av HEDVIG LARSSON
Judar har sedan 250 år rätt att bo i Sverige, ett jubileum som har uppmärksammats en hel del under det gångna året. Det var alltså år 1775 som Aaron Isaac som förste jude fick möjlighet att bosätta sig här, med rätten att också få behålla sin religion och judiska identitet. Tidigare hade judar i och för sig fått komma till landet, men då under förutsättning att de lät döpa sig. Vi har exempelvis det stora judedopet år 1681 som blev ett stort propagandanummer med närvaro av kungahuset och kollekt i alla Stockholms kyrkor till förmån för de nydöpta. Här fanns inte någon religionsfrihet, utan assimilation var vad som gällde.
Men med Aaron Isaac var det alltså annorlunda. Han behöll sin judiska tro och identitet, och med honom följde en handfull andra judar som kunde bilda en församling och anlägga en begravningsplats. Det senare får väl ses som ett tecken på att man ämnade bli kvar och rota sig i det nya hemlandet. Något varmare välkomnande fick han dock inte, och det rapporterades att han inte vågade sig ut ur sitt hus den första tiden i Stockholm eftersom han möttes av glåpord och stenkastning. Detta är något som på vissa sätt påminner om vad rabbi Schneur Kesselman i Malmö återgivit så sent som år 2010, nämligen att han som jude måste vara på sin vakt då det syns att han är just jude. Han har fått tillmälen, äpplen och flaskor kastade efter sig.
Från 1700-talet och framåt har förhållandena rent formellt förändrats till det bättre för judar i Sverige. Till en början begränsades deras rättigheter till att bo bara i vissa städer, att utöva ett visst antal yrken och att enbart få gifta sig med andra judar. Så småningom gavs, bit för bit, fullständiga medborgerliga rättigheter till den judiska befolkningen i Sverige. Viktigt var exempelvis att få vittna i domstol (1849), kunna bosätta sig och äga fastigheter var som helst i hela landet (1854), och att få delta i politiska val genom att både kunna rösta och bli invald i politiska församlingar (1870).
Dagens situation
Att judar ska kunna delta i det politiska livet ses kanske som en självklarhet bland de flesta i Sverige i dag. Ändå uppfattas bärandet av judiska symboler bland folkvalda politiker, vare sig de är judar eller inte, som provokativt och stötande. Vi har nyligen kunnat bevittna hur bärandet av symboler har ifrågasatts när en minister valt att bära en slipsnål med en davidsstjärna, därför att medier och andra uppfattat detta som ett ställningstagande i den pågående konflikten mellan Israel och Hamas. Ministern själv, Carl-Oskar Bohlin, menade att han bar sin slipsnål som en akt av solidaritet med judar i Sverige. Det verkar som om själva davidsstjärnan i sig uppfattades som en känslig och stötande symbol, medan det inte ifrågasätts att någon bär en keffiyeh (palestinasjal) som ett uttryck för ett ställningstagande i konflikten i Mellanöstern. Det kan vara intressant att se denna debatt mot bakgrund av de många demonstrationer och manifestationer som under de senaste åren på gator och torg har krävt bojkott av Israel och avbrytande av samarbeten med israeliska universitet. Ibland har dessa manifestationer även innefattat skändande av den israeliska flaggan, och ett ställningstagande för en enstatslösning (from the river to the sea) där staten Israel inte längre skulle ha någon plats.
Redan år 1859 öppnades det svenska skolväsendet för judiska barn, och sedan dess har det tillkommit en rad judiska skolor. Det finns sedan år 1955 en judisk grundskola i Stockholm, och några judiska förskolor som startats något senare. Den judiska folkhögskolan Paideia öppnade år 2016. Samtliga dessa institutioner måste ha starkare säkerhetsskydd än andra skolor i Sverige. De judiska elever som inte går i judiska skolor kan, vilket har rapporterats om i svenska medier, utsättas för trakasserier i form av exempelvis heilande och klotter. Så även om judiska barn och ungdomar har tillgång till utbildning på samma villkor som andra barn och ungdomar i Sverige, är det ändå inte alltid under trygga och säkra former.
I dag finns det tre judiska församlingar i Sverige: i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessutom finns det ett antal judiska föreningar som engagerar såväl judar som personer som är närstående eller anhöriga till judar. Under den tid som judendomen har funnits i Sverige har det grundats församlingar även på en rad andra platser. Några av dessa har under kortare perioder varit mycket livaktiga, men på grund av att den judiska befolkningen på dessa orter har blivit mindre eller till och med försvunnit, har församlingarna lagts ner. Dock finns det på vissa håll fortfarande tydliga spår av det en gång aktiva judiska församlingslivet. Ett exempel är att det i centrala Norrköping finns en synagoga. Den invigdes 1858, men var inte den första synagogan i denna stad. I dag hålls den mestadels stängd, även om viss konsertverksamhet förekommer.
