Vatikanen lovordar det ortodoxa konciliets ”encyklika”

Hyacinthe DestivelleDen för dialogen med östkyrkorna ansvarige i det påvliga enhetsrådet, dominikanen Hyacinthe Destivelle, har berömt ”encyklikan” utfärdad av det ortodoxa konciliet på Kreta. ”För första gången talar de ortodoxa kyrkorna med en röst och då inte bara i frågor som angår dem själva, utan också de som angår hela mänskligheten”, skrev dominikanen Destivelle enligt ett uttalande i Vatikanradion, som återgetts i L’Osservatore Romano. Rundbrevet ”är säkert en av de viktigaste frukterna” av det panortodoxa konciliet på Kreta.

Ursprungligen hade konciliet för avsikt att enbart offentliggöra ett ”budskap” jämte de sedan decennier förberedda texterna, men nu har man förutom den korta texten också utfärdat en elva sidor lång encyklika. Den utmärker sig, enligt Destivelle, genom att vara ”nästan lika lång som alla de andra dokumenten tillsammans” och inte ses som ett utkast från förberedelsemötena under de senast decennierna. Det är således en aktuell text, som därtill inte behandlar interna ortodoxa problem, utan vänder sig till icke-ortodoxa, ja, till hela mänskligheten.

Encyklikan har arbetats fram av en kommitté under ledning av metropoliten Emmanuel av Frankrike och består av sju tematiska kapitel, bland annat ett om ”familjen” och ett om ”globalisering”. Bland ”vår tids utmaningar” nämner kapitel fem bland annat sekularism och konsumism. Miljökrisen har ”andligt-moraliska” rötter och den som vill bekämpa den ”måste inte bara göra bot för den måttlösa utplundringen av planetens naturresurser”, utan ”vinnlägga sig om en asketisk livsföring som ett motgift mot konsumismen och behovstillfredsställelsen”.

Vad globaliseringen (kapitel sex) beträffar framställer encyklikan ett förslag, som Destivelle betecknar som ”originellt”: de ortodoxa kyrkornas organisation skall ses som en alternativ förebild gentemot ”reduktionistisk och opersonlig homogenisering”. Det skulle leda till ”att skydda folkens identitet och stärka deras lokala karaktär”. Alla ortodoxa kyrkor är jämställda, vilket skulle kunna vara en förebild för alla folk. Kapitlet betonar nödvändigheten av den interreligiösa dialogen och ”kyrkans omsorg om flyktingar och migranter”.

I sjunde kapitlet, som behandlar ekumeniken, rättfärdigas de ortodoxas dialog med ”de heterodoxa”: ”Tack vare denna dialog får de andra kristna bättre lära känna ortodoxin och dess rena tradition. Nu vet de också att de ortodoxa kyrkorna aldrig accepterat någon som helst teologisk minimalism eller tvivel på deras dogmatiska tradition och evangeliska ethos”. Destivelle beklagar detta sätt att uttrycka sig. Det saknas också minsta lilla anspelning på målet för det ekumeniska samtalet, nämligen återställandet av de kristnas enhet.

Icke desto mindre måste man, enligt Destivelle, ”behandla denna text rättvist”. Till skillnad från de andra koncilietexterna, med deras inåtvända inriktning visar denna encyklika på ”en bredare teologisk vision, som i regel är mera positiv och mindre juridisk”. Betecknande är dess strikta ”kyrklighet”, ja, ”kyrkocentriska” perspektiv. ”Och detta är ett drag som utan tvivel passar hela ortodoxin”, enligt Destivelle, ”för den är, som encyklikan formulerar det, kallad att få hela världen att låta sig ’förkyrkligas’.”

Kathpress 2016-07-06