av ELISABETH SANDLUND
Mer än 50 år efter det att han gick ur tiden är Clive Staples Lewis (1898–1963) lika aktuell som någonsin, inte bara därför att hans mest kända och spridda verk, fantasyromanerna om Narnia, lockar nya generationer av barn att öppna garderobsdörren till en värld bortom tid och rum utan minst lika mycket för hans omfattande produktion av böcker om kristen tro.
C. S. Lewis var i högsta grad ett barn av sin tid, präglad av sin uppväxt under det tidiga 1900-talet, de två världskrigen och en framgångsrik akademiska karriär i såväl Oxford som Cambridge. Men hans böcker är samtidigt tidlösa. De når ständigt nya läsare med andra erfarenheter och referensramar, bland annat genom den roll som de kommit att spela i Alphakursernas undervisning, där Lewis i ordets bästa mening ekumeniska grundinställning, intellektuella redbarhet och briljanta formuleringskonst passar som hand i handske. Det är för övrigt en paradox av det slag som Lewis själv excellerar i att en författare som läses över hela världen under sin livstid envetet höll sig på brittiskt territorium. Den europeiska kontinenten besökte han endast vid två tillfällen, under första världskriget när han under krigets sista år stred som fänrik i skyttegravarna vid Somme tills han sårades, och på en kort semesterresa till Grekland mer än fyra decennier senare, strax innan hans hustru avled efter några få års äktenskap.
C. S. Lewis läses, citeras och uppskattas i många olika sammanhang. Det är alltså inte underligt att bokförlaget Libris, som har de svenska rättigheterna till Lewis kristna produktion, satsar på nyutgåvor av hans böcker med nytt tilltalande utseende och i vissa fall reviderat språk. De första sex, Kan man vara kristen?, Av glädje överfallen, Om bön, Den stora skilsmässan, Mirakel samt Kristens omvägar har utkommit under 2024 och 2025. Fler är på gång under kommande år, till att börja med Från helvetets brevskola, Anteckningar under dagar av sorg, Kärlekens fyra ansikten och Den djupa glädjen, som alla fyra släpps i mars 2026.
Raden av titlar skvallrar om bredden och mångfalden i Lewis produktion. Man skulle rentav kunna säga spretighet. Den lilla boktraven av de sex färska nyutgåvorna – totalt drygt 1 400 sidor – innehåller en självbiografi, två allegoriska romaner, en brevväxling med en sannolikt fiktiv vän och två verk med apologetisk inriktning. Den första av dessa sex, Kristens omvägar, utkom 1933, bara ett par år efter Lewis omvändelse, och den sista, Om bön, utgavs postumt efter hans död vid blott 65 års ålder 1963.
Var ska man börja?
Låt oss leka med tanken att en person som bara har hört namnet C. S. Lewis, kanske associerar till Narniaböckerna eller möjligen har tagit del av lösryckta men pregnanta citat vill utnyttja nyutgåvorna för att lära känna författaren bättre. Jag skulle i så fall råda honom eller henne att starta med Kan man vara kristen?, inte bara därför att den år 2000 utsågs till 1900-talets bästa kristna bok av den amerikanska tidskriften Christianity Today utan därför att den på ett briljant sätt sammanfattar Lewis tolkning av det han kallar Mere Christianity, som också är den engelska titeln. Den svenska översättningen ”rätt och slätt kristendom” träffar någorlunda rätt.
Boken är en sammanställning av en serie radioföredrag som Lewis höll under andra världskriget, som han bearbetat och kompletterat tio år senare. ”Jag hoppas jag inte ändrat den ’populära’ eller ’förtroliga’ ton som jag hela tiden eftersträvade”, skriver han i förordet och även den som läser boken 70 år efter att den utgavs första gången kan konstatera att han lyckats. Hans framställning är fri från fikonspråk och ”kyrkiska” men saknar inte djup och tuggmotstånd. Lewis uttalade avsikt är att presentera det som förenar kristna i olika kyrkofamiljer, den röda tråden i kyrkans historia. ”Av mig kommer du inte att få veta om du borde bli anglikan, katolik, metodist eller presbyterian”, slår han fast och anger tre skäl till varför hans mål är att ”förklara och försvara den tro som varit gemensam för snart sagt alla kristna genom alla tider”: Det som skiljer kristna från varandra rör oftast sådant som riktiga experter bör behandla, diskussionerna skrämmer bort människor från kristen tro och det finns redan gott om författare som ägnar sig åt tvistefrågor.
