av THOMAS IDERGARD
Biskop Anders Arborelius har nyligen inrättat ett nytt utskott för evangelisation med en konsulent i Stockholms katolska stift. Utskottet har just påbörjat sitt arbete och ska förstås inte ensamt ansvara för all evangelisation i stiftet. Uppgiften är snarare att inventera behov och initiera projekt som stöd och komplement till det som redan görs i församlingarna och missionerna. I det följande lyfter jag fram några utgångspunkter för katolsk evangelisation i vår tid och i vår del av världen.
Mission och evangelisation
Traditionellt brukar man säga att ”mission” innebär förkunnelse av evangeliet där det aldrig tidigare har förkunnats, medan ”evangelisation” handlar om att återaktivera en levande tro på evangeliet där det redan är känt men har förlorat sin existentiella betydelse i människors liv. Efter Andra Vatikankonciliet har påvarna, särskilt den helige Johannes Paulus II, talat om ”den nya evangelisationen” som en respons på den moderna sekularistiska idén om att tron bör vara någonting rent privat, utan några offentliga uttryck och utan några allmängiltiga sanningsanspråk. I den synodala process som påven Franciskus initierade i den universella kyrkan återkom, från alla delar av världen, efterfrågan på mer vuxenkatekes för ett bättre fullgörande av alla döptas kallelse att förmedla evangeliet. Mission, evangelisation och ny evangelisation används numera synonymt för insatser riktade både till redan praktiserande katoliker och till personer som kan vinnas tillbaka eller konvertera till, respektive låta sig döpas in i, den katolska kyrkan.
I Sverige och i övriga västvärlden märks i dag tydliga tecken på ett ökat intresse för kristen, och för specifikt katolsk, tro. Ett tecken på detta är den så kallade kulturella kristendomen, där personer inom politik och kultur öppet uttrycker sympati för kristen tro som bygger gemenskap (ofta en vänsteraspekt) och som grund för värden (ofta en högeraspekt).
Ett annat tecken är att organiserad kristendom – bön, gudstjänst, dop och konfirmation – attraherar unga. SOM-institutet konstaterade tidigare i år att sekulariseringen tycks ha avstannat med start i ”Generation Z” (ungdomar 16–24 år.) Denna höst har katolska församlingar runt om i landet noterat större grupper av konvertiter och dopkandidater, med många unga utan religiös bakgrund. Liknande tendenser har redan konstaterats internationellt. I samtal uttrycker de som kommer en längtan efter mening när postmodern relativism, konsumism, identitetspolitik och kropps- och sexfixering visat sig vara existentiella återvändsgränder.
Sekularism och konstruktivism
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har beskrivit sekulariseringen som utvecklingen av en mångfald valfria och likvärdiga livsåskådningar. När man lärt sig att närma sig dem i en värdeneutral hållning, förstärks den moderna separationen mellan tro och vetande, och den kristna trons allmängiltiga sanningsanspråk reduceras till enbart en fråga om personlig smak och känslor. För kristen tro är detta problematiskt då den är en relation till en verklig historisk person, Jesus Kristus, vars anspråk på att vara gudomlig bekräftats genom hans uppståndelse från de döda – en mirakulös händelse som likväl är historisk. Men om allt detta bara vore en fråga om åsikter och flyktiga känslor skulle också gemenskapen i församlingen och dess värderingar enkelt kunna bytas ut när de inte längre tilltalar.
Till detta kommer den radikala konstruktivismen, alltså föreställningen att den mänskliga viljan fritt definierar vad som är verkligt. Inspirerad av 1800- och 1900-talstänkare som Nietzsche, Sartre och Foucault leder konstruktivismen till att sanning reduceras till en fråga om maktutövning. Tron blir då bara ett av mig valt verktyg för att bekräfta min egen vilja, och sökandet efter Gud leder bara tillbaka till det egna jaget.
Hoppets pilgrimer med en ny förståelse av kärlek och frihet
I detta idéklimat behöver evangelisationen visa på den katolska tron som bärare av ett hopp vars kraft inte kommer från våra egna prestationer och tekniska landvinningar och som därför heller inte raseras av våra egna begränsningar. Trons fundament är sanningen att mitt liv inte är mitt eget projekt att uppfinna, utan en verklighet att upptäcka i gemenskap med Gud, som sätter mig i relation till ett högre värde utanför mig själv, till personen Jesus Kristus, som jag vill följa för helande och omvandling för det eviga livet, med början redan här och nu.
