Franciskus i fredens och sanningens tjänst

av GÖSTA HALLONSTEN

”Kom tillbaka varje år”, skall en ung irakisk muslim ha twittrat efter påven Franciskus historiska besök den 5–8 mars. Resan till tvåflodslandet är en höjdpunkt i Bergoglio-pontifikatets hittills 8-åriga historia. Franciskus förverkligade Johannes Paulus II:s dröm om att vallfärda till Ur i Kaldéen varifrån alla ”Abrahams barn” härleder sin tro. Men Franciskus kom till ett land plågat av krig, terrorism och våld i religionens namn.

Alltsedan Benedictus XV under första världskriget har påvarna aktivt verkat för att undvika väpnade konflikter. Invasionen av Irak 2003, de kristnas exodus från Mellanöstern, kriget i Syrien, IS och svårigheterna att bygga upp ett stabilt och fredligt civilt styre bildade bakgrunden till Franciskus ord vid mötet med de politiska ledarna: ”Herr president, ärade myndighetsföreträdare, kära vänner! Jag kommer som botgörare, och ber om himlens och mina bröders och systrars förlåtelse för all förstörelse och grymhet. Jag kommer som en fredens pilgrim i Kristi namn, han som är fredens furste. Vi har under dessa år bett så mycket för fred i Irak!”

”Det kristna västerlandet” har ofta förbisett den roll som de kristna i Mellanöstern spelat för samexistensen med den muslimska majoriteten. Ända sedan korstågens dagar har västlig iver att ställa saker till rätta framkallat ressentiment som tagit sig våldsamma uttryck från anhängare av en religion som redan från början förespråkat ett mått av tolerans mot ”bokens folk” (i synnerhet judar och kristna).

Det är därför av stor betydelse att påven, som representant för det kristna västerlandet, säger sig komma som botgörare. Men det hindrar inte att ett av hans huvudbudskap är att främja dialog och förespråka full religionsfrihet: ”För broderlig samexistens krävs en tålmodig och ärlig dialog, skyddad av rättvisa och av respekt för lagar. Uppdraget är inte enkelt; … Heliga stolen, i Irak som på andra håll, fortsätter outröttligt att vädja till makthavare för att varje religiös gemenskap ska erkännas, respekteras, skyddas och ha rättigheter.”

Irakresans syfte kan sammanfattas i tre nyckelord: fred, dialog och religionsfrihet. Denna trefald bildar sedan Andra Vatikankonciliet förutsättningen för det vittnesbörd som de kristnas närvaro och även påvens besök i Irak ytterst syftar till: att vittna om Jesus Kristus som världens frälsare.

Religionsfriheten var under Andra Vatikan­konciliet en av de viktigaste kontroversfrågorna. Sedan kristendomen år 380 blev statsreligion i Romarriket, hade kyrka och stat samverkat för ett kristet samhälle. Kultfrihet har kunnat medges åt minoriteter, men religionspolitiken har byggt på sanningens företräde framför den enskildes val. Mot detta uppstod det moderna kravet på religionsfrihet, som historiskt sett gick hand i hand med religionskritiken. Kyrkan värjde sig. Omprövningen under konciliet byggde särskilt på de US-amerikanska bis­koparnas erfarenhet av ett samhälle med full religionsfrihet. När konciliedekretet Dignitatis humanae antogs med överväldigande majoritet i december 1965 upphävdes en olycklig förväxling av den kristna trons sannings- och universalitetsanspråk med krav på politisk dominans för den institutionella kyrkan, något som bland annat Joseph Ratzinger lyft fram. Deklarationen är förutsättningen både för ekumeniken och för dialogen med de icke-kristna.

Påvens Irakresa har i hög grad ett budskap till den majoritet av muslimer som vill leva i fredlig samexistens med kristna och andra troende. Avståndstagandet från tvång och våld i religionens namn är grundläggande. Det av Franciskus och storimamen av al-Azar undertecknade Abu Dabi-dokumentet (se Signum 7/2019, s. 46–53) är här av epokgörande betydelse. I sina tal under Irakresan, inte minst vid det interreligiösa mötet i Ur, anknöt påven till dokumentet. Det uppmärksammade mötet med stor-Ayatollah al-Sistani i Najaf resulterade inte i någon gemensam kommuniké. Men al-Sistani är känd för att förespråka en fredlig och dialoginriktad form av islam. Som en artikel i detta nummer av Signum visar har flera arabstater under senare år börjat acceptera förekomsten av icke-muslimskt gudstjänstfirande. Men kultfrihet är bara ett steg på vägen mot full tolerans och religionsfrihet. Religionsfrihet kräver, som Dignitatis humanae tydligt säger, att staten inte favoriserar en religion framför en annan. Statens uppgift gäller det jordiska, gemensamma bästa. Religion hör hemma i vårt förhållande till Gud eller det transcendenta. Staten har där ingen kompetens, utom att garantera frihet från tvång och att ge goda förutsättningar för gruppers och enskildas fria religionsutövning. Andra Vatikankonciliet grundar religionsfriheten i människosynen. Männi­skans värde och värdighet (dignitas humana) visar sig i att hon är utrustad med förnuft och fri vilja. Ingen människa kan undgå att i sitt samvete känna uppfordran att söka sanningen. Eftersom människan, enligt katolsk lära, är bunden av sitt samvete, måste hon också vara fri att söka sanningen och att bejaka den. Tvång får inte utövas. Men konciliet lär också att den fulla sanningen om männi­skan uppenbaras i Jesus Kristus (Gaudium et spes 22). Den särskilda uppenbarelsen bekräftar och fullbordar den allmänna. Den Kristus-troende skall vittna om sanningen i Kristus. Religionsfriheten överensstämmer med Guds fria inbjudan att i Kristus igenkänna den sanna människan.

Framväxten av islamism och islamisk terrorism har på senare år färgat mycket av inställningen till islam i väst. Den stora majoriteten muslimer stöder inte dessa riktningar. Katolska kyrkans dialog och samarbete med muslimer grundar sig i konciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra aetate. ”Med högaktning betraktar kyrkan även muslimerna, som tillber den ende Guden, den levande och i sig varande, den barmhärtige och allsmäktige, himmelens och jordens Skapare” (NA 3). Det gemensamma är utgångspunkten för dialogen.

Samtidigt framhåller konciliet Kristus som ”vägen, sanningen och livet”, ”[i] honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig” (NA 2). Med klokhet och kärlek skall man i dialogen vittna om den kristna tron, och samtidigt bevara och främja de andliga och moraliska, liksom socio-kulturella, värden som finns i andra religioner. Spänningen mellan dialog och mission kan inte upphävas. Kyrkans uppdrag är att vittna för sanningen. Eftersom Kristus är ”folkens ljus” kommer det gemensamma att få sin fulla belysning av honom.

För Iraks kristna var Franciskus besök som en ny pingst. De kristna som flytt uppmuntras av kyrkoledningen att återvända. Realistiskt måste man dock räkna med att utvecklingen snarare kommer att gå i motsatt riktning. Men de kristnas närvaro i Mellanöstern kan vara avgörande för det framtida förhållandet mellan islam och kristendom. Redan genom sin blotta närvaro vittnar de kristna om Frälsaren och visar att Gudstron är en gåva att bejaka i frihet. Påvens besök och de irakiska kristnas lidandesväg är ett vittnesbörd för evangeliets sanning.

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 3/2021.