Vad det kommer an på

av ELISABETH SANDLUND

Jag är en priviligierad människa. På åtskilliga områden har jag det bättre än många andra. Jag får fortsätta att arbeta så mycket jag vill, trots att jag har passerat det som brukar ses som pensionsåldern. Jag är inte förmögen, men jag har så att jag klarar mig. Jag har en väl fungerande bostad, även om jag ibland längtar till något ännu bättre. Jag har familj, vänner, arbetskamrater, bekanta, sociala kontakter i övermått.

Men också på ett djupare plan, i mitt kristna liv, i min relation till Gud har jag något som gör mig alldeles särskilt lyckligt lottad. I min närhet har jag en person som ständigt, bara genom sitt sätt att vara, påminner mig om det som är centralt till skillnad från det som inte är oviktigt men, när det kommer till kritan, ändå oväsentligt.

Jag har alltid varit en läsande person, sedan jag på egen hand knäckte den så kallade läskoden vid fem års ålder. Det är ingen slump att jag valde journalistyrket, som inte bara kräver viss flyhänthet vid tangentbordet utan än mer nyfikenhet och envishet i sökandet efter fakta. Och både i unga år och senare i livet har jag skaffat mig akademisk skolning. Jag har alltid älskat diskussioner, att föra fram min ståndpunkt med ackuratess.

Det låter skrytsamt, men poängen är en helt annan. För allt detta är inte bara tillgångar. Det kan tydliggöra, men det kan också dölja, så att man glömmer att kristen tro i grunden inte handlar om teoretiska kunskaper och om de många och smarta orden.

Det är här min dotter Ulrika kommer in i bilden. Det var på hennes konfirmation för snart 22 år sedan som Gud tog chansen att skaka om mig, som varit ateist sedan jag var tonåring, och startade den process som gav mitt liv nya förtecken.

Och inte bara mitt utan också min dotters. Ulrika har det som vi numera benämner intellektuell funktionsnedsättning. Hon kan inte läsa eller skriva och hennes förmåga att uttrycka sig muntligt inskränker sig till en handfull begripliga ord. Hennes största problem i relation till omvärlden är att männi­skor tar för givet att hon bara förstår det lilla hon själv kan säga och därför underskattar och undervärderar henne.

Ulrika skulle aldrig klara Migrationsverkets konvertitkrav och kunna redogöra för de teologiska skillnaderna mellan olika trossamfund eller utreda hur Jesu ord i Matt 10:34 stämmer med uppfattningen att kristendomen är en fredsreligion eller förklara bakgrunden till ”The Troubles” på Nordirland. Men hon vet vad som är riktigt viktigt: att hon är älskad av Gud, att hon älskar Jesus Kristus och att hon har viktiga uppgifter att fylla i den kristna gemenskapen.

Hon är en annan sorts lem i Kristi kropp än vad jag är. I hennes fall handlar det ofta om att förmedla kärlek med ett leende eller en kram (när det inte är pandemi) till den person som behöver det just då. Men också om att visa ren och skär glädje över att få be, lovsjunga och, inte minst, ta emot nattvarden.

Jag behöver min dotter som en ständig påminnelse om vad det i grunden innebär att vara kristen. Måhända klarar andra det på egen hand. Annars unnar jag er alla en Ulrika i era liv.

Elisabeth Sandlund är ledarskribent för tidningen Dagen.

 

Ur Signum 3/2021.