av MÄRTA ASTUDILLO BARRERA
”Familjer kan i dag se ut på olika sätt” har i det närmaste blivit ett slagord i svensk familjepolitik av i dag. Med det menas oftast de utökade möjligheter som i dag finns för människor att skaffa barn i andra konstellationer än inom ett heterosexuellt förhållande, exempelvis för samkönade par och ensamstående kvinnor, och då i synnerhet de som får barn genom assisterad befruktning med donerade könsceller. Detta lyfts ofta fram som normbrytande i positiv bemärkelse, men när man går igenom lagstiftning och praxis rörande sådana donationer upptäcker man snabbt att de i hög grad präglas av ganska smala normer kring hur en familj ska se ut. Faktum är att det i lagstiftningen finns många motsägelser och svårförståeliga beslut som påvisar att det inte har funnits någon konsekvent helhetssyn på ämnet. I dessa frågor är det viktigt att kyrkan kan erbjuda ett genomtänkt, konsekvent alternativ som är i harmoni med hennes övriga människosyn.
Vem kan få assisterad befruktning?
I Sverige kan heterosexuella par (gifta eller sambos) få hjälp med insemination eller IVF med sina egna eller donerade könsceller (tidigare tilläts endast att en av könscellerna var donerade, men sedan 2019 tillåts även dubbeldonation där barnet inte har genetisk koppling till någon av de tilltänkta föräldrarna). Även samkönade par och ensamstående kvinnor kan ta emot donerade könsceller. Andra konstellationer, som till exempel två homosexuella män som vill ha barn med två homosexuella kvinnor, eller två ensamstående vänner som vill ha barn ihop, kan dock inte få assisterad befruktning från sjukvården. Påståendet om att familjer kan se olika ut verkar således främst bero på föräldrarnas kön, och till viss del antal (ensamstående kvinnor accepteras sedan 2016). Det är svårt att förstå varför det anses vara berättigat att sjukvården bistår ett samkönat kvinnligt par med spermier donerade från en för dem okänd donator, men inte bistår ett likadant par som önskar insemination med spermier från en man som de känner och önskar dela föräldraskapet med. Särskilt svårt blir det om man ser till hur Barnkonventionens paragraf om barnets rätt till kunskap om sina biologiska föräldrar har åberopats i diskussioner om lagen, eftersom Sverige till skillnad från många andra länder endast använder öppna donatorer (mer om det nedan), vilket anses vara bättre ur ett barnperspektiv. Slutsatsen som jag drar av denna inkonsekvens är att lagstiftaren har en normativ syn på att en familj bör bestå av två vuxna som har ett kärleksförhållande (må vara att de kan vara av såväl motsatta som samma kön). Att familjer ”kan se ut på olika sätt” blir därmed en sanning med modifikation, eftersom man i själva verket värnar om att familjer ska likna den heterosexuella kärnfamiljen så mycket som möjligt, även i fall där de biologiska grundförutsättningarna för en sådan inte föreligger, också om det sker på bekostnad av barnets rätt till sina biologiska föräldrar.
Personer som ska ta emot donerade könsceller genomgår en lämplighetsprövning för att säkerställa att barnet ges förutsättningar för goda uppväxtförhållanden. Detta är naturligtvis inte orimligt, men synen på vem som har goda förutsättningar för att bli föräldrar kan bli problematisk. Maria Hagström beskriver i sin bok Självstående (2023) hur vissa regioner kräver tillsvidareanställning på heltid (vilket då skulle utesluta egenföretagare och frilansare) som intyg på försörjningsförmåga och kapacitet att klara av stor arbetsbelastning. En kvinna som delade lägenhet med sin mor blev nekad (men godkänd efter ett överklagande) med hänvisning till boendesituationen, vilket är motsägelsefullt eftersom en till vuxen i hushållet snarast skulle vara till fördel för barnet. Utredaren verkar i det fallet ha varit starkt färgad av de normer som råder för boende och familjebildning i Sverige. I många delar av världen är generationsboende en norm och anses vara något önskvärt då man ofta delar på ansvaret för barnen över generationsgränserna. Inte heller här verkar devisen ”familjer kan se ut på olika sätt” gälla utan den svenska normen, där föräldrarna i stort sett ensamma står för omsorgen för barnen med hjälp av statligt finansierad barnomsorg.
Stängda och öppna donatorer – stor skillnad?