Det tillvägagångssätt Lewis praktiserar – och rekommenderar för var och en som vill leda människor till tro – förtjänar ett utförligt citat: ”Det är mer som en farstu med dörrar in till många olika rum. Om jag kan föra någon in i den farstun, har jag lyckats med allt jag försökte göra. Men det är inne i rummen, inte ute i farstun, som det väntar brasor, stolar och mat. Farstun är en väntplats, ett ställe där man kan pröva olika dörrar men inte någonstans att bo. […] När du hittat ditt eget rum, var då vänlig mot dem som valt andra dörrar och mot dem som fortfarande befinner sig i farstun. Om de har tagit miste så behöver de dina böner desto mera, och skulle de vara dina fiender så har du fått order om att be för dem. Det är en regel som gäller i hela huset.”
Lewis metod att föra in lyssnarna/läsarna i farstun är att involvera dem i ett logiskt resonemang som steg för steg utgör en gedigen presentation av grunderna i kristen tro. Visst finns det enskildheter som väcker oppositionslust (men som sannolikt inte upprörde lyssnarna på 40-talet i samma grad), som när Lewis slår fast att mannen måste vara familjens överhuvud, eftersom kvinnan alltid sätter sina barn främst och mannen därför ”har sista ordet för att skydda andra från hustruns starka familjepatriotism”. Eller när han förespråkar dödsstraff och sågar pacifism jämns med fotknölarna. Men det är randanmärkningar. Som helhet fungerar boken fortfarande som en innehållsrik introduktion till kristen tro med humoristiska vändningar och med formuleringar som blivit klassiska. Som denna: ”En man som bara var människa och som sade sådana saker som Jesus sade skulle inte vara en stor morallärare. Han skulle vara antingen vansinnig – i klass med någon som påstod sig vara ett förlorat ägg – eller så skulle han vara djävulen själv. Du måste välja. Antingen var, och är, den här mannen Guds son, eller så var han en galning, eller något ännu värre.”
Och de sista raderna sammanfattar Lewis tidlösa råd: ”Sök dig själv, och du kommer i längden bara att finna hat, ensamhet, förtvivlan, ursinne, undergång och förgänglighet. Men sök Kristus och du kommer att finna honom, och med honom får du allt annat. Slut.”
Vägen till tro
Det är ord som bygger på C. S. Lewis egen erfarenhet, skildrad i Av glädje överfallen med underrubriken En oavsiktlig resa från ateism till kristen tro. Den skrevs när Lewis var i mogen ålder och utkom 1955. I förordet slår han fast att det inte är en självbiografi utan att boken skrivits för att skildra hans omvändelse. Ändå utgör merparten av boken en skildring av Lewis barndom på Irland, ungdom och studietid med många litterära och filosofiska utvikningar. Syftet, när Lewis skildrar det komplicerade förhållandet till fadern efter det att hans mor dött, de brutala förhållandena på de internatskolor han skickades till med både pennalism och pederasti, hans korta men intensiva militära karriär under första världskriget och de första åren vid universitetet i Oxford, är tydligt – att belysa hans slingrande väg till kristen tro.
Mönstret är på samma gång unikt och allmängiltigt, möjligt att känna igen sig själv eller andra i. En oreflekterad och oskuldsfull barnatro, i Lewis fall förmedlad av den irländska anglikanska kyrkan, överges och ersätts av ateism och mer lockande alternativ, i Lewis fall mytologi, filosofi, psykologi och litteratur. Det faktum att många av de författare som han beundrar råkar vara kristna bortförklaras med att de är bra ändå, trots denna sin vanföreställning. Personliga möten med kristna vänner, för Lewis del inte minst hans samtida i Oxford J. R. R. Tolkien, mynnar ut i en sökningsperiod, som får tydliga konturer först i efterhand. Lewis beskriver det i en märgfylld formulering: ”Och så började den store Metaren att dra in reven, och jag hade inte ens en aning om att kroken satt fast i min tunga.” För den då 31-årige läraren i filosofi och engelska vid Magdalen College tar livet en ny vändning: ”Det jag storligen hade fruktat hade slutligen drabbat mig. Under trefaldighetsterminen 1929 kapitulerade jag och erkände att Gud var Gud. Jag böjde knä och bad; förmodligen var jag den kvällen den mest nedslagne och motvillige nyomvände i hela England.”
Men detta var bara början på det nya kapitlet i Lewis liv. Han är tydlig med att vad som hände vid detta tillfälle var att han gick från att vara ateist till att bli teist. ”Inkarnationen visste jag ännu inget om. Den Gud jag kapitulerade inför var helt icke-mänsklig”, skriver han och skildrar hur han visserligen började besöka kyrkor som ”en symbolisk och provisorisk handling” men vacklade i valet mellan hinduism (!) och kristen tro. Mot hinduismen talade framför allt att den inte gjorde några historiska anspråk medan den källkritiskt skolade Lewis däremot inte kunde avfärda evangelierna som mytiska. Det slutliga steget inträffade två år senare under en bilresa till djurparken Whipsnade sju mil öster om Oxford. ”När vi startade hemifrån trodde jag inte att Jesus Kristus var Guds Son, och när vi kom fram till djurparken trodde jag det. Ändå hade jag inte tänkt på något särskilt under resan”, skriver Lewis.
