Bara en sångtävling? – bibliska motiv i Eurovision 2022

av BARBARA CROSTINI

Med Ryssland sanktionsenligt uteslutet, och Ukrainas framgång, frågar sig många huruvida en tävling i popmusik borde bli ännu en arena för politisk konfrontation. Rosa hattar, lika den som bars av gruppens rappare, har snabbt spridits till Rysslandskritiska demonstranters huvuden, och medan kontrasten är tydlig mellan ukrainska soldater belägrade i Mariupols stålverk och artister på en scen, blev de två intimt sammanbundna som dagens representanter för Ukraina i världen.

Eurovision 2022 hölls i italienska Turin som, tillsammans med många andra historiska monument, i sin katedral rymmer Turinsvepningen. En för ändamålet byggd arena fylldes med 7 000 åskådare (och nära 7 miljoner till online). Medan ett ljud- och ljusspektakel var mest framträdande var det en rad långsamma låtar, huvudsakligen manliga solon, som gick vidare till final, tillsammans med rockband och folkmusikaliska band (till exempel Moldavien). De mer vågade framträdandena från semifinalerna fick intressant nog inte så stor framgång. Efter den internationella juryns röstning var Storbritannien i ledning med Ukraina i mitten av listan. Folkets röster fick emellertid Ukraina att flyttas upp till första plats, med 631 röster mot de 466 som tvåan fick (Storbritannien med Sam Ryders Space Man). Skulle känslan av rättvisa och solidaritet med detta orättvist attackerade land kunna rättfärdiga den kompensation som Europas folk (och Australiens) visade genom att rösta på Ukraina i Eurovisionen?

Att se Eurovision Song Contest 2022 tydliggör hur cirkusfraktionerna kunde spela så enormt stor roll i Justinianus tid – 500-talets Konstantinopel – på både politisk och religiös nivå: de mobiliserade åskådare och tände en oförtrytlig entusiasm kring arenans spektakulära händelser. På många sätt handlar detta krig om en uppgörelse mellan den gamla imperialismen och moderna pluralistiska identiteter, de senare hör till Turinevenemangets uttryckliga mål. De italienska presentatörerna uttalade upprepade gånger hur Eurovisionen får alla att känna sig inkluderade, älskade och tillfreds. Om att skrika ut koncepten tycks vara ett ytligt sätt att närma sig dem, så bär icke desto mindre orden sin mening och når öronen på dem som inte begär en tydligare förklaring än den omedelbara känsla av upprymdhet som evenemangets känslomässiga miljö medför. Men ändå skulle jag hävda att Ukrainas låt förkroppsligade dessa inklusiva ideal på ett sätt som attraherade de sympatier som den förtjänade under dessa speciella omständigheter. Slutligen vann den tävlingen genom att visa ett modernt ansikte som kunde attrahera bred samstämmighet. Av samma skäl anser västvärlden att man borde vinna kriget.

Ukrainas låt sjöngs på ukrainska av Kalush Orchestra. Låten, Stefania, handlar om en mor som skyddar sitt barn och som ”troligen vet mer än Salomo” (jfr 1 Kung 10:23). Denna text i lågmälda molltoner kontrasterar mot en mer aggressiv rap som understryker både Ukrainas deltagande i moderna konstnärliga protestformer och den kärva verkligheten i dess nuvarande omständigheter. Men rapparen är självironisk och bär traditionell herdeklädsel med klockformad hatt ned över ögonbrynen – med en skruv. Den traditionella hatten skulle vara mörk, men denna är klart rosa och tolkar traditionen med humor. Denna lek med gammalt och nytt är vad jag tycker var underfundigt i Ukrainas framträdande. Den lågmälde sångaren kläs även han i traditionell dräkt och avbryter sången med en traditionell lång flöjt som ges ett framträdande soloparti. Dessa folkmusikaliska drag har charm utan att kännas stela eller förlegade. Till och med kosackdansaren i förgrunden är täckt av tatueringar och ser inte ett dugg rysk ut, mer som en afrikansk schaman besatt av rytmens magiska ljud. Denna sång måste ha varit färdig innan kriget bröt ut. I den visar Ukraina varken självömkan eller nedlåter sig till konventionella vinnande figurer (som Spaniens kvinnliga lockelse eller Australien med sin exkluderade homosexuelle). Den försvarar sig snarare och visar sig redo att föra dialog mellan det moderna samhället och den egna kulturen. Ingen liten bedrift! Kanske hade detta inte varit nog för att vinna utan krigets inverkan, men måhända är det kriget som påminner folk om att denna attityd – i motsats till en självbekräftande våldsam stelhet – är vad världen behöver.