Evangelisationen visar dessutom också på en annan förståelse av kärlek och frihet än den gängse sekularistiska. Kärlek i den bibliska meningen agape är inte detsamma som sympati för allt vad människor än må göra och tycka. Den handlar snarare om vad som i längden är hållbart och förenligt med vår identitet som skapade till Guds avbild. Och frihet reduceras här inte till möjligheten att fritt välja mellan olika sätt att utöva makt. Frihet är i stället förmågan att göra de val som leder till att jag blir just den som Gud skapat mig att vara, vilket kräver både mod och uppoffringar, men som leder mig till det egna livets mening och fulla blomstring.
I detta ljus ser vi också betydelsen av kyrkan, gemenskapen som befriar oss ur vår instängdhet i våra egna konstruktioner. Genom kyrkans förmedling får vi tillgång till den Jesus Kristus som de första lärjungarna mötte uppstånden och som är densamme i går, i dag och i evighet. Kyrkan förenar vårt eget liv här i tiden med livet i Guds eviga nu, så att Kristi kärlek kan strömma in i världen genom oss. Kyrkans karitativa arbete, där lemmarna i Kristi kropp fortsätter hans verksamhet att lindra och bota, är både en viktig frukt av evangelisationen och en i sig evangeliserande insats. Det erbjuder också en plattform för arbetet med att förändra samhället bortom polariserad politik.
Mystagogin och sanningsfrågan
Det är ett sundhetstecken att många av de unga som i dag söker sig till den kristna tron är trötta på ett kulturklimat präglat av en accelererande kortsiktighet som avvisar människors sökande efter någonting sant och bestående. Den hållning som dessa unga personer kommer med öppnar för en evangelisation med två dimensioner.
Den första dimensionen hänger samman med det som man i den tidiga kyrkan kallade mystagogik, där firandet av liturgin och sakramenten öppnar vägen till ett nytt liv, i en gemenskap med förankring bortom tid och rum och som är större än summan av de individer som är församlade här och nu. Det handlar om initiering in i, och en ständig återförankring i, ett nytt liv där jag genom kontemplation och tillbedjan deltar i en verklighet som övergår mig och som jag samtidigt är skapad för. Här har den katolska kyrkan en särskild styrka med sin rikedom av liturgiska symboler och tillbedjansformer. Därför bör vi heller inte hålla tillbaka de katolska uttrycksformerna vid möten med icke-katoliker, exempelvis vid dop och vigslar, utan låta dem tala fullt ut.
Som den helige Paulus VI uttryckte det i sin apostoliska uppmaning Evangelii nuntiandi föredrar människor vittnen framför lärare, och lärare som är vittnen. Liturgin och sakramenten är källan till vittnesbördets kraft och glädje. Där tas människans djupaste längtan efter helighet på allvar och där erbjuds en fast grund i en alltid flyktig och osäker värld, en källa för autentisk Gudserfarenhet.
Den andra dimensionen handlar om vår tids behov av intellektuell reflektion kring livets existentiella frågor. Kristen tro främjas inte av en hållning där livsfrågorna placeras i ett eget fack för sig, isolerade från bildning och reflektion. Redan i fornkyrkan formulerade apologeterna – kristna teologer och filosofer – redogörelser för trons konsistens och rimlighet och senare bidrog kyrkan kraftfullt till framväxandet av västerlandets utbildningsväsen. Också i våra dagar driver den katolska kyrkan ett stort antal skolor och universitet runt om i världen. Den mystagogiska dimensionen ger den intellektuella dimensionen liv, och den intellektuella dimensionen förankrar mystagogins erfarenheter i strävan efter sanning.
Tillsammans speglar dessa båda dimensioner evangeliets helhet: Ordet som blev kött, sanningen som blev liv. En evangelisation som integrerar båda dimensionerna är intellektuellt hederlig och bildande, den hjälper människan att växa i brottningen med de existentiella frågorna och de inbjuder henne att finna rotfäste i det nya liv som Jesus Kristus uppenbarat för oss och som förmedlas till oss genom kyrkan. Genom att förena tillbedjan med förnuft och skönhet med sanning kan evangelisationen i vår tid bli vägen för fler människor att med både hjärta och tanke lära känna Jesus Kristus, som skänkt oss hoppet som aldrig sviker.
Thomas Idergard är jesuitpater och konsulent för evangelisation i Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 8/2025, s. 4–6.