I Sverige används bara öppna donatorer, vilket innebär att barnet ”i mogen ålder” har rätt att få veta donatorns identitet. I många andra länder, däribland Danmark, används både öppna och stängda donatorer. I de senare fallen förblir donatorn anonym för barnen (men möjlighet att få kontakt med genetiska halvsyskon kan finnas). Det är dock värt att nämna att donatorns möjlighet till anonymitet fått sig en allvarlig törn i och med att DNA-test blivit relativt lättillgängliga för privatpersoner. Även om donatorn själv inte har gjort något DNA-test, så är det i många fall möjligt att identifiera honom (eller henne, i fall med äggdonation) tack vare släktingar som testat sig. Detta har i en del fall lett till upprördhet hos män som garanterades anonymitet vid donationen, och inte vill bli kontaktade av barn som de gett upphov till.
Å andra sidan är de öppna donatorerna kanske inte så öppna som man kan tro. Donatorn förblir anonym under barnets uppväxt, först i ”mogen ålder” (ofta tolkat som 18 år) kan barnet få veta identiteten på sin biologiska förälder. Någon möjlighet till direktkontakt med genetiska syskon (antingen andra som blivit till genom donation eller de som donatorn varit även social förälder till) eller andra släktingar finns inte, och det har hänt att personer som velat få reda på donatorns identitet har blivit ifrågasatta av kliniken och behövt förklara varför de vill ha den informationen. Denna ordning har ifrågasatts av personer som själva blivit till genom donation. Varför måste man vara i ”mogen ålder” för att få kunskap om sina genetiska släktingar, andra har ju tillgång till denna kunskap ända från födseln? Donatorernas status som öppna kompliceras ytterligare av att Sverige på grund av brist på donatorer köper in spermier från andra länder via European Sperm Bank. Om donatorn är i ett annat land och kanske inte har något gemensamt språk med barnen han gett upphov till, så minskar naturligtvis möjligheten till kontakt och kommunikation. Svenska spermier kan också säljas till andra länder. I Sverige får en donator ge upphov till barn i max sex familjer, en gräns som har satts utifrån tanken att man ska minimera risken för att halvsyskon ovetandes råkar stöta på varandra, och att det skulle kunna vara svårt för barnen att hantera vetskapen om att de kan ha ett mycket stort antal syskon. Gränsen gäller dock bara antalet familjer i Sverige. Efter det att spermierna gett upphov till barn i sex familjer kan sperman exporteras, och totalt ge upphov till barn i 25 familjer. Det finns ingen begränsning för hur många helsyskon inom samma familj som får bli till via donation, men i praktiken blir det sällan fler än tre. Det innebär att en svensk donator kan bli biologisk far till uppåt 80 personer. Personer som blivit till genom donation har kritiserat förfarandet då ett så stort antal personer inte går att skapa en nära personlig relation till – den som söker upp sina syskon riskerar att bara bli en i en stor mängd. Med detta i bakhuvudet blir det återigen svårt att förstå argumentet om vikten av att donationer får ske i Sverige där processen förutsätts vara föremål för striktare kontroll.
Vem kan donera?
Kraven på donatorer är höga. En äggdonator ska vara mellan 23 och 36 år, en spermiedonator mellan 23 och 46. De testas mot en lång rad genetiska sjukdomar, måste känna till sina mor- och farföräldrar, och eventuellt föräldrars, dödsorsaker, och får inte ha några tillstånd eller funktionsnedsättningar med känd ärftlighet, till exempel ADHD. En majoritet av donatorerna godkänns inte (jag kan konstatera att mina egna två barn förmodligen inte hade fått komma till världen om dessa krav skulle tillämpas utanför donationsvärlden). Det är svårt att få ihop dessa bestämmelser med de nya perspektiv som många i dag har antagit när det gäller bland annat neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där dessa ses som naturliga och unika variationer snarare än som ”missbildningar”, och att de till och med kan innebära fördelar, ett synsätt som bland annat psykiatern Anders Hansen ger uttryck för i sin bok Fördel ADHD (2017). Sållningen av donatorer leder lätt tankarna till eugenik och ”designerbarn”. Detta intryck förstärks av faktumet att det inte är mottagaren av donatorcellerna själv som väljer vilken genetisk belastning som inte är önskvärd, utan vården. Reglerna motiveras dessutom bara delvis av omtanke med det enskilda barnet. Vävnadsrådets ordförande Juliane Baumgart menar att ”eftersom donatorn får ge upphov till barn i sex familjer […] är det av stor betydelse att inte donatorer som potentiellt bär på ärftliga sjukdomar godkänns, då detta leder till en större spridning av sjukdomen än det skulle göra i vanliga fall” (Hagström, 2023). I citatet är det i stället omsorgen om samhällskroppen snarare än det enskilda barnet som står i fokus. Det leder onekligen till en komplicerad etisk situation där läkarvetenskapen tilldelas makt att besluta om vilka gener som är önskvärda att få föras vidare, ett beslut som i många fall inte torde vara självklart och som kan präglas av många fler aspekter än de som faller inom ramen för läkarens expertis.