En annan framgång i Eurovisionen – på en överraskande femte plats – var Serbien. Återigen valde detta land en sång på sitt eget språk, ett alternativ alla har men få nyttjar. Ändå gav Serbien sången en latinsk titel, In corpore sano, tydligen den första gången latin användes i tävlingen! Den anspelar på en av Juvenalis kända strofer, Orandum est ut sit mens sana in corpore sano: ”Låt oss be om en sund själ i en sund kropp.” Att Konstrakta, kvinnan som skrev och tolkar denna sång, är väl medveten om denna referens framgår av hennes text. I sin kritik mot välfärdssystem där konstutövare inte har råd med vårdförsäkring vänder hon sig till Gud som enda hälsokälla och, liksom Juvenalis, ber om en ynnest: hon sjunger Bože zdravlja, Bože zdravlja, Bože zdravlja (”Gud, skänk mig hälsan”). Liksom hos Juvenalis är besvärjelsen ironisk, men samtidigt är den verklig. Sången ackompanjeras av konceptuell bildkonst som har jämförts med Marina Abramovics. Sångerskan är klädd i formell vit dräkt med en röd nejlika och sitter framför en plastskål i vilken hon regelbundet doppar händerna. Denna maniska handtvätt tolkas som en referens till hygienrutiner dikterade av covid-19-pandemin, och jag tror att hennes slutliga hänvisning till mental hälsa eller snarare avsaknaden – trots en sund kropp, en omkastning av latinets ordspråk – också är ett fördömande av de krav på vår mentala hälsa som viruskontrollens begränsningar har orsakat. Vad är meningen med en sund kropp om sinnet är sjukt? Fast man skulle också kunna tolka handtvätten i ett rituellt perspektiv, vilket hos mig understryks av de två män som noggrant torkar Konstraktas händer och som starkt påminner om ortodoxa präster. Kopplingen mellan kropp och sinne skulle i detta nummer kunna ses som en rening. Skulle vi förvänta oss något av detta på Eurovisionens megascen? Ärligt talat, nej. Än mindre skulle man vänta sig Serbien kliva framåt i rankningen tack vare hundratals röster från allmänheten, att återigen ändra den officiella juryns dom som gav låten måttlig uppmärksamhet. Denna gång utan krig men med pandemins världsomspännande kris uppenbart i bakgrunden.

Slutligen vill jag nämna en biblisk förlorare: Finlands sång, Jezebel, som slutade nästan sist på listan (21 av 25) trots rockballadstilen, lik den som vann förra årets tävling, om man nu ska förutspå något från de trender som finns i vår tid. Jag undrar hur många som kände igen titelns bibliska Isebel – en skurk, på grund av sin avgudadyrkan, kung Achavs hustru som lockade honom från den rätta dyrkan av Jahve och som slutligen Elia brottades med (1 Kung 21). Denna Isebel verkar även ha varit en förförerska, och raderna – fastän substanslösa och repetitiva – innehåller en referens till Jesu lidande i en sadomasochistisk kontext: [Isebel är] ”ett rovdjur på hjul/ vaknade med blåmärken på kroppen/ bundna händer som Jesus på korset/ ditt namn i läppstift på spegeln”. Var det denna kombination som folk inte uppskattade, eller var gruppens gulfärgade aggressiva persona inte övertygande?

Måhända är det naivt att söka djupare mening i en sångtävling. Men ändå, i motsats till den lokala svenska tävlingen är medelåldern bland de röstande i den europeiska tävlingen mycket högre, och den motsvarar en spontan opinionsundersökning som, vilket vi har visat, kanske inte bara handlar om låtarna. Detta också därför att låtar aldrig bara är låtar, och även samtida färskvarulåtar härstammar från ett kulturellt nätverk och passar in i detsamma. Italien missade inte heller detta tillfälle att marknadsföra sin skönhet, och varje låt introducerades med drönarbilder från något monument eller någon stad i Italien. Dessa inkluderade många kyrkor och jag fick kännedom om en spektakulär byggnad på en bergstopp nära Turin, Sacra di San Michele från 800-talet. Eurovision 2022 visade upp en längtan efter att bevara världen vacker, fast detta betyder säkert olika saker för olika människor. Ukrainas seger blottlade inte bara politiskt stöd i det samtida kriget men dekonstruerade intressant nog konventioner om vem som måste segra i dylika evenemang. Människor undviker inte att leva här och nu, inte ens när de transporteras till en magisk värld av spektakel. Detta faktum är betryggande inkarnatoriskt.

Stefania mor, mor Stefania
ängen slår ut i blom, medan hon blir grå
sjung en vaggvisa, mor
jag vill höra ditt ursprungs ord.

Genom denna sång tillägnad en moder, har Mariupol, Gudsmoderns stad, vunnit en annan sorts seger.

