Vem hjälper du helst – den som är lik eller olik dig själv?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KRISTINA LINDH

Polens välkomnande av flyktingar från Ukraina har imponerat på omvärlden. Trots en politisk utveckling där framväxande högerextremism sedan länge gjort landet till ett avskräckande exempel, öppnade polackerna famnen när krigets offer strömmade över gränsen.

Samtidigt blev något annat tydligt. Flyktingar från andra delar av världen stoppades. I tidningar och tv syntes de kroppar som vägrades inträde. De mörka kropparna.

Empati bygger på likhet. Så brukar människans medkänsla förklaras. Man menar då att graden av inlevelse står i direkt relation till graden av närhet. Varje tidningsmakare vet att ju närmre en katastrof inträffat desto mer engagerad är läsekretsen i de drabbades öde.

Förklaringen bygger också på erfarenheten att identifikation uppstår när vi ser andra som enskilda individer i stället för en anonym massa. Det är när människor träder fram ur mängden som vi blir berörda. Underförstått: Eftersom vi då ser att de liknar oss själva.

Frågan är hur heltäckande den teorin är.

Genom livet rör vi oss från den ena åldersgruppen till den andra. Utöver alla privata och existentiella perspektivskiften det för med sig påverkar det också hur vi ser på andra generationer; den som är ung tycker att alla gamla ser likadana ut, den som är gammal kan ha svårt att åldersbestämma personer mellan tjugofem och fyrtio.

Själv befinner jag mig mitt i ett sådant skifte. Hur många år har jag kvar innan jag hör till de grånat sköra? Omöjligt att säga, men det ligger tillräckligt nära för att de som nyss var just en anonym massa nu framträder som enskilda individer. På bussen och i kassakön kan jag avkoda äldres klädstil och preferenser. Jag anar tycke, smak och värderingar.

Processen har bjudit på en viktig påminnelse: Att inlevelse inte kräver likhet. Empatin för den åldring vars öde och liv verkar långt från mitt eget är inte mindre än vad det är för den som framträder som en tjugo år äldre version av mig själv.

Genom kulturen går två strömningar. Den ena kräver igenkänning. Termen klingar banalt men handlar om en djupverkande uppfattning, nämligen den att vi bara kan relatera till det som speglar oss själva och vår egen verklighet.

Den andra strömningen handlar om identitet. Det i grunden högst befogade kravet på att den svage ska få tala med egen röst har i många fall förvandlats till ett program som diskvalificerar den som inte själv varit utsatt. Det du inte upplevt kan du inte förstå, är budskapet.

Vem står upp för olikhetens etik? På pappret är försvaret stort. Mångfald är målet för de flesta samhällssektorer. Men vad vill man uppnå utöver en brokig bukett där alla får synas? Vad tror man på, bortom det självklara i att heterogena miljöer är bättre än homogena?

Det är mänskligt att söka sin spegelbild, att hjälpa den som liknar och står nära. Men det är lika mänskligt att känna empati med den olike. Inte av plikt, utan av ingivelse. Empatins princip är att ansikten möts, inte att de liknar varandra.

Kristina Lindh är kulturjournalist.

Ur Signum nr 4/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KRISTINA LINDH

Polens välkomnande av flyktingar från Ukraina har imponerat på omvärlden. Trots en politisk utveckling där framväxande högerextremism sedan länge gjort landet till ett avskräckande exempel, öppnade polackerna famnen när krigets offer strömmade över gränsen.

Samtidigt blev något annat tydligt. Flyktingar från andra delar av världen stoppades. I tidningar och tv syntes de kroppar som vägrades inträde. De mörka kropparna.

Empati bygger på likhet. Så brukar människans medkänsla förklaras. Man menar då att graden av inlevelse står i direkt relation till graden av närhet. Varje tidningsmakare vet att ju närmre en katastrof inträffat desto mer engagerad är läsekretsen i de drabbades öde.

Förklaringen bygger också på erfarenheten att identifikation uppstår när vi ser andra som enskilda individer i stället för en anonym massa. Det är när människor träder fram ur mängden som vi blir berörda. Underförstått: Eftersom vi då ser att de liknar oss själva.

Frågan är hur heltäckande den teorin är.

Genom livet rör vi oss från den ena åldersgruppen till den andra. Utöver alla privata och existentiella perspektivskiften det för med sig påverkar det också hur vi ser på andra generationer; den som är ung tycker att alla gamla ser likadana ut, den som är gammal kan ha svårt att åldersbestämma personer mellan tjugofem och fyrtio.

Själv befinner jag mig mitt i ett sådant skifte. Hur många år har jag kvar innan jag hör till de grånat sköra? Omöjligt att säga, men det ligger tillräckligt nära för att de som nyss var just en anonym massa nu framträder som enskilda individer. På bussen och i kassakön kan jag avkoda äldres klädstil och preferenser. Jag anar tycke, smak och värderingar.

Processen har bjudit på en viktig påminnelse: Att inlevelse inte kräver likhet. Empatin för den åldring vars öde och liv verkar långt från mitt eget är inte mindre än vad det är för den som framträder som en tjugo år äldre version av mig själv.

Genom kulturen går två strömningar. Den ena kräver igenkänning. Termen klingar banalt men handlar om en djupverkande uppfattning, nämligen den att vi bara kan relatera till det som speglar oss själva och vår egen verklighet.

Den andra strömningen handlar om identitet. Det i grunden högst befogade kravet på att den svage ska få tala med egen röst har i många fall förvandlats till ett program som diskvalificerar den som inte själv varit utsatt. Det du inte upplevt kan du inte förstå, är budskapet.

Vem står upp för olikhetens etik? På pappret är försvaret stort. Mångfald är målet för de flesta samhällssektorer. Men vad vill man uppnå utöver en brokig bukett där alla får synas? Vad tror man på, bortom det självklara i att heterogena miljöer är bättre än homogena?

Det är mänskligt att söka sin spegelbild, att hjälpa den som liknar och står nära. Men det är lika mänskligt att känna empati med den olike. Inte av plikt, utan av ingivelse. Empatins princip är att ansikten möts, inte att de liknar varandra.

Kristina Lindh är kulturjournalist.

Ur Signum nr 4/2022.