Om det är ett par som ska ta emot de donerade könscellerna så matchas donatorn utseendemässigt med den part som inte kommer bli genetisk förälder. Tanken med en sådan policy är att barnet ska ”passa in” i familjen och inte omedelbart bli identifierad som ett donatorbarn på grund av sitt utseende. Det blir svårbegripligt när det rör sig om ett samkönat par, eftersom det då ändå kommer vara uppenbart för omgivningen att det inte rör sig om parets gemensamma biologiska barn. Vid en insemination av en ensamstående kvinna finns det mer utrymme till val av donator utifrån utseende, man kan antingen försöka hitta någon som liknar kvinnan själv, eller någon som har drag som kvinnan uppger att hon brukar attraheras av. I det sistnämnda fallet kan kvinnan dock inte önska att få en donator som är alltför olik henne själv, till exempel en som har en annan hudfärg, med motiveringen att barnet måste kunna känna igen sig i sin familj. Allt detta visar på en motsägelsefull syn på genetikens betydelse. Grundförutsättningen för att donation av könsceller ska kunna ses som etiskt godtagbart är att det genetiska släktskapet tillskrivs väldigt lite vikt, men samtidigt finns det en medvetenhet om att utseende och därmed gener kan ha stor betydelse för barnets bild av sig själv och sin familj. Bilden kompliceras ytterligare av att Sverige under lång tid var ett av de länder som genomförde flest internationella adoptioner per capita. De flesta barn som adopterats till Sverige hade inte kunnat tas för adoptivföräldrarnas biologiska barn, och där betonades att gener och utseende inte hade någon betydelse för relationen mellan föräldrar och barn. I dag har antalet internationella adoptioner minskat betydligt på grund av ökade möjligheter till assisterad befruktning, ökad levnadsstandard i det globala syd och uppdagandet av förekomsten av illegala adoptioner, bland annat från Chile under landets tid som militärdiktatur, och det kommer i dag fler barn till Sverige efter surrogatarrangemang i utlandet än genom adoption. I debatten om surrogatmödraskap låter det ofta tvärtom: faktumet att kvinnan som bär barnet saknar genetisk koppling till det lyfts fram som ett skäl till att hon inte skulle knyta an till det eller få svårt att lämna det ifrån sig efter förlossningen.
Katolska perspektiv
Den katolska kyrkan tar avstånd från assisterad befruktning som innebär att befruktning sker utanför kroppen (IVF) eller med donerade könsceller. Detta motiveras av dels de etiska problem som uppstår när överblivna befruktade ägg, alltså nya människor i en väldigt tidig utvecklingsfas, förstörs, dels det inkräktande på äktenskapets helgd och den mänskliga fortplantningens naturliga ordning som förfarandet innebär. De två perspektiv som jag har försökt lyfta fram i den här artikeln, det barnrättsliga och det eugeniska, har jag inte stött på lika ofta i den inomkyrkliga diskussionen, men det är perspektiv som förtjänar att lyftas fram. Kyrkan har en lång historia av motstånd mot eugenik och ”bortsållningssamhället”, vilket inte minst märks i debatten om fosterdiagnostik, där många personer som befinner sig långt från kyrkan ändå verkar sympatisera med det katolska förhållningssättet. Frågor om livets början och slut engagerar och berör. Samtalet om dessa existentiella frågor kokas i dag ofta ned till ”rätten att välja”: rätt att välja när man ska dö, rätt att välja bort ett funktionshindrat barn, rätt att välja att skaffa barn ”på egen hand”. Mot detta erbjuder kyrkans etik en annan väg: vissa saker bör inte vara upp till oss att välja, det finns någon annan som har det i sina händer. Även om detta innebär ovisshet, kan det samtidigt innebära en stor frihet att acceptera det. Man kan, så att säga, vila i att besluten ligger i Guds händer.
Till skillnad från stora delar av det övriga samhället så håller kyrkan fast vid att idealet är att barn kommer till inom ramarna för det heterosexuella äktenskapet, men samtidigt måste man i det pastorala arbetet ha med sig att verkligheten för många familjer ser annorlunda ut. Av naturliga skäl är frågan känslig för många, och det kan inte nog betonas att varje barn som föds, oavsett omständigheterna för hans eller hennes tillblivelse, är ett värdefullt tillskott till den mänskliga familjen. Dock måste kyrkan stå fast i sin etiska undervisning och alltid peka mot de svar hon erbjuder på djupa existentiella frågor.
Märta Astudillo Barrera är filosof och debattör, Umeå.
Ur Signum nr 3/2024, s. 13–17.