 

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Översättning: Daniel Dahlborg

 

ur Signum nr 5/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av BARBARA CROSTINI

Med Ryssland sanktionsenligt uteslutet, och Ukrainas framgång, frågar sig många huruvida en tävling i popmusik borde bli ännu en arena för politisk konfrontation. Rosa hattar, lika den som bars av gruppens rappare, har snabbt spridits till Rysslandskritiska demonstranters huvuden, och medan kontrasten är tydlig mellan ukrainska soldater belägrade i Mariupols stålverk och artister på en scen, blev de två intimt sammanbundna som dagens representanter för Ukraina i världen.

Eurovision 2022 hölls i italienska Turin som, tillsammans med många andra historiska monument, i sin katedral rymmer Turinsvepningen. En för ändamålet byggd arena fylldes med 7 000 åskådare (och nära 7 miljoner till online). Medan ett ljud- och ljusspektakel var mest framträdande var det en rad långsamma låtar, huvudsakligen manliga solon, som gick vidare till final, tillsammans med rockband och folkmusikaliska band (till exempel Moldavien). De mer vågade framträdandena från semifinalerna fick intressant nog inte så stor framgång. Efter den internationella juryns röstning var Storbritannien i ledning med Ukraina i mitten av listan. Folkets röster fick emellertid Ukraina att flyttas upp till första plats, med 631 röster mot de 466 som tvåan fick (Storbritannien med Sam Ryders Space Man). Skulle känslan av rättvisa och solidaritet med detta orättvist attackerade land kunna rättfärdiga den kompensation som Europas folk (och Australiens) visade genom att rösta på Ukraina i Eurovisionen?

Att se Eurovision Song Contest 2022 tydliggör hur cirkusfraktionerna kunde spela så enormt stor roll i Justinianus tid – 500-talets Konstantinopel – på både politisk och religiös nivå: de mobiliserade åskådare och tände en oförtrytlig entusiasm kring arenans spektakulära händelser. På många sätt handlar detta krig om en uppgörelse mellan den gamla imperialismen och moderna pluralistiska identiteter, de senare hör till Turinevenemangets uttryckliga mål. De italienska presentatörerna uttalade upprepade gånger hur Eurovisionen får alla att känna sig inkluderade, älskade och tillfreds. Om att skrika ut koncepten tycks vara ett ytligt sätt att närma sig dem, så bär icke desto mindre orden sin mening och når öronen på dem som inte begär en tydligare förklaring än den omedelbara känsla av upprymdhet som evenemangets känslomässiga miljö medför. Men ändå skulle jag hävda att Ukrainas låt förkroppsligade dessa inklusiva ideal på ett sätt som attraherade de sympatier som den förtjänade under dessa speciella omständigheter. Slutligen vann den tävlingen genom att visa ett modernt ansikte som kunde attrahera bred samstämmighet. Av samma skäl anser västvärlden att man borde vinna kriget.

Ukrainas låt sjöngs på ukrainska av Kalush Orchestra. Låten, Stefania, handlar om en mor som skyddar sitt barn och som ”troligen vet mer än Salomo” (jfr 1 Kung 10:23). Denna text i lågmälda molltoner kontrasterar mot en mer aggressiv rap som understryker både Ukrainas deltagande i moderna konstnärliga protestformer och den kärva verkligheten i dess nuvarande omständigheter. Men rapparen är självironisk och bär traditionell herdeklädsel med klockformad hatt ned över ögonbrynen – med en skruv. Den traditionella hatten skulle vara mörk, men denna är klart rosa och tolkar traditionen med humor. Denna lek med gammalt och nytt är vad jag tycker var underfundigt i Ukrainas framträdande. Den lågmälde sångaren kläs även han i traditionell dräkt och avbryter sången med en traditionell lång flöjt som ges ett framträdande soloparti. Dessa folkmusikaliska drag har charm utan att kännas stela eller förlegade. Till och med kosackdansaren i förgrunden är täckt av tatueringar och ser inte ett dugg rysk ut, mer som en afrikansk schaman besatt av rytmens magiska ljud. Denna sång måste ha varit färdig innan kriget bröt ut. I den visar Ukraina varken självömkan eller nedlåter sig till konventionella vinnande figurer (som Spaniens kvinnliga lockelse eller Australien med sin exkluderade homosexuelle). Den försvarar sig snarare och visar sig redo att föra dialog mellan det moderna samhället och den egna kulturen. Ingen liten bedrift! Kanske hade detta inte varit nog för att vinna utan krigets inverkan, men måhända är det kriget som påminner folk om att denna attityd – i motsats till en självbekräftande våldsam stelhet – är vad världen behöver.

