Det är inte över nu – synodala processen går vidare

av MAGDALENA DAHLBORG

Den lokala delen av den världsomspännande synodala processen går nu mot sitt slut. Vad bidde det då av detta? Går det ens, om man inte hör till dem som måste plöja alla svar, att få veta någonting om vad som sagts?

I Sverige har Stockholms katolska stiftskansli tagit emot stiftsorgans, andliga rörelsers, församlingars och enskildas reflektioner över synodprocessens formulerade frågor och vadhelst annat som kan ha poppat upp längs vägen. Detta mycket omfattande material ska sammanställas på tio sidor och lämnas vidare till den nordiska biskopskonferensen, som sedan ska sammanfatta de nordiska svaren och skicka vidare uppåt.

När synodens generalsekretariat har tagit emot biskopskonferensernas svar ligger dessa till grund för ett första arbetsdokument, som sedan biskopskonferensernas samarbetsorgan i varje världsdel arbetar vidare med. Resultaten från världsdelarnas processer används sedan för att skriva ett andra arbetsdokument som i sin tur skickas till biskopssynoden som träffas i oktober 2023 i Rom.

Det är inte fråga om någon sorts parlamentarisk eller föreningsdemokratisk process, utan det är ett försök att fånga upp vad som rör sig i hela världskyrkan. Syftet är egentligen inte att det hela ska resultera i vare sig ett hyllvärmardokument eller reformer upp­ifrån, utan kanske snarare att se och tolka vad som sker på lokal nivå på olika håll, och att var och en ska bli mer medveten om vårt gemensamma ansvar för evangelisationen, som påven ser som kyrkans viktigaste uppdrag. Även om kyrkans beslut fattas inom hierarkin, så är det hos var och en av de troende som tron levs och uttrycks. Därför är det också vådligt att hoppas att just den här processen ska leda till några större reformer eller förändringar, bortsett från sådana som rör specifika missförhållanden. Men hierarkin behöver bättre förstå hur vår tro levs och uttrycks på olika håll i världen, och vilka faktiska utmaningar som de troende brottas med i sin (församlings)vardag.

Ett försök att få någon sorts uppfattning om vad som egentligen framförts i församlingarna ger vid handen att kommunikation såväl inåt som utåt (närmast synodfrågorna 2, 3 och 6) är ett område där vår svenska lokalkyrka har, om man så säger, viss förbättringspotential. Webbplatsen är kanske inte församlingarnas mest prioriterade verksamhet. Tre sammanställningar av synodsamtalen lyckas jag hitta, och ytterligare några webbplatser informerar om tidpunkt för församlingens samtal. Det finns numera också en på privat initiativ skapad samlingssida, www.synodsvar.se, där efter att denna artikel skrevs ytterligare ett fåtal svar publicerats. Dock ska sägas det som också stiftsadministrationen har som argument för att inte publicera allt: vi är inte så värst många. Våra församlingar är inte självklart stora annat än till ytan. Dessutom tenderar det att vara ungefär samma personer som engagerar sig oavsett vad det handlar om, och dessa (och deras åsikter) är ofta kända för andra i församlingen och även i den större svenska katolska gemenskapen. Det är alltså rätt svårt i många församlingar att hålla fast vid någon sorts anonymitet om man publicerar vad som framförts. Vän av ordning (jag) skulle ändå önska att församlingens digitala informationskanal talade om för församlingsborna att församlingens svar är inskickat och att det går att få del av sammanställningen om man vänder sig till sitt pastoralråd. Det är nu lätt att få intrycket att många församlingar helt enkelt inte brytt sig om processen, vilket fritt översatt utifrån frågorna och processens syfte torde innebära att man inte bryr sig så värst mycket om frågan hur församlingen bäst evangeliserar i sitt närområde.