Spår på fler håll
Ett annat exempel på judiskt liv i Sverige är det bostadsområde i Lund som kallades Nöden. Där bosatte sig många judar på flykt från Östeuropa under andra halvan av 1800-talet, särskilt efter pogromerna i Ryssland. Många av dessa judar ägnade sig åt småskalig handel, ibland som gårdfarihandlare. Under de första årtiondena av 1900-talet bodde omkring 400 judar i detta område, ofta under knappa förhållanden och i stor trångboddhet. Där fanns flera mindre synagogor varav den sista togs ur bruk 1979 och en mikve, ett rituellt bad. I dag har dessa kvarter omvandlats till ett mer modernt och attraktivt bostadsområde, men fortfarande minns flera judiska familjer att de kommer från Nöden.
Man kan säga att Sverige på ett sätt har varit ett transitland för judar som varit på väg till en ny tillvaro i ett annat land. Många av de östjudar som kom till Sverige under 1800-talet ville egentligen åka till Amerika, och några gjorde också det. Under och efter andra världskriget tog Sverige emot grupper av judar, men tanken var att många av dem skulle ta sig vidare och inte stanna här. Av de judar som kom från utomnordiska länder var det omkring 65 procent som blev kvar i landet bara en kortare tid för att sedan söka sig vidare till något annat land.
Så var det exempelvis med de ungdomar som lyckades ta sig hit från förföljelserna och massmorden i Europa och tog tillfället i akt att lära sig moderna jordbruksmetoder i väntan på att kunna flytta vidare till Israel. I Dalarna fanns en sådan grupp med unga människor och de bildade en kibbutz på svensk mark för att så att säga öva sig inför sin framtid i ett nytt hemland.
Spår av judiskt liv och verksamhet finner vi även inom andra områden i Dalarna. Dit kom kringresande judiska handelsmän under 1800-talet och några av de varor de saluförde var sjalar med tryckta motiv i form av blommor mot en enfärgad bakgrund. Dessa tyger blev så populära att de kom att införlivas i många av de lokala folkdräkterna. Vi kan alltså i dag se spår av judisk affärsverksamhet i de dräkter som bärs vid midsommar och andra högtidliga tillfällen runt om i Dalarna.
Sedan judars rättigheter har utökats har ett stort antal judiska personligheter framträtt och givit andra tydliga avtryck i svenskt kulturliv än i folkdräkter. Bland kända konstnärer kan vi nämna exempelvis Channa Bankier och Isaac Grünewald. Även Emma Zorn som var gift med Anders Zorn hade betydelse för kulturlivet i Sverige. Hon var med och grundade både Mora folkhögskola och Zornmuseet i Mora. Några judiska namn som bör nämnas inom litteraturens värld är Oscar Levertin och familjen Bonnier. Fler skulle naturligtvis kunna räknas upp, men utrymmet här är begränsat.
Vad vi kan se är att den judiska befolkningen i Sverige inte har varit enhetlig på något sätt. Det har funnits både fattiga och rika judar, socialt framstående och sådana som flugit under radarn men ändå ibland lämnat spår efter sig. Många gånger har judiska grupper kunnat blomstra på en plats för att sedan efter en kortare eller längre tid dra vidare. De församlingar som funnits runt om i landet men nu är nedlagda visar att judiskt liv har varit möjligt även i mindre städer där anonymiteten kanske inte varit så stor som i storstäder. Att dessa församlingar har lagts ned beror på att medlemsunderlaget blivit för litet för att man skulle kunna upprätthålla verksamheten. Människor har helt enkelt inte bott kvar utan flyttat därifrån. Några har antagligen också assimilerats och deras ättlingar kanske inte längre identifierar sig med sitt judiska arv tillräckligt mycket för att vilja vara med i en judisk församling.
Skyddade men utsatta
I dag finns det judiska föreningar på ett flertal orter i landet, men de lever ett liv där de inte alltid vill dra till sig uppmärksamhet. I Umeå bildades en judisk förening för judar men också för personer som räknade sig som närstående genom exempelvis giftermål med en jude. Detta skedde år 2010, och det var då den enda judiska föreningen norr om Stockholm. Sju år senare, år 2017, sade man upp kontraktet till sin föreningslokal och lade ner föreningen. Anledningen var att man upprepade gånger blivit utsatta för hot och skadegörelse bland annat i form av klistermärken med nazikors och texten ”Vi vet var ni bor”. Trots att lokalen var larmad och hade försetts med krossäkra fönsterrutor blev pressen för stor för medlemmarna. Kort efter att föreningen lagts ned genomfördes i staden en kippavandring där människor kunde visa sitt stöd för den judiska gruppen.
I Umeå kunde man också i juli i år se en installation, som en del av en pro-palestinsk manifestation, i form av hängande dockor som likt koncentrationslägerfångar var iförda randiga fångdräkter med fångnummer och gul davidsstjärna. Händelsen polisanmäldes som hets mot folkgrupp, men bedömningen åklagaren gjorde var att det inte utgjorde något brott.
Vi uppmärksammar i år 250 år av judisk närvaro i Sverige. Jiddisch är sedan 25 år ett skyddat minoritetsspråk. Ändå återstår en hel del att göra för att skydda mer än språket hos en del av den judiska befolkningen i Sverige.
Hedvig Larsson är teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lärare på S:ta Birgittas folkhögskola.
Ur Signum nr 8/2025, s. 6–9.