av EDEL IRÉN LAPPIN
– Krisen i befolkningsfrågan säger mycket om vår människosyn.
Snart 100 år har gått sedan makarna Myrdals bok om krisen i befolkningsfrågan gavs ut. Boken propagerade för en kraftfull statlig styrning för att motverka de vikande födelsetalen. Nu står vi inför en ny, liknande kris. Kan vi återigen förvänta oss mer statlig styrning? Och löser det i så fall problemen? Till och med Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, har gett sig in i debatten om det sjunkande barnafödandet, med bland annat en lång debattartikel i Svenska Dagbladet i höstas. Statistiken visar alltmer tydligt hur antalet födda barn drastiskt går nedåt. Varför är det så? Om orsakerna till detta tvista de lärde.
En del forskare skyller på skörare parrelationer. Andra, till exempel professor Gunnar Andersson vid Stockholms universitet, tror att skälen snarare är ideologiska. Han berättar för Göteborgs-Posten att siffrorna kan bero på sociala mediers inflytande och en mörkare framtidssyn. Det senare stämmer överens med vad Signum-medarbetaren John Sjögren skrivit i frågan: Det lägre barnafödandet är ett tecken på en existentiell tomhet och en rädsla för att säga ja till livet självt. Att trenden för första gången är gemensam över hela världen, ganska oberoende av länders ekonomi, bekräftar denna bild.
Gunnar Andersson berättar vidare för Göteborgs-Posten att detta är första gången som man inte kan förklara statistiken med enbart ekonomiska faktorer eller familjepolitik. Detta innebär också att lösningen inte kan vara enbart ekonomisk eller politisk. För att verkligen vända trenden behöver nog en förändring ske nedifrån och upp, både existentiellt, materiellt och ideologiskt. Det har inte hindrat staten från att försöka råda bot på krisen med uppifrån och ner-åtgärder. Detta följer ett historiskt mönster, ett mönster som går längre tillbaka än Myrdals bok.
Efter upplysningstiden har den sekulära statens framväxt gått hand i hand med kontrollen av födelsetalen. Historiker beskriver hur statens ökade inflytande från 1700-talet och framåt hänger ihop med en mer medikaliserad förlossningsvård och större kontroll av barns uppfostran. Detta beror på statens intresse av att tillvarata framtida arbetskraft för att garantera en fortsatt tillväxt för samhällsbygget.
I Sverige har denna sorts sociala ingenjörskonst varit särskilt stark. I boken Föräldrarnas födelse av journalisten Maja Larsson beskrivs svenskt föräldraskap från 1700-talet och framåt. Här framträder en lång historia av att staten inte bara har försökt styra hur många barn som föds, utan också vilka som får barn. Födelsekontrollen hänger tätt ihop med eugenik där man tvångssteriliserat både handikappade, psykiskt sjuka (ett luddigare begrepp på den tiden) och fattiga för att hindra dem från att föröka sig i det svenska samhället. Boken visar exempel på hur allt från stökiga ungdomar till fattiga ensamstående mödrar steriliserats av svenska staten. Detta pågick under större delen av 1900-talet.
Även i dag spelar staten en aktiv roll i familjebildningen. Vi ser hur allt fler länder erbjuder generösa bidrag för att öka barnafödandet i den egna befolkningen. I vissa fall, som i Ungern, görs detta också för att på sikt minska beroendet av invandring. I andra, som i Sverige, diskuteras främst de ekonomiska fördelarna med ett ökat barnafödande.
Som kristen kan det vara svårt att förhålla sig till att mer extrema högerkrafter på vissa håll övertagit den familjepolitiska frågan. Kyrkans lära är tydlig: vi – det vill säga mänskligheten som helhet, inte varje enskild individ – bör vara öppna för livet och välkomna barn till jorden. Att det föds fler barn är därför från katolsk synpunkt önskvärt, men de ekonomiska och nationalistiska intressena som är drivande i frågan delas inte nödvändigtvis av kyrkan.
Bakom de politiska incitamenten för att öka barnafödandet gömmer sig nämligen en otillräcklig människosyn. Man vill inte bara att fler barn ska födas, man vill även styra vem som får dem. Detta beror på en tendens att reducera människan till ett kugghjul i samhället som ska öka den ekonomiska tillväxten. Men det kan också ta sig uttryck i det rent nationalistiska argumentet för att få fler barn. Även här är det viktigare vilka som får barn, det vill säga det egna folkslaget, snarare än att barn föds.
I den svenska debatten syns detta i diskussionen om de stora barnfamiljerna bland invandrare i förorten. Här diskuterar politiker vilka åtgärder man kan ta till för att minska antalet barn i familjerna så att ”mammorna ska komma ut i arbetslivet”, exempelvis genom att ta bort flerbarnstillägget. Man menar säkert väl, men effekten av en sådan politik blir att man verkar vilja hindra att dessa samhällsgrupper föder många barn. Kanske i rädsla för att de ska utgöra en belastning för välfärden.
Ett annat exempel på en sådan tendens är visionen som företräds av tech-miljardären Elon Musk, som blivit den ”pronatalistiska” rörelsens informella ledare. Musk vill att fler barn ska födas av intelligenta människor för att öka mänsklighetens totala intelligens. Eftersom han anser sig själv tillhöra denna grupp har han redan fått över tio barn.
Det kristna perspektivet sticker bland dessa exempel ut som något unikt. Precis som Sjögren skriver i sin artikel i Svenska Dagbladet är det centrala här en öppenhet mot livet självt. Och denna öppenhet beror på att livet i sig har ett grundläggande värde, oavsett vad man har att bidra med. Att välkomna barn i samhället betyder alltid att välkomna alla barn, oberoende av etnicitet, sjukdom, funktionsvariationer, kön eller framtida samhällsnytta.
Men trots politikens brist på respekt för livets grundläggande värdighet kan kristna ändå ställa sig positiva till förslag som hjälper barnfamiljer. Ekonomin kan inte lösa krisen i befolkningsfrågan, men den kan hjälpa barnfamiljer i ett samhälle där livspusslet är allt svårare att få ihop. För min generation syns detta tydligt i framför allt svårigheten för barnfamiljer att få bostäder till ett rimligt pris. Barnfamiljer behöver exempelvis större lägenheter, men ju fler barn man har desto svårare blir det att få lån från banken.
Krisen i befolkningsfrågan lär fortsätta oberoende av politiska initiativ, men kanske kan påminnelsen om människan och livets värdighet på sikt leda till en hjärtats omvändelse som helar samhällets existentiella kris. Bara så kan verklig förändring ske.
Edel Irén Lappin är teol. kand. och fristående skribent.
Ur Signum nr 3/2025, s. 1–2.