Värt att värna

av MAGDALENA DAHLBORG

– Vad har väst att försvara?

En grundläggande strävan för varje människa är sökandet efter och utvecklandet av de egna gåvorna. Det tarvar ett samhälle som tillåter ett sådant sökande, och som också låter människan fritt svara på Guds kallelse, eller icke-religiöst uttryckt, ett samhälle som tillåter självförverkligande. Oaktat de invändningar som man kan ha mot många liberala idéer, tycks den liberala demokratin, med alla sina brister, vara den samhällsform som bäst låter detta ske, i alla fall när samhällsgemenskaperna är så pass stora som de i dag är.

En grundbult för den öppna demokratin, som i vår tid även många som kallar sig liberala verkar ha glömt bort, är en villighet att ifrågasätta egna övertygelser och att nogsamt lyssna till andras argument. Men också att argumentationen behöver vara just argumentation, inte nedtystande, påhopp eller provokation. När ordet är så fritt som det kan vara, tillåts olika perspektiv att stötas och blötas. Utan ”störande” minoriteter som ifrågasätter gällande ordning, invaggas majoriteten lätt i en förrädisk trygghet, där åsikter och värderingar inte behöver motiveras. Reformer som minskar religiösa och andra minoriteters handlingsutrymme måste därför, även när de motiveras med liberala argument, ses som antiliberala åtgärder som i längden försvagar samhället, eftersom det minskar den spänning och dynamik som en riktig mångfald ger. Sådant som uppfattas som stötande eller fel behöver hanteras främst med diskussion. Det innebär att det öppna samhället – det som ger oss möjlighet att i hög grad vara de personer vi är och odla de relationer vi vill odla – också innebär att vi utsätts för sådant vi ogillar eller finner direkt kränkande. Den öppna demokratin är på det sättet jobbig att leva i. Utsätts jag för fördomar för min tro eller mitt sätt att leva, har jag att välja mellan att låta fördomarna finnas kvar eller att försöka utbilda. Jag kan inte kräva att andra ska ”läsa på”, och jag kan inte kräva att slippa få mina övertygelser ifrågasatta. Men jag kan kräva att få uttrycka dem, även på det öppna torget.

Detta gäller också på den internationella arenan. Missionen att sprida evangeliet om frihet och medbestämmande som grund för mänsklig blomstring får inte bli envägskommunikation medelst villkorade bidrag och hårdare sanktioner än nödvändigt. Den behöver vara lyssnande, beredd till utbyte. Medbestämmande behöver inte alltid uttryckas i majoritetsvoteringar, och samtidigt som den enskildes frihet hålls för någonting gott, kan västvärlden från andra lära sig viktiga saker om människans ömsesidiga beroende och relationalitet. En hållbar förändring kan inte ske enligt samma metoder överallt, i stället behöver den som vill förändra föra dialog med sina medmänniskor och arbeta för små reformer för vilka det redan finns förutsättningar.

När Putins Ryssland attackerar ett grannland som närmar sig den liberala demokratin och västvärldens samhällsformer, ställer det i sin tur västvärlden inför frågor om vilka värden som behöver försvaras och till vilket pris. Västvärldens friheter har vuxit fram genom små reformer som steg för steg sökt att göra livet lite mindre svårt och våldsamt. Men denna känsla av utveckling framåt verkar ha lett till att det som tidigare varit nu ses som oviktigt. Frågan ”varför” göms under de specifika sakfrågorna. Och den som inte har reflekterat över varför särskilda värden, valmöjligheter och friheter är viktiga står försvarslös när dessa ifrågasätts.

I de flesta världsdelar finns det ledare som oroar sig över ”västvärldens kulturimperialism”, spridningen av idéer som man menar vållar oro, hotar samhällsordningen och gör människor missnöjda och arga. Och i västvärlden, där man för fullt ägnar sig åt att, något valhänt, hantera kolonialism, minoriteters rättigheter och just nu kanske mest synligt ursprungsbefolkningars rätt att få behålla sin kultur (samtidigt som just kollektiv identifikation med viss kultur sedan andra världskriget är mycket svårhanterligt i alla fall i Västeuropa), är anklagelser om imperialism ett salt som strös i fortfarande öppna sår. Men det är uppenbart att även ett nervöst och försiktigt väst, om än outtalat, ser vissa värden som värda inte bara att försvara utan även att sprida. Det finns en övertygelse om att människor mår bättre i samhällen där de kan delta i beslutsprocesser och har en möjlighet att själva välja hur livet bäst levs: vem man vill leva med, hur och om man vördar Gud, och vilket språk man talar hemma. På den globala arenan har man hittills satt sitt hopp till utbyten – handel, men också kulturella utbyten, utbytesprogram för studenter och möjligheter att resa (åtminstone för den som har råd). I dag riktas kritik mot det förhållningssättet. Det verkar inte ha hjälpt i Ryssland, och inte heller i Kina. Men den som kommer med den kritiken glömmer en viktig aspekt: för att stora samhällsförändringar ska vara hållbara över tid, måste de ske genom många små reformer och en förändring som kommer underifrån, från vanliga männi­skor. Detta kräver tålamod och en historiesyn som innebär att man tänker i sekler snarare än kvartalsrapporter och projekt. Vad som händer när en längtan efter frihet och demokrati exploderar för snabbt illustrerades väl av den arabiska våren. Förändring måste få gå långsamt, och den måste springa ur befintlig mylla, med hänsyn tagen till gemenskapers sedvänjor och berättelser.