Några viktiga områden går det ändå att sila fram ur de svar som offentliggjorts, och de handlar inte i första hand om kontroversfrågor eller större reformer utan om församlingens vardag, exempelvis frågor som rör språk, församlingsgemenskap och nationella grupper. I princip alla församlingar lever med spänningen mellan den svenskspråkiga (gemensamma) gemenskapen och de olika nationella och kulturella grupperingar som finns och verkar i församlingen. På en del håll fungerar det bra, på andra håll är församlingen i praktiken flera församlingar som råkar dela kyrkorum och kyrkoherde men egentligen inte interagerar. Katolska kyrkan i Sverige har ibland (även på ledarplats i sekulära medier) kallats ”integrationsmaskin”, men i praktiken är vi inte alls så självklart integrerade med varandra.

Relaterat till kulturfrågorna är synen på prästens ställning, där det finns kulturkrockar såväl mellan olika grupper i församlingarna som mellan församlingsmedlemmar och präster. Detta hade inte behövt vara ett problem om det inte påverkade församlingens förutsättningar att bedriva verksamhet, men interaktionen mellan präst, anställda och volontärer är liksom ett fundament i församlingen, och arbetssituationen kan bli hopplös för den kyrkoherde som antingen inte vill eller för sin församling inte får delegera sådant som andra än han själv kunde göra lika bra eller bättre. Ser man till den internationella inomkatolska diskussionen och påvens reformer i Vatikanen är det uppenbart att i alla fall påven själv ser ett behov av att lekfolkets kompetens tas till vara bättre i kyrkan, såväl på församlingsnivå som i stift och globalt. Men det kräver också ett lekfolk som vågar kliva fram och ta ansvar och inte tror att allt i kyrkan ska göras av präster och systrar.

Ungdomar och unga vuxna tycks inte ha varit så närvarande i samtalen. Om det är som det var när jag själv var ung och engagerad, så samtalas det mer om ungdomarna än med dem, och då mest om oro över ungdomarnas frånvaro och frågan vad man kan göra för att de inte ska lämna direkt efter konfirmationen. Och som det var när jag var ung och engagerad, verkar funderingarna röra sig om vilken verksamhet som man ska erbjuda. Detsamma gäller småbarnsfamiljerna – de kommer inte, hur kan vi anpassa verksamheten?

Denna sista fråga går att utvidga ännu mer, eftersom det finns många grupper som inte kommer. Men är frågan verkligen vilken verksamhet som ska erbjudas? Det finns en tendens, som förstärks av allt högre krav på god redovisning, arbetsmiljö och liknande, att kyrkan professionaliseras, så att präster, systrar, anställda och fasta volontärer erbjuder andlig och annan verksamhet som vanliga församlingsmedlemmar konsumerar. Så ser det nog ut i hela det svenska föreningslivet i dag, med allt färre som orkar engagera sig i sitt lokala sammanhang och i stället föredrar att betala någon annan. Men vår gemensamma tro är inte någonting vi ska konsumera – allt från liturgi till kyrkkaffe till språkcafé är ett utflöde av församlingens gemensamma tro.

Om jag får avlägga ett litet personligt vittnesbörd var det verkligen inte den i och för sig goda ungdomsverksamheten i S:ta Eugenia (eller för den delen egentligen SUK:s riksläger, även om de var viktiga) som drog mig tillbaka till kyrkan efter tonårens brottningsperiod. Det var att människor, konkreta personer, sade ”du behövs, precis här” och gav uppgift och (lagom stort) ansvar. Först i Sveriges unga katoliker, sedan inom ekumeniken och stiftet. Det fördjupade konkreta engagemanget och erfarenheten av att vara behövd ledde tillbaka in i kyrkan, och djupare in i tron.

