det judiska folkets bokstavliga utplånande. Detta predikande sker inte bara i Mellanöstern utan på gator och torg i Sverige och utan att ordningsmakten ingriper. Det är inte svårt att fortsätta litanian över samtidens totalitära och våldsbejakande politiska rörelser.
*
Efter att i år ha firat Kristus konungens fest för hundrade gången – vad gör och kan den katolska kyrkan göra, och för den delen alla kristna gemenskaper? Kyrkan har inget färdigt samhällsprogram, men hon pekar ut en riktning i och med evangeliet och Jesu undervisning, i vår tid idisslat och omsmält i det vi kallar socialläran som lyfter fram principerna om solidaritet, det gemensamma goda, personens okränkbara värdighet och subsidiaritet.
Den katolska kyrkan har på högsta nivå genom sina ledare och sin diplomati möjlighet att agera. En förebild i sådant agerande ser vi i den amerikanska biskopskonferensen som nyligen på ett kraftfullt sätt reagerat på det orättfärdiga och inhumana sätt som den amerikanska regeringen för närvarande hanterar immigrantfrågan. I en krönika i den vänsterliberala The Guardian den 23 november ställde Simon Tisdall retoriskt frågan vem som kan tämja Donald Trump. Svaret blev att ingen tycks kunna klara det utom den katolska kyrkans hierarki och gräsrotsrörelser.
Hur kan Fredsfursten inspirera oss? Hos profeterna i Gamla testamentet finner vi budskap som tycks strida mot varandra: Smid om era svärd till plogbillar! (Jes 2:4), Smid om era plogbillar till svärd! (Joel 3:10). Olika kontexter ger oss olika handlingsalternativ. Ingen tvekar om vilket som är huvudbudskapet i Jesu förkunnelse, men samtidigt är nödvärnsrätten en kompromiss när de starka måste ta ansvar för de svaga och för att försvara de högsta värdena. Därför finns det ingen motsättning mellan att radikalt arbeta i olika fredsorganisationer eller ansluta sig till Sveriges största fredsrörelse – Försvarsmakten.
Hur många divisioner har påven? frågade Josef Stalin ironiskt. Svaret är att han har närmare en och en halv miljard trossyskon. Det är vi som kan agera enskilt och tillsammans med alla människor av god vilja. Varför inte engagera dig för freden i en fredsorganisation, eller i Försvarsmakten eller Hemvärnet?
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2025, s. 1–2.