Den som vill sjunga demokratins och de mänskliga rättigheternas lov bör alltså inte främst satsa på envägskommunikation med pekpinnar och villkorade bidrag. I stället är det ett givande och tagande, med siktet inställt på mänsklighetens enhet (inte enighet och definitivt inte enhetlighet) där en mångfald av melodier vilar på en underliggande bordun som utgörs av sådant vi, ett brett och inkluderande vi, kan känna igen som grund för ett gott samhälle: ett vårdande av frihet och ansvar i mellanmänskliga relationer, där var och en fullt ut får en möjlighet att blomstra. Inför diktatorers anspråk på att i stället få använda människor för att berika sig själva, finns det all anledning att kraftfullt försvara den övertygelsen.

Våld, i självförsvar, kan behövas men ska upphöra så snart det är möjligt. Det långsiktiga arbetet däremot är påbörjat sedan länge. Det görs genom studieutbyten, resor, personliga möten och diskussioner över landsgränser, där olika perspektiv får mötas och brytas. Vi kan påminna oss om att även västvärldens självförståelse är formad av såväl rysk litteratur som Mellanösterns urberättelser.

Det är lätt att fokusera sakfrågor och specifika värderingar, såväl i lokalpolitiken som på global nivå. Men det som verkligen behöver värnas och spridas är den gemensamma bordunen av tolerans för människors olikheter. Och det är kanske det allra svåraste.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av MAGDALENA DAHLBORG

– Vad har väst att försvara?

En grundläggande strävan för varje människa är sökandet efter och utvecklandet av de egna gåvorna. Det tarvar ett samhälle som tillåter ett sådant sökande, och som också låter människan fritt svara på Guds kallelse, eller icke-religiöst uttryckt, ett samhälle som tillåter självförverkligande. Oaktat de invändningar som man kan ha mot många liberala idéer, tycks den liberala demokratin, med alla sina brister, vara den samhällsform som bäst låter detta ske, i alla fall när samhällsgemenskaperna är så pass stora som de i dag är.

En grundbult för den öppna demokratin, som i vår tid även många som kallar sig liberala verkar ha glömt bort, är en villighet att ifrågasätta egna övertygelser och att nogsamt lyssna till andras argument. Men också att argumentationen behöver vara just argumentation, inte nedtystande, påhopp eller provokation. När ordet är så fritt som det kan vara, tillåts olika perspektiv att stötas och blötas. Utan ”störande” minoriteter som ifrågasätter gällande ordning, invaggas majoriteten lätt i en förrädisk trygghet, där åsikter och värderingar inte behöver motiveras. Reformer som minskar religiösa och andra minoriteters handlingsutrymme måste därför, även när de motiveras med liberala argument, ses som antiliberala åtgärder som i längden försvagar samhället, eftersom det minskar den spänning och dynamik som en riktig mångfald ger. Sådant som uppfattas som stötande eller fel behöver hanteras främst med diskussion. Det innebär att det öppna samhället – det som ger oss möjlighet att i hög grad vara de personer vi är och odla de relationer vi vill odla – också innebär att vi utsätts för sådant vi ogillar eller finner direkt kränkande. Den öppna demokratin är på det sättet jobbig att leva i. Utsätts jag för fördomar för min tro eller mitt sätt att leva, har jag att välja mellan att låta fördomarna finnas kvar eller att försöka utbilda. Jag kan inte kräva att andra ska ”läsa på”, och jag kan inte kräva att slippa få mina övertygelser ifrågasatta. Men jag kan kräva att få uttrycka dem, även på det öppna torget.

