av gästkrönikör JOEL HALLDORF
Antalet vuxendöpta i den katolska kyrkan i Sverige har tredubblats på bara några år. Vad betyder egentligen det? Efter pandemin, år 2022, döptes 28 personer som var 16 år och äldre i Stockholms katolska stift. Året efter var de 50 stycken och i år är de – hittills, året är ju inte slut än – 74 personer.
Det är en remarkabel ökning, och samtidigt helt obetydlig. För om man sätter siffrorna i relation till Sveriges 10 miljoner invånare är de för små för att göra något avtryck. Det handlar om en förändring på några tusendelar av en promille.
Här någonstans har jag känslan av att vi talar förbi varandra i den diskussion om sekularisering som pågår i media, efter att docent Martin Kolk skrev i Dagens Nyheter att idén om en kyrktrend byggde på blåögt önsketänkande.
Låt oss lämna statistiken därhän för en stund. För oss som går regelbundet i kyrkan är det uppenbart att något har förändrats de senaste åren. Själv firar jag ofta gudstjänst i domkyrkan i Linköping, där besökarna för några år sedan utgjordes av rätt många äldre, några dittvingade konfirmander och en och annan barnfamilj.
I dag är de äldre kvar och barnfamiljerna har blivit fler. Men dessutom har det tillkommit en helt ny grupp: Unga i 20-årsåldern. De sitter utspridda i små klungor runt om i kyrkan. Det går inte att missa – och de flesta präster i Svenska kyrkan har märkt av samma förändring.
Samtidigt är Linköping en studentstad med många tusen unga vuxna. De allra flesta gör något annat än att gå till kyrkan en söndag förmiddag. Procentuellt är det, återigen, inte en särskilt stor andel av stadens invånare som är där.
Så hur är det då med kyrktrenden: Har det hänt något, eller händer det inget alls?
Problemet i debatten är, tror jag, försöken att hitta en stor berättelse om religion i vår tid. Det gjorde sekulariseringsteorins förespråkare när de redan på 1800-talet antog – eller kanske snarare hoppades? – att moderniseringen av samhället skulle leda till att religionerna försvann. Modernitet och religion kunde inte samexistera, hette det.
Denna teori har visat sig ha en rad brister – bland annat har den varit oförmögen att förklara det kyrksamma USA eller religionens ställning i det globala syd.
Men på ett djupare plan ligger problemet i tron på att det går att formulera en heltäckande berättelse om religion i vår tid. Detta påpekade professor Peder Thalén och docent Johan Liljestrand i en debattartikel i Dagens Nyheter, och de lade till att forskningen numera har rört sig från denna idé. Ganska få akademiker ser det som meningsfullt att försöka förstå utvecklingen genom en stor berättelse.
Sekulariseringsteorin kan inte förklara vår tid – men det som pågår är inte heller någon stor kristendomstrend som är på väg att göra Sverige lutherskt, kristet eller ens religiöst igen.
I stället behöver vi förstå att det finns flera parallella trender när det gäller religion. En del personer rör sig mot Svenska kyrkan, somliga lämnar tron helt, andra inspireras av fundamentalistisk TikTok-kristendom, några åker på Baravara-retreater för att meditera och lära känna sig själva.
Och en del blir katoliker. Inte heller den rörelsen är Den Stora Berättelsen om Sverige 2025 – men det är en berättelse om religion i dagens Sverige.
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan, Stockholm.
Ur Signum nr 8/2025, s. 3.