Tsvetajevas tid i vår

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN HELTNE

Tidigt i våras mötte jag vid tre olika tillfällen personer som pratade uppskattande om den ryska poeten Marina Tsvetajeva. När jag sedan läste Maxim Grigorievs förunderliga roman Europa där en av huvudpersonerna, Nina, lever ett ensamt exilliv i Paris där hela existensen silas genom Tsvetajevas liv, poesi och idéer kändes det som en uppmaning: jag var tvungen att själv läsa denna plötsligt överallt närvarande poet.

Marina Tsvetajeva föddes 1892. Hon begick självmord år 1941 efter det att hennes man arkebuserats och dottern dömts till fängelse i Stalins utrensningar. Hon debuterade som tonårigt underbarn 1910 men bara några få av hennes diktsamlingar kom att ges ut under hennes livstid. Att hon hörde till det ryska språkets främsta samtidspoe­ter var många överens om, som Rilke och Pasternak. Problemet var att hon varken tog parti för de röda eller de vita eller någon annan politisk, social eller religiös gruppering. ”En av alla – för alla – emot alla!”, skrev hon. Inte ens under de sjutton exilåren i Berlin, Prag och Paris ville eller vågade någon ge ut hennes poesi. Om hon förde någons talan var det den besegrades, om det var en bonde eller en tsar spelade ingen roll. Poesin skulle begråta eller besjunga alla, rättfärdiga och skyldiga.

Tsvetajevas tid – möjlighetstänkandets och våldets tid – var liksom vår berusad av självupptagenhet. Nuet och framtiden tycktes vara de enda tillåtna perspektiven, i alla fall i de rysktalande konstnärliga kretsarna. För Tsvetajeva var dock historien och de historiska personerna, särskilt de ryska poeterna, så levande att hon inte gjorde skillnad på nutid och det förflutna. ”Det finns ingen mur mellan levande och död, mellan var och är”, skrev hon.

Från vänster anklagades hon för att vara romantisk, men hennes litterära utgångspunkt var snarare moralisk. Poetens uppgift, menade hon, hon som såg sin poesi som dagboksanteckningar om sitt inre liv, var att ställa sig utanför politiken och de sociala och litterära strömningarna och avlyssna själen och skriva ner det själen förmedlade utan att ta hänsyn till eventuell nytta eller skada. Enligt Tsvetajeva bar poesin och litteraturen likt naturen inom sig sitt eget värde.

Mitt under min läsning av Tsvetajeva inledde Ryssland sin invasion i Ukraina. När jag försökte följa med i den intensiva nyhetsrapporteringen, redan hysterisk efter Trumpåren och pandemin, slog det mig hur det var svårt att tänka och känna klart utifrån det jag såg och läste. Men när jag återvände till poesin hände något, inte minst i mötet med Tsvetajevas dikter om krig och lidande.

Journalistiken må vara nödvändig. Men det minst lika nödvändiga som poesin gör är att den utmanar de perspektiv som utger sig för att vara objektiva men inte sällan tvingar fram ställningstaganden och domar, ens ja och ens nej. Tsvetajeva visar att det finns andra förhållningssätt. Hennes poesi och dess medlidande med människan, inte saken, öppnar där annat stänger. Hon skriver:

Till höger och vänster
alla blodiga svalg
och sår som ropar:
– Mamma!

Johan Heltne är författare och musiker.

ur Signum nr 5/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN HELTNE

Tidigt i våras mötte jag vid tre olika tillfällen personer som pratade uppskattande om den ryska poeten Marina Tsvetajeva. När jag sedan läste Maxim Grigorievs förunderliga roman Europa där en av huvudpersonerna, Nina, lever ett ensamt exilliv i Paris där hela existensen silas genom Tsvetajevas liv, poesi och idéer kändes det som en uppmaning: jag var tvungen att själv läsa denna plötsligt överallt närvarande poet.

Marina Tsvetajeva föddes 1892. Hon begick självmord år 1941 efter det att hennes man arkebuserats och dottern dömts till fängelse i Stalins utrensningar. Hon debuterade som tonårigt underbarn 1910 men bara några få av hennes diktsamlingar kom att ges ut under hennes livstid. Att hon hörde till det ryska språkets främsta samtidspoe­ter var många överens om, som Rilke och Pasternak. Problemet var att hon varken tog parti för de röda eller de vita eller någon annan politisk, social eller religiös gruppering. ”En av alla – för alla – emot alla!”, skrev hon. Inte ens under de sjutton exilåren i Berlin, Prag och Paris ville eller vågade någon ge ut hennes poesi. Om hon förde någons talan var det den besegrades, om det var en bonde eller en tsar spelade ingen roll. Poesin skulle begråta eller besjunga alla, rättfärdiga och skyldiga.

Tsvetajevas tid – möjlighetstänkandets och våldets tid – var liksom vår berusad av självupptagenhet. Nuet och framtiden tycktes vara de enda tillåtna perspektiven, i alla fall i de rysktalande konstnärliga kretsarna. För Tsvetajeva var dock historien och de historiska personerna, särskilt de ryska poeterna, så levande att hon inte gjorde skillnad på nutid och det förflutna. ”Det finns ingen mur mellan levande och död, mellan var och är”, skrev hon.

Från vänster anklagades hon för att vara romantisk, men hennes litterära utgångspunkt var snarare moralisk. Poetens uppgift, menade hon, hon som såg sin poesi som dagboksanteckningar om sitt inre liv, var att ställa sig utanför politiken och de sociala och litterära strömningarna och avlyssna själen och skriva ner det själen förmedlade utan att ta hänsyn till eventuell nytta eller skada. Enligt Tsvetajeva bar poesin och litteraturen likt naturen inom sig sitt eget värde.

Mitt under min läsning av Tsvetajeva inledde Ryssland sin invasion i Ukraina. När jag försökte följa med i den intensiva nyhetsrapporteringen, redan hysterisk efter Trumpåren och pandemin, slog det mig hur det var svårt att tänka och känna klart utifrån det jag såg och läste. Men när jag återvände till poesin hände något, inte minst i mötet med Tsvetajevas dikter om krig och lidande.

Journalistiken må vara nödvändig. Men det minst lika nödvändiga som poesin gör är att den utmanar de perspektiv som utger sig för att vara objektiva men inte sällan tvingar fram ställningstaganden och domar, ens ja och ens nej. Tsvetajeva visar att det finns andra förhållningssätt. Hennes poesi och dess medlidande med människan, inte saken, öppnar där annat stänger. Hon skriver:

Till höger och vänster
alla blodiga svalg
och sår som ropar:
– Mamma!

Johan Heltne är författare och musiker.

ur Signum nr 5/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)