av ULF JONSSON
Signum har fått en intervju med jesuitpater Hans Zollner, som är verksam vid det nybildade Institute of Anthropology. Interdisciplinary Studies on Human Dignity and Care (IADC) vid Gregoriana-universitetet i Rom. Institutet har sitt ursprung i Centre for Child Protection och