Detta gäller också på den internationella arenan. Missionen att sprida evangeliet om frihet och medbestämmande som grund för mänsklig blomstring får inte bli envägskommunikation medelst villkorade bidrag och hårdare sanktioner än nödvändigt. Den behöver vara lyssnande, beredd till utbyte. Medbestämmande behöver inte alltid uttryckas i majoritetsvoteringar, och samtidigt som den enskildes frihet hålls för någonting gott, kan västvärlden från andra lära sig viktiga saker om människans ömsesidiga beroende och relationalitet. En hållbar förändring kan inte ske enligt samma metoder överallt, i stället behöver den som vill förändra föra dialog med sina medmänniskor och arbeta för små reformer för vilka det redan finns förutsättningar.

När Putins Ryssland attackerar ett grannland som närmar sig den liberala demokratin och västvärldens samhällsformer, ställer det i sin tur västvärlden inför frågor om vilka värden som behöver försvaras och till vilket pris. Västvärldens friheter har vuxit fram genom små reformer som steg för steg sökt att göra livet lite mindre svårt och våldsamt. Men denna känsla av utveckling framåt verkar ha lett till att det som tidigare varit nu ses som oviktigt. Frågan ”varför” göms under de specifika sakfrågorna. Och den som inte har reflekterat över varför särskilda värden, valmöjligheter och friheter är viktiga står försvarslös när dessa ifrågasätts.

I de flesta världsdelar finns det ledare som oroar sig över ”västvärldens kulturimperialism”, spridningen av idéer som man menar vållar oro, hotar samhällsordningen och gör människor missnöjda och arga. Och i västvärlden, där man för fullt ägnar sig åt att, något valhänt, hantera kolonialism, minoriteters rättigheter och just nu kanske mest synligt ursprungsbefolkningars rätt att få behålla sin kultur (samtidigt som just kollektiv identifikation med viss kultur sedan andra världskriget är mycket svårhanterligt i alla fall i Västeuropa), är anklagelser om imperialism ett salt som strös i fortfarande öppna sår. Men det är uppenbart att även ett nervöst och försiktigt väst, om än outtalat, ser vissa värden som värda inte bara att försvara utan även att sprida. Det finns en övertygelse om att människor mår bättre i samhällen där de kan delta i beslutsprocesser och har en möjlighet att själva välja hur livet bäst levs: vem man vill leva med, hur och om man vördar Gud, och vilket språk man talar hemma. På den globala arenan har man hittills satt sitt hopp till utbyten – handel, men också kulturella utbyten, utbytesprogram för studenter och möjligheter att resa (åtminstone för den som har råd). I dag riktas kritik mot det förhållningssättet. Det verkar inte ha hjälpt i Ryssland, och inte heller i Kina. Men den som kommer med den kritiken glömmer en viktig aspekt: för att stora samhällsförändringar ska vara hållbara över tid, måste de ske genom många små reformer och en förändring som kommer underifrån, från vanliga männi­skor. Detta kräver tålamod och en historiesyn som innebär att man tänker i sekler snarare än kvartalsrapporter och projekt. Vad som händer när en längtan efter frihet och demokrati exploderar för snabbt illustrerades väl av den arabiska våren. Förändring måste få gå långsamt, och den måste springa ur befintlig mylla, med hänsyn tagen till gemenskapers sedvänjor och berättelser.

Den som vill sjunga demokratins och de mänskliga rättigheternas lov bör alltså inte främst satsa på envägskommunikation med pekpinnar och villkorade bidrag. I stället är det ett givande och tagande, med siktet inställt på mänsklighetens enhet (inte enighet och definitivt inte enhetlighet) där en mångfald av melodier vilar på en underliggande bordun som utgörs av sådant vi, ett brett och inkluderande vi, kan känna igen som grund för ett gott samhälle: ett vårdande av frihet och ansvar i mellanmänskliga relationer, där var och en fullt ut får en möjlighet att blomstra. Inför diktatorers anspråk på att i stället få använda människor för att berika sig själva, finns det all anledning att kraftfullt försvara den övertygelsen.

Våld, i självförsvar, kan behövas men ska upphöra så snart det är möjligt. Det långsiktiga arbetet däremot är påbörjat sedan länge. Det görs genom studieutbyten, resor, personliga möten och diskussioner över landsgränser, där olika perspektiv får mötas och brytas. Vi kan påminna oss om att även västvärldens självförståelse är formad av såväl rysk litteratur som Mellanösterns urberättelser.

Det är lätt att fokusera sakfrågor och specifika värderingar, såväl i lokalpolitiken som på global nivå. Men det som verkligen behöver värnas och spridas är den gemensamma bordunen av tolerans för människors olikheter. Och det är kanske det allra svåraste.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)