En annan framgång i Eurovisionen – på en överraskande femte plats – var Serbien. Återigen valde detta land en sång på sitt eget språk, ett alternativ alla har men få nyttjar. Ändå gav Serbien sången en latinsk titel, In corpore sano, tydligen den första gången latin användes i tävlingen! Den anspelar på en av Juvenalis kända strofer, Orandum est ut sit mens sana in corpore sano: ”Låt oss be om en sund själ i en sund kropp.” Att Konstrakta, kvinnan som skrev och tolkar denna sång, är väl medveten om denna referens framgår av hennes text. I sin kritik mot välfärdssystem där konstutövare inte har råd med vårdförsäkring vänder hon sig till Gud som enda hälsokälla och, liksom Juvenalis, ber om en ynnest: hon sjunger Bože zdravlja, Bože zdravlja, Bože zdravlja (”Gud, skänk mig hälsan”). Liksom hos Juvenalis är besvärjelsen ironisk, men samtidigt är den verklig. Sången ackompanjeras av konceptuell bildkonst som har jämförts med Marina Abramovics. Sångerskan är klädd i formell vit dräkt med en röd nejlika och sitter framför en plastskål i vilken hon regelbundet doppar händerna. Denna maniska handtvätt tolkas som en referens till hygienrutiner dikterade av covid-19-pandemin, och jag tror att hennes slutliga hänvisning till mental hälsa eller snarare avsaknaden – trots en sund kropp, en omkastning av latinets ordspråk – också är ett fördömande av de krav på vår mentala hälsa som viruskontrollens begränsningar har orsakat. Vad är meningen med en sund kropp om sinnet är sjukt? Fast man skulle också kunna tolka handtvätten i ett rituellt perspektiv, vilket hos mig understryks av de två män som noggrant torkar Konstraktas händer och som starkt påminner om ortodoxa präster. Kopplingen mellan kropp och sinne skulle i detta nummer kunna ses som en rening. Skulle vi förvänta oss något av detta på Eurovisionens megascen? Ärligt talat, nej. Än mindre skulle man vänta sig Serbien kliva framåt i rankningen tack vare hundratals röster från allmänheten, att återigen ändra den officiella juryns dom som gav låten måttlig uppmärksamhet. Denna gång utan krig men med pandemins världsomspännande kris uppenbart i bakgrunden.

Slutligen vill jag nämna en biblisk förlorare: Finlands sång, Jezebel, som slutade nästan sist på listan (21 av 25) trots rockballadstilen, lik den som vann förra årets tävling, om man nu ska förutspå något från de trender som finns i vår tid. Jag undrar hur många som kände igen titelns bibliska Isebel – en skurk, på grund av sin avgudadyrkan, kung Achavs hustru som lockade honom från den rätta dyrkan av Jahve och som slutligen Elia brottades med (1 Kung 21). Denna Isebel verkar även ha varit en förförerska, och raderna – fastän substanslösa och repetitiva – innehåller en referens till Jesu lidande i en sadomasochistisk kontext: [Isebel är] ”ett rovdjur på hjul/ vaknade med blåmärken på kroppen/ bundna händer som Jesus på korset/ ditt namn i läppstift på spegeln”. Var det denna kombination som folk inte uppskattade, eller var gruppens gulfärgade aggressiva persona inte övertygande?

Måhända är det naivt att söka djupare mening i en sångtävling. Men ändå, i motsats till den lokala svenska tävlingen är medelåldern bland de röstande i den europeiska tävlingen mycket högre, och den motsvarar en spontan opinionsundersökning som, vilket vi har visat, kanske inte bara handlar om låtarna. Detta också därför att låtar aldrig bara är låtar, och även samtida färskvarulåtar härstammar från ett kulturellt nätverk och passar in i detsamma. Italien missade inte heller detta tillfälle att marknadsföra sin skönhet, och varje låt introducerades med drönarbilder från något monument eller någon stad i Italien. Dessa inkluderade många kyrkor och jag fick kännedom om en spektakulär byggnad på en bergstopp nära Turin, Sacra di San Michele från 800-talet. Eurovision 2022 visade upp en längtan efter att bevara världen vacker, fast detta betyder säkert olika saker för olika människor. Ukrainas seger blottlade inte bara politiskt stöd i det samtida kriget men dekonstruerade intressant nog konventioner om vem som måste segra i dylika evenemang. Människor undviker inte att leva här och nu, inte ens när de transporteras till en magisk värld av spektakel. Detta faktum är betryggande inkarnatoriskt.

Stefania mor, mor Stefania
ängen slår ut i blom, medan hon blir grå
sjung en vaggvisa, mor
jag vill höra ditt ursprungs ord.

Genom denna sång tillägnad en moder, har Mariupol, Gudsmoderns stad, vunnit en annan sorts seger.

 

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Översättning: Daniel Dahlborg

 

ur Signum nr 5/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)