Produktiv apologet
Hans omvändelse var allt annat än slutpunkten, tvärtom början på hans verksamhet som produktiv författare i olika genrer vid sidan av en framgångsrik akademisk karriär. Lewis första verk, Kristens omvägar, utkom två år efter omvändelsen och kan ses som en pendang till den självbiografiska skildringen i Av glädje överfallen. Inspirationen från 1600-talsförfattaren John Bunyans Kristens resa, både när det gäller titel och innehåll, är uppenbar. Det är värt att notera att Lewis själv inte förefaller ha varit helt nöjd med sitt omfångsrika verk. I förordet till den något omarbetade utgåvan skriver han att han vid en omläsning tio år efter att boken skrevs funnit ”att dess värsta brister är de två som jag själv har svårast att förlåta i andra böcker: den är onödigt dunkel, och den har en oförsonlig hållning”. Dunkelheten beror, menar Lewis, delvis på att han felaktigt utgick från att många andra trampat samma väg som han själv, ”från ’populärrealism’ till filosofisk idealism, från idealism till panteism, från panteism till teism och från teism till kristendom”.
Ja, det gäller att hålla tungan rätt i mun som nutida läsare om man bestämmer sig för att följa Lewis alter ego John när han på sin resa driven av längtan efter mening möter Herr Upplysning, Media Halvvägs, Herr Mammon, Kirkemor, Herr Vettig och Herr Humanist. Men Lewis träffsäkerhet och humor förnekar sig inte. I ett litteraturhistoriskt perspektiv är denna tidiga övning i fantasygenren en svala som förebådar den sommar som böckerna om Narnia skulle komma att utgöra när de publicerades två decennier senare.
Den andra allegoriska boken i Libris serie, Den stora skilsmässan, utgiven 1946, är betydligt mindre omfångsrik och mer lättillgänglig. Här har Lewis inspirerats av poeten och swedenborgaren William Blakes (1757–1827) verk Äktenskapet mellan himmel och helvete från 1790-talet. Lewis håller inte med. Hans utgångspunkt är glasklar: ”Det är hela tiden ett ’antingen-eller’. Om vi håller fast vid helvetet (eller vid jorden), kommer vi aldrig att få se himlen. Accepterar vi himlen kan vi inte behålla ens den minsta och mest personliga souveniren från helvetet.”
Bokens ”jag”, återigen Lewis alter ego, hamnar på en buss som tar passagerarna till både himlen och helvetet. En för svenska läsare roande detalj är skildringen av en av medresenärerna, en ung idealistisk man som blivit kommunist men i sin besvikelse över att Sovjetunionen blivit krigförande i stället försökte ta sig till USA, som ju dock också gav sig in i kriget. ”Det var vid denna tidpunkt han plötsligt i Sverige såg ett hem för en verkligt ny och radikal samhällsform, men de olika förtryckarna hade inte gett honom någon möjlighet att flytta till Sverige.”
Mer centralt är bokens jags möte med den skotske pastorn, poeten och författaren George MacDonald (1824–1905), som inspirerat inte bara C. S. Lewis utan också Lewis Carroll, Tolkien och G K Chesterton. I Den stora skilsmässan kallas han ”läraren”. Det är han som slår fast det som är en av bokens kärnpunkter: ”Det finns egentligen bara två slags människor: de som säger till Gud: ’Ske din vilja’ och de till vilka Gud till slut säger ’Ske din vilja’. Alla som är i helvetet väljer det sistnämnda. Utan detta egna val skulle det inte finnas något helvete. Ingen som allvarligt och ihärdigt söker glädjen kommer att gå miste om den. Den som söker han finner. För dem som bultar öppnas dörren.”
Mirakel
I boken Mirakel, som utkom redan året efter Den stora skilsmässan, argumenterar C. S. Lewis ihärdigt och övertygande om att det övernaturliga i själva verket är naturligt. Han avvisar argument av den sort som hävdar att mirakel var sådant som människor trodde på tidigare, innan de kände till naturlagarna och tar Jesu tillkomst som ett tydligt exempel. ”När Josef upptäckte att hans fästmö var gravid bestämde han sig för att bryta med henne, vilket var ganska naturligt. Varför? Därför att han visste lika bra som en modern gynekolog att kvinnor inte brukar få barn om de inte legat med en man.” I själva verket, hävdar Lewis, förutsätter tron på mirakel inte okunnighet om naturlagarna utan är bara möjlig när dessa lagar är kända. ”Om man inte lagt märke till att solen alltid går upp i öster så tycker man inte att det är underligt om den en morgon går upp i väster.”
