av FREDRIK HEIDING
Sekulär helighet är något som sociologer har fått upp ögonen för under de senaste decennierna. Det kallas ibland också sekulär tro eller sekulär andlighet. Utanför den institutionella religionens referensramar tas olika intresseområden på så stort allvar att de inblandade beter sig som om de vore religiösa i traditionell mening. En inomvärldslig orientering är i och för sig en av flera väsentliga aspekter som skiljer sekulär andlighet från klassisk religion. Individens autonomi och ett värdesättande av jordelivet argumenterar Martin Hägglund för i Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet. Naturen som ett religiöst landskap behandlar David Thurfjell i boken Granskogsfolk. I skogen blir svensken åtminstone ”nästan lite religiös”. Det har dessutom blivit allt vanligare att betrakta idrott, i synnerhet fotboll, som en sekulär religion med dess gudstjänstliknande ritualer. Möjligen kan matlagning också uppfattas som en sekulär andlighet.
En vördnadsfull hållning präglar dem som utövar sekulär andlighet på ett sätt som akademiker kategoriserar som religion utan att deltagarna själva alltid reflekterar över bekännelsens kaliber. Skogen, individens autonomi, idrotten, köket med mera uppfattas i alla fall som heliga platser. Men den sekulära andligheten har ändå så pass vaga konturer att den är svår att kränka. Det går liksom inte att slagkraftigt häda den sekulära heligheten. Tänk om någon skulle bränna kokböcker på Sergels torg i Stockholm. Eller om några aktivister skulle urinera på björkar och sätta upp plakat på dem. Eller om någon skulle spraya nedsättande graffiti på fasaden till Svenska fotbollförbundets huvudkontor. Sådana aktioner skulle uppfattas som bisarra, obegripliga. Lika illa skulle det fungera att försöka häda själva yttrandefriheten som väl också har blivit en avgud då den ofta sätts på piedestal. En manifestation som förstör mikrofoner utanför Sveriges Radios hus skulle vara svårtolkad. Men ve den som vågar ifrågasätta den heliga så kallade aborträtten (några säger ”abortgarantin”)! Att förespråka fostrets rätt till liv är liktydigt med att häda på riktigt.
När det kommer till blasfemi är det i stället den traditionella religionen, oftast islam, som blir måltavla. Vanligtvis är det fråga om en geografiskt avlägsen muslimsk regim som de facto undertrycker oliktänkande eller i alla fall bedöms göra det. När Salman Rushdie dödshotades för sin roman Satansverserna fick han stöd från intellektuella i Sverige. Många försvarade sedan Lars Vilks rondellhund. Ingen ger sig däremot på vare sig buddhismen eller hinduismen, trots att dessa religioner inte är lika oförargliga som de framställs i väst.
När nu den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan har börjat bränna Koranen i utsatta områden i Sverige angrips islam – eller möjligen mer avgränsat militant islamism – återigen. Många debattörer pläderar för oinskränkt yttrandefrihet även i detta fall, trots att cirka 300 poliser har skadats i samband med demonstrationerna och omfattande våld har kantat Paludans utspel. Yttrandefriheten får under inga omständigheter begränsas, möjlighet till blasfemi måste vara en skyddad rättighet, hävdar man. En försiktig reservation i debatten är dock skönjbar denna gång. Paludan kan inte appellera till konstnärlig frihet, något som Rushdie och Vilks kunde, utan uppfattas mest som plump. Konsekvenserna blev dessutom brutala i förorterna under påskhelgen. Polisen i Uppsala och Stockholm avslog därför Paludans ansökan om liknande manifestationer den 1 maj, med motiveringen att risken för allvarliga ordningsstörningar var för stor, med fara för liv, hälsa och egendom. Detta är med andra ord ett kriterium för att inskränka yttrandefriheten. Hets mot folkgrupp är ett annat.
Det tycks inte finnas en given linje från katolskt håll när det gäller yttrandefrihetens förhållande till blasfemi. Utifrån värnandet om religionsfrihet för alla och utifrån kyrkans önskan om att själv kunna delta i det offentliga samtalet kan man hävda yttrandefrihetens höga värde. Men kan den vidmakthållas till vilket pris som helst? Har den några gränser förutom risken för allvarliga ordningsstörningar? Juridiska gränser med förbud är inte att rekommendera. Det får inte vara olagligt att torgföra sin åsikt. Däremot skulle vi kunna ta några steg framåt om insikten stärks att heliga ting inte bara finns inom utan även utanför traditionellt religiösa sammanhang. Att kränka det någon håller för heligt är att kränka personen själv.
Den politiske chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Sakine Madon, har just kommit ut med boken Inget är heligt (se recension på s. 58 i detta nr). Men mot bakgrund av den utbredda sekulära andligheten skulle man tvärtom kunna påstå att nästan allting är heligt. Med ett sådant perspektiv på samhället kan religiösa och sekulärt troende enas om att man faktiskt värnar om något enastående och okränkbart, låt vara att föremålet för tillbedjan varierar. När katoliker slår fast att hädelse strider mot andra budet och är en svår synd (Katolska kyrkans katekes, nr 2148; Thomas av Aquino, Summa theologiae II–II, q. 13), behöver sekulärt troende därför inte avfärda detta som medeltida nonsens utan kan kanske till och med lyssna inkännande.
Om målsättningen är att göra religion i allmänhet och islam i synnerhet mera tolerant, så är det kanske inte den bästa strategin att inleda dialogen med en örfil. Förutom juridiska begränsningar för yttrandefriheten tillkommer minst tre moraliska krav: att visa empati, att ha goda avsikter samt att ta ansvar för förutsebara konsekvenser.
Även om förbud mot yttrandefriheten knappast är en framkomlig väg, så måste man i alla fall diskutera syftet med blasfemiska utspel. Vilka intentioner och målsättningar ligger bakom hädelsen? En distinktion mellan officiellt uttalade och inofficiella syften behöver göras. Rasmus Paludan hävdar att yttrandefriheten i Sverige är hotad och behöver stärkas. Utöver detta är det rimligt att föreställa sig att han även har andra intentioner. Det är ju mycket troligt att ett syfte är att provocera helt enkelt.
Att hitta ett rimligt gensvar är inte helt enkelt. Moskén i Uppsala var i alla fall väl förberedd när Paludan ändå dök upp, ledningen hade instruerat medlemmarna att inte låta sig provoceras. Fredliga motdemonstrationer är en adekvat respons. Att helt ignorera är en annan avväpnande reaktion, men det är tyvärr lättare sagt än gjort att ta provokationer med en klackspark. Religionsfriheten är nämligen i sådana här sammanhang under attack, och den har inte så hög status i ett sekulariserat land som Sverige. Grundproblemet på djupet verkar vara att många har förlorat förståelsen för religiös helighet och är grumligt medvetna om den sekulära heligheten.
Fredrik Heiding är Jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
ur Signum nr 5/2022.