Vatikanens budget 2021

av ULF JONSSON

Påven Franciskus har under sitt hitintills åtta år långa pontifikat ägnat en hel del tid åt att genomföra en omorganisation av den katolska kyrkans centrala ledningsstrukturer i Vatikanen. Heliga stolen, som dess officiella namn lyder, har fått kritik av både inomkyrkligt och utomkyrkligt slag för att ha haft en ineffektiv och föråldrad organisation. Och ända sedan han tillträdde som påve år 2013, har Franciskus sett det som en viktig aspekt av sitt uppdrag att motverka inte bara ineffektivitet utan lika mycket även korruption och nepotism inom kyrkan.

Vatikanens finansiella förehavanden har blivit föremål för särskilda ingripanden från påvens sida vid ett flertal tillfällen, och en ny organisation för hanteringen av Vatikanens finanser är på plats sedan ett par år tillbaka. Och för första gången på flera år offentliggjordes häromveckan en detaljerad budget för det innevarande räkenskapsåret. Vatikankännare har beskrivit detta steg som en ”transparensoffensiv” från Vatikanens sida. Men vad innehåller då Heliga stolens budget för år 2021? Ekonomisekretariatet, som är namnet på Vatikanens motsvarighet till andra länders finansdepartement, leds sedan drygt ett år tillbaka av en ny prefekt, nämligen den spanske jesuiten Antonio Guerrero Alves. Det var pater Guerrero som vid en presskonferens i Vatikanen den 12 mars presenterade och kommenterade innehållet i årets budget, som fick sitt formella godkännande och skrevs under av påven Franciskus den 16 februari.

Till att börja med kan man konstatera att enligt årets budget beräknas Vatikanens inkomster bli 238 miljoner euro, medan utgifterna förutses bli 302 miljoner euro. Man räknar alltså med ett underskott på 64 miljoner euro i år. Ungefär 14 miljoner av detta underskott räknar man ska kunna täckas av den så kallade Peterspenningen, alltså den kollekt som katolikerna världen över samlar in till Vatikanen en gång per år. Man antar således att det kommer att uppstå ett deficit på runt 50 miljoner euro, och detta trots att man i årets budget skurit ner sina utgifter med cirka 25,5 miljoner euro jämfört med år 2019, vilket innebär att årets budgeterade utgifter är de lägsta som Vatikanen har haft åtminstone sedan år 2014. Det dystra finansiella läget hänger samman med att Vatikanens intäkter i år sannolikt kommer att minska med 30 procent jämfört med år 2019 på grund av följdverkningarna av coronapandemin.

Vid presskonferensen den 12 mars förklarade pater Guerrero att påven själv gett direktiv om att undvika att minska på Vatikanens utgifter genom att säga upp personer som är anställda i Vatikanen, i synnerhet som läget på arbetsmarknaden är extra ansträngt under den rådande pandemin och det därför är svårt att hitta ett nytt jobb för uppsagda medarbetare. De stora nedskärningarna i årets budget drabbar i stället primärt verksamheter som resor (inklusive katolska biskopars besök i Vatikanen) och internationella konferenser, liksom även renoverings- och byggnadsarbeten i Vatikanen. I stor utsträckning har dessa verksamheter ställts in eller skjutits på framtiden. Videokonferenser på nätet får ofta ersätta möten i Rom med deltagare från olika håll i världen. Och påven Franciskus har under pandemin kraftigt begränsat sitt eget resande, med resan till Irak i mars som ett viktigt undantag. Sammantaget räknar man med att minska kostnaderna för resor med 3 miljoner euro i år jämfört med 2019.

Av budgeten framgår de beräknade intäkterna och utgifterna för Vatikanens olika institutioner. Med en årsbudget på 43 miljoner euro är Kommunikationsdikasteriet, som ansvarar för Vatikanens massmedier, den mest kostsamma institutionen i Vatikanen. Hit hör bland annat dagstidningen L’Osservatore Romano, Radio Vaticana och den digitala nyhetsportalen Vatican News. På andra plats i utgiftslistan kommer Heliga stolens diplomatiska kår och dess internationella verksamhet som i år förväntas kosta Vatikanen 41 miljoner euro. Och på tredje plats kommer Missionskongregationen, som ansvarar för ett stort antal stift i Afrika och Ostasien. Den verksamheten beräknas i år kosta 25 miljoner euro. Andra institutioner, som kanske är mer välkända från den massmediala rapporteringen, såsom Troskongregationen och Kongregationen för helgonförklaringar, har årsbudgetar på mellan två och tre miljoner euro. Och det påvliga Lateranuniversitetet i Rom har en årsbudget på 6 miljoner euro. I år har dessutom 5 miljoner euro avsatts för den katolska kyrkans internationella biståndsorganisation Caritas, för att stödja insatser i länder som drabbats särskilt hårt av coronapandemin.

I samband med presskonferensen den 12 mars kommenterade Ekonomisekretariatets prefekt den grundläggande policyn bakom budgetarbetet på följande sätt: ”Vi är inte ett företag som är ute efter att tjäna pengar. Vi är heller inte en stat på samma sätt som andra stater, och vi är heller inte en NGO (Non–Governmental Organization). Heliga stolen fyller en oumbärlig mission, och verksamheten genererar oundvikligen kostnader. Kostnaderna täcks i huvudsak genom donationer. Vi har också tillgångar som täcker de strukturella fasta utgifterna och som delvis även finansierar en del av kyrkans mission i olika länder. Men avkastningen på tillgångarna har minskat under det senaste året. Om vi hade varit ett företag eller en NGO skulle vi ha dragit ner på vår verksamhet och avskedat en del av personalen. Om vi hade varit en stat bland andra stater hade vi tagit upp lån och vidtagit andra finansiella åtgärder. Men i vårt fall, om donationerna minskar, så får vi lov att dra ner på utgifterna och i viss mån ta av våra reserver. Men det finns ingen anledning att vara alarmistisk. Reserverna är till för att användas i ekonomiskt ansträngda tider. Läget är svårt för många länder som skuldsätter sig nu under pandemin. När situationen lättar kommer antalet besökare i våra museer och andra inrättningar att öka igen. Men vi måste umgås försiktigt och ansvarsfullt med utgifterna och ge de troende som understöder oss med sina donationer tydlig och transparent information om hur medlen används.”

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

Ur Signum nr 3/2021.