Den erfarenheten tror jag i någon mån kanske är ett svar på alla de tre stora bryderierna ovan. Det som behövs är kanske inte i första hand aktiviteter för olika grupper, utan gemenskap med olika grupper. Att ungdomar, barnfamiljer och andra inte kommer till kyrkans aktiviteter handlar kanske inte om att det är fel aktiviteter, utan om att aktivitetsutbudet i samhället är enormt, tiden är knapp och våra församlingar har stora avstånd. Om man inte redan dras till kyrkan, för att man redan bär en djup fromhet eller för att det är där man har sitt sociala nätverk, så kommer en ytterligare aktivitet inte att göra så stor skillnad.

Volontärt engagemang är ett viktigt sätt att just bygga en social gemenskap i församlingen, men ofta riktas frågan till ”den som är intresserad”. Det är en formulering som gör det lätt att säga såväl ”inte ska väl jag tro att jag kan det” som ”jag har inte riktigt tid och det finns andra som är bättre”. Här skulle ett ”du behövs, precis här” kanske ge andra resultat. Så en uppmaning till oss alla är att se vilka gåvor de som finns bland oss har, räcka ut en hand och våga uppmana till engagemang: Du, just du, som är bra på att sjunga, kom till kören! Du som är bra på att skriva, kom och hjälp mig formulera det här utskicket! Du som är bra på att lyssna, följ med besöksgruppen till äldreboendet på torsdag!

Och för att återknyta till såväl frågan om församlingsgemenskapen som till artikelns början, kan det konstateras att just detta att som församling samlas och prata om församlingens uppdrag i närsamhället och de problem man som församling och som samhälle brottas med, är såväl ett sätt att bidra till bättre församlingsgemenskap som en frukt av den synodala processen. På något håll (inte publicerat svar) har det sagts ”detta borde vi göra oftare”. Hur många församlingar reflekterar regelbundet gemensamt över sitt uppdrag som den lokala katolska kyrkan? Inte så många, är min gissning. Men en känsla av att ha ett gemensamt uppdrag, och att tillsammans, var och en med sina gåvor och förutsättningar, utföra det uppdraget, det om något kan bygga en starkare gemenskap – lokalt och globalt.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

ur Signum nr 5/2022.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av MAGDALENA DAHLBORG

Den lokala delen av den världsomspännande synodala processen går nu mot sitt slut. Vad bidde det då av detta? Går det ens, om man inte hör till dem som måste plöja alla svar, att få veta någonting om vad som sagts?

I Sverige har Stockholms katolska stiftskansli tagit emot stiftsorgans, andliga rörelsers, församlingars och enskildas reflektioner över synodprocessens formulerade frågor och vadhelst annat som kan ha poppat upp längs vägen. Detta mycket omfattande material ska sammanställas på tio sidor och lämnas vidare till den nordiska biskopskonferensen, som sedan ska sammanfatta de nordiska svaren och skicka vidare uppåt.

När synodens generalsekretariat har tagit emot biskopskonferensernas svar ligger dessa till grund för ett första arbetsdokument, som sedan biskopskonferensernas samarbetsorgan i varje världsdel arbetar vidare med. Resultaten från världsdelarnas processer används sedan för att skriva ett andra arbetsdokument som i sin tur skickas till biskopssynoden som träffas i oktober 2023 i Rom.

Det är inte fråga om någon sorts parlamentarisk eller föreningsdemokratisk process, utan det är ett försök att fånga upp vad som rör sig i hela världskyrkan. Syftet är egentligen inte att det hela ska resultera i vare sig ett hyllvärmardokument eller reformer upp­ifrån, utan kanske snarare att se och tolka vad som sker på lokal nivå på olika håll, och att var och en ska bli mer medveten om vårt gemensamma ansvar för evangelisationen, som påven ser som kyrkans viktigaste uppdrag. Även om kyrkans beslut fattas inom hierarkin, så är det hos var och en av de troende som tron levs och uttrycks. Därför är det också vådligt att hoppas att just den här processen ska leda till några större reformer eller förändringar, bortsett från sådana som rör specifika missförhållanden. Men hierarkin behöver bättre förstå hur vår tro levs och uttrycks på olika håll i världen, och vilka faktiska utmaningar som de troende brottas med i sin (församlings)vardag.