För Lewis är mirakel – där det största av alla är inkarnationen – en integrerad del av den kristna läran. ”Den som kräver en kristendom utan underverk är på väg bort från kristendomen, till enbart ’religion’”, slår han fast. Och hans sätt att resonera kring de underverk han kallar fruktbarhetsmirakel kan möjligen tjäna som en avdramatisering för den som är skeptisk. Om vinundret i Kana skriver han:
Detta mirakel förkunnar att vinets Gud är närvarande. […] Varje år skapar Gud vinet, som ett inslag i den naturliga ordningen. Det gör han genom att skapa en växt som kan förvandla vatten, jord och solsken till en saft som under vissa förutsättningar kan bli vin. […] En enda gång, under ett enda år, gör Gud, som nu är människa, en förkortad version. Han gör vin på en sekund. […] Men det som sker är det som alltid sker. Miraklet består av en genväg – men resultatet blir det vanliga.
På motsvarande sätt resonerar han om helandemirakel. ”Vi talar om att läkaren eller omläggningen helar ett sår. Men egentligen helar såret sig självt.” Och när Jesus botar sjuka innebär det inget annat än att den ”kraft som alltid funnits bakom alla helanden får ansikte och händer”.
Vissa mirakel – när Jesus går på vattnet och när han uppväcker döda – är, menar Lewis, förberedande tecken på den nya skapelsen som en gång kommer att bryta fram och där Jesu uppståndelse intar en särställning. ”Han har öppnat en dörr som har varit stängd alltsedan den första människan dog. […] Ett nytt kapitel har skrivits i kosmos historia.”
Det är värt att lägga märke till att det Lewis behandlar i allt väsentligt är de mirakel som evangelierna berättar om, där Jesus är den som agerar. Något resonemang utifrån Jesu ord i Johannesevangeliet 14:12 att den som tror på honom ska ”utföra gärningar som jag och ännu större” för han exempelvis inte. För Lewis är mirakel en nödvändighet i den kristna tron – men de är, hävdar han, ytterst ovanliga, inget som hör hemma i vardagslivet och som man som ”vanlig” kristen kan räkna med att få uppleva.
Gud skakar inte fram mirakel i naturen hur som helst, som ur en saltströare. De sker vid stora tillfällen. De finns i historiens kraftcentra – inte den politiska eller sociala historien, utan den andliga historia som människor aldrig kan förstå helt och fullt.
Som avslut: bön
Boktravens sista bok, Om bön, skrev C. S. Lewis mot slutet av sitt liv. I en serie på 22 brev till vännen Malcolm, vars brev läsaren aldrig får ta del av och som med all sannolikhet är en litterär konstruktion, inte en verklig människa, resonerar Lewis om bönens betydelse. Han är befriande öppenhjärtig om att bönelivet inte alltid har flutit på som han önskat, han berättar om hur han vacklat mellan att använda egna formuleringar och färdigskrivna böner, ja, under en period försökte be fullständigt ordlöst och han behandlar frågan om vad böner egentligen har för funktion eftersom Gud redan vet allt om oss, också det vi försöker formulera i bön.
”Att bedja är jobbigt. En anledning att hoppa över bönen är aldrig ovälkommen. När vi slutar bedja får vi en känsla av lättnad och befrielse för resten av dagen”, konstaterar Lewis och resonerar om hur det kan komma sig att något som borde vara den största glädjen upplevs som en betungande plikt. Det är en trösterik bekännelse från en av den kristna litteraturens förgrundsgestalter. Som pastorn och författaren Tomas Sjödin formulerar det i förordet till nyutgåvan: ”Det förunderliga med texten är att man under läsningen sänker axlarna och tänker: ’jag fortsätter att be ett tag till’. Man känner att ens böner duger som de är, men längtar samtidigt vidare, djupare ner, högre upp.”
Så är det med C. S. Lewis när han är som bäst – och det är han påfallande ofta. Som läsare blir man utmanad till och uppmuntrad att reflektera, att spegla sitt eget liv i hans, att analysera sina egna tankemönster, kort sagt att fortsätta att växa som kristen. Hans böcker håller att nötas på, att läsas om, kanske med pennan i hand – och att nå nya läsare i svensk kristenhet.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på tidningen Dagen.
Ur Signum nr 8/2025, s. 9–14.