Påven i Irak

– Den viktigaste aspekten av påvens besök i Irak handlade nog om att göra något för att det skall bli lättare för landets kristna att stanna kvar eller kanske rentav återvända om de lämnat landet.

av OLLE BRANDT

Medierna ägnade stor uppmärksamhet åt påven Franciskus besök i Irak den 5 till 8 mars, med ett interreligiöst möte i Ur i Abrahams spår och med besök hos kristna på platser som för inte länge sedan styrdes av IS i det så kallade kalifatet. Påven förklarade själv att resan ”förverkligade ett projekt som den helige Johannes Paulus II hade velat genomföra” i samband med sina vallfärder i frälsningshistoriens fotspår under jubelåret 2000. Sedan dess har världen förändrats. När Franciskus nu besökte Irak skedde det efter 9/11, efter USA:s invasion av Irak, efter IS och kalifatet, och mitt under pågående pandemi i ett stängt Irak, som delvis öppnades enbart för påvebesöket.

Kort efter ankomsten fredag den 5 mars och efter välkomstceremonier i presidentpalatset i Bagdad, träffade påven biskopar, präster, ordensfolk, seminarister och kateketer i den syrisk-katolska domkyrkan i Bagdad. På lördagen reste påven till Najaf för att möta den shiitiske storayatollan Sayyid Ali al-Husayni al-Sistani. Därifrån flög han till Nasiriya för det interreligiösa mötet i Ur. Samma eftermiddag firade han en mässa i den kaldeiska domkyrkan i Bagdad. På söndagsförmiddagen flög han till Mosul för att be för krigets offer och sedan besöka de kristna i Karakosh. På söndagseftermiddagen avslutades det offentliga programmet med att påven firade mässan på stadion i Erbil inför omkring 10 000 personer.

Den viktigaste aspekten av påvens besök i Irak handlade nog om att göra något för att det skall bli lättare för landets kristna att stanna kvar eller kanske rentav återvända om de lämnat landet. Den interreligiösa bönen i Ur avslutades med orden: ”Led våra händer i arbetet med att återuppbygga detta land, och ge oss den kraft som behövs för att hjälpa dem som tvingats lämna sina hem och sitt land, för att de skall kunna återvända i säkerhet och värdighet och inleda ett nytt liv i frid och välmåga.”

Innan USA invaderade Irak fanns det omkring 1,4 miljoner kristna i Irak, vilket utgjorde ungefär 6 procent av landets befolkning. I dag tros de vara färre än 300 000. Under sitt besök koncentrerade sig påven på att uppmuntra de kristna och på att fram­föra ett budskap om syskonskap till den muslimska befolkningen. Mötet med ayatollan al-Sistani var en viktig byggsten i detta projekt. Medlemmar av Vatikanens delegation sade att de slogs av ayatollans ödmjukhet. Han reste sig upp både för att hälsa påven välkommen och för att ta farväl, vilket sägs vara ovanligt. Al-Sistani är en nyckelgestalt eftersom han förespråkar en sekulär och pluralistisk stat. Under hotet från Islamiska staten uppmanade han till skydd av den kristna minoriteten.

För många blev den känslomässiga höjdpunkten besöket i den kristna staden Karakosh söndagen den 7 mars. Det blev ett utbrott av glädje där tusentals människor samlades i jubel längs påvens väg. Man kunde se ordenskvinnor som dansade av glädje. De som jublade var samma kristna som 2014 var tvungna att fly från IS och som sedan har vågat återvända för att börja om.

Stor hjälp till återuppbyggnaden av det kristna Irak kommer från den påvliga stiftelsen Kirche in Not (engelska Aid to the Church in Need), vars projektansvariga Regina Lynch deltog i påveresan. Hon sade till den tyska tidningen Die Tagespost att hon menade att resan redan förändrat situationen i Irak: ”Resan har redan nu förändrat synen på de kristna i landet”, sade hon. ”Det berättade patriarken för den kaldeiska kyrkan, kardinal Louis Raphaël Sako, för mig. Vanliga irakier förstår nu att de kristna inte är några gäster från väst, utan äkta irakier, som alltid har funnits här och som hör till landet och till regionen.”

Regina Lynch är övertygad om att den kristna minoriteten kan spela en viktig roll i Irak trots att de är så få: ”De kristna åtnjuter stor respekt i Irak”, förklarade hon. ”I Bagdad mötte jag en minister som försäkrade mig om detta. Det har varit extremister som har förgiftat atmosfären de senaste åren.

Ministern lovprisade det kristna bidraget till utbildning och skolor. Kirche in Not stöttar därför utbildningsprojekt som en investering i framtiden. Nyligen har vi instiftat stipendier för det katolska universitetet i Erbil. De kan inte bara delas ut till kristna utan också till andra behövande och utsatta grupper. Så bidrar man till att motverka fördomar. Och väl utbildade kristna kan på nytt bidra som läkare och ingenjörer, där de alltid har varit uppskattade.”

I flera av sina tal uppmuntrade påven till samarbete och syskonskap mellan kristna och muslimer. Han nämnde exempel på hur muslimer har hjälpt kristna under de senaste åren: ”Jag har sett hoppet som ligger i att öppna sig för en horisont av fred och syskonskap, som sammanfattas i de Jesu ord som var besökets motto: ’Ni är alla bröder’ (Matt 23:8)”, kommenterade påven själv då han sammanfattade sina intryck av resan på den allmänna audiensen i Vatikanen den 10 mars.

”Svaret på krig är inte krig utan syskonskap. Detta är utmaningen för Irak, men inte bara Irak: det är utmaningen för många konfliktdrabbade regioner, och i sista hand är det utmaningen för hela världen: syskonskap.”

”Därför”, förklarade Franciskus, ”möttes vi och bad, kristna och muslimer, med företrädare för andra religioner, i Ur, där Abraham mottog Guds kallelse för omkring fyra tusen år sedan. … I Ur, under den ljusa himlen, samma himmel där vår fader Abraham såg oss, hans avkomma, var det som om vi i våra hjärtan på nytt hörde dessa ord: ni är alla bröder.”

Trots att stor uppmärksamhet riktades mot Abraham, var det inte judendomen som stod i förgrunden på mötet i Ur, som främst var ett möte mellan kristna och muslimer. Det finns nämligen inte många judar kvar i landet. 1947 fanns det omkring 150 000 judar i Irak, motsvarande hälften av de kristna som finns kvar i dag. Efter grundandet av staten Israel förflyttades omkring 130 000 av dem till Israel. Därefter har antalet judar sjunkit oavbrutet. I samband med påvens besök uppgavs att det i dag finns fyra judar kvar i Irak. Det förefaller svårt att vända på den trenden: det finns nog ingen plats för judar i Iraks framtid. Men kanske finns det fortfarande hopp om att det kan finnas en plats för kristna i landet. Syskonskap är, som påven betonade, en stor utmaning för världen i vår tid.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.

Ur Signum nr 3/2021.