Ett försök att få någon sorts uppfattning om vad som egentligen framförts i församlingarna ger vid handen att kommunikation såväl inåt som utåt (närmast synodfrågorna 2, 3 och 6) är ett område där vår svenska lokalkyrka har, om man så säger, viss förbättringspotential. Webbplatsen är kanske inte församlingarnas mest prioriterade verksamhet. Tre sammanställningar av synodsamtalen lyckas jag hitta, och ytterligare några webbplatser informerar om tidpunkt för församlingens samtal. Det finns numera också en på privat initiativ skapad samlingssida, www.synodsvar.se, där efter att denna artikel skrevs ytterligare ett fåtal svar publicerats. Dock ska sägas det som också stiftsadministrationen har som argument för att inte publicera allt: vi är inte så värst många. Våra församlingar är inte självklart stora annat än till ytan. Dessutom tenderar det att vara ungefär samma personer som engagerar sig oavsett vad det handlar om, och dessa (och deras åsikter) är ofta kända för andra i församlingen och även i den större svenska katolska gemenskapen. Det är alltså rätt svårt i många församlingar att hålla fast vid någon sorts anonymitet om man publicerar vad som framförts. Vän av ordning (jag) skulle ändå önska att församlingens digitala informationskanal talade om för församlingsborna att församlingens svar är inskickat och att det går att få del av sammanställningen om man vänder sig till sitt pastoralråd. Det är nu lätt att få intrycket att många församlingar helt enkelt inte brytt sig om processen, vilket fritt översatt utifrån frågorna och processens syfte torde innebära att man inte bryr sig så värst mycket om frågan hur församlingen bäst evangeliserar i sitt närområde.

Några viktiga områden går det ändå att sila fram ur de svar som offentliggjorts, och de handlar inte i första hand om kontroversfrågor eller större reformer utan om församlingens vardag, exempelvis frågor som rör språk, församlingsgemenskap och nationella grupper. I princip alla församlingar lever med spänningen mellan den svenskspråkiga (gemensamma) gemenskapen och de olika nationella och kulturella grupperingar som finns och verkar i församlingen. På en del håll fungerar det bra, på andra håll är församlingen i praktiken flera församlingar som råkar dela kyrkorum och kyrkoherde men egentligen inte interagerar. Katolska kyrkan i Sverige har ibland (även på ledarplats i sekulära medier) kallats ”integrationsmaskin”, men i praktiken är vi inte alls så självklart integrerade med varandra.

Relaterat till kulturfrågorna är synen på prästens ställning, där det finns kulturkrockar såväl mellan olika grupper i församlingarna som mellan församlingsmedlemmar och präster. Detta hade inte behövt vara ett problem om det inte påverkade församlingens förutsättningar att bedriva verksamhet, men interaktionen mellan präst, anställda och volontärer är liksom ett fundament i församlingen, och arbetssituationen kan bli hopplös för den kyrkoherde som antingen inte vill eller för sin församling inte får delegera sådant som andra än han själv kunde göra lika bra eller bättre. Ser man till den internationella inomkatolska diskussionen och påvens reformer i Vatikanen är det uppenbart att i alla fall påven själv ser ett behov av att lekfolkets kompetens tas till vara bättre i kyrkan, såväl på församlingsnivå som i stift och globalt. Men det kräver också ett lekfolk som vågar kliva fram och ta ansvar och inte tror att allt i kyrkan ska göras av präster och systrar.

Ungdomar och unga vuxna tycks inte ha varit så närvarande i samtalen. Om det är som det var när jag själv var ung och engagerad, så samtalas det mer om ungdomarna än med dem, och då mest om oro över ungdomarnas frånvaro och frågan vad man kan göra för att de inte ska lämna direkt efter konfirmationen. Och som det var när jag var ung och engagerad, verkar funderingarna röra sig om vilken verksamhet som man ska erbjuda. Detsamma gäller småbarnsfamiljerna – de kommer inte, hur kan vi anpassa verksamheten?

Denna sista fråga går att utvidga ännu mer, eftersom det finns många grupper som inte kommer. Men är frågan verkligen vilken verksamhet som ska erbjudas? Det finns en tendens, som förstärks av allt högre krav på god redovisning, arbetsmiljö och liknande, att kyrkan professionaliseras, så att präster, systrar, anställda och fasta volontärer erbjuder andlig och annan verksamhet som vanliga församlingsmedlemmar konsumerar. Så ser det nog ut i hela det svenska föreningslivet i dag, med allt färre som orkar engagera sig i sitt lokala sammanhang och i stället föredrar att betala någon annan. Men vår gemensamma tro är inte någonting vi ska konsumera – allt från liturgi till kyrkkaffe till språkcafé är ett utflöde av församlingens gemensamma tro.

Om jag får avlägga ett litet personligt vittnesbörd var det verkligen inte den i och för sig goda ungdomsverksamheten i S:ta Eugenia (eller för den delen egentligen SUK:s riksläger, även om de var viktiga) som drog mig tillbaka till kyrkan efter tonårens brottningsperiod. Det var att människor, konkreta personer, sade ”du behövs, precis här” och gav uppgift och (lagom stort) ansvar. Först i Sveriges unga katoliker, sedan inom ekumeniken och stiftet. Det fördjupade konkreta engagemanget och erfarenheten av att vara behövd ledde tillbaka in i kyrkan, och djupare in i tron.

Den erfarenheten tror jag i någon mån kanske är ett svar på alla de tre stora bryderierna ovan. Det som behövs är kanske inte i första hand aktiviteter för olika grupper, utan gemenskap med olika grupper. Att ungdomar, barnfamiljer och andra inte kommer till kyrkans aktiviteter handlar kanske inte om att det är fel aktiviteter, utan om att aktivitetsutbudet i samhället är enormt, tiden är knapp och våra församlingar har stora avstånd. Om man inte redan dras till kyrkan, för att man redan bär en djup fromhet eller för att det är där man har sitt sociala nätverk, så kommer en ytterligare aktivitet inte att göra så stor skillnad.

Volontärt engagemang är ett viktigt sätt att just bygga en social gemenskap i församlingen, men ofta riktas frågan till ”den som är intresserad”. Det är en formulering som gör det lätt att säga såväl ”inte ska väl jag tro att jag kan det” som ”jag har inte riktigt tid och det finns andra som är bättre”. Här skulle ett ”du behövs, precis här” kanske ge andra resultat. Så en uppmaning till oss alla är att se vilka gåvor de som finns bland oss har, räcka ut en hand och våga uppmana till engagemang: Du, just du, som är bra på att sjunga, kom till kören! Du som är bra på att skriva, kom och hjälp mig formulera det här utskicket! Du som är bra på att lyssna, följ med besöksgruppen till äldreboendet på torsdag!

Och för att återknyta till såväl frågan om församlingsgemenskapen som till artikelns början, kan det konstateras att just detta att som församling samlas och prata om församlingens uppdrag i närsamhället och de problem man som församling och som samhälle brottas med, är såväl ett sätt att bidra till bättre församlingsgemenskap som en frukt av den synodala processen. På något håll (inte publicerat svar) har det sagts ”detta borde vi göra oftare”. Hur många församlingar reflekterar regelbundet gemensamt över sitt uppdrag som den lokala katolska kyrkan? Inte så många, är min gissning. Men en känsla av att ha ett gemensamt uppdrag, och att tillsammans, var och en med sina gåvor och förutsättningar, utföra det uppdraget, det om något kan bygga en starkare gemenskap – lokalt och globalt.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

ur Signum nr 5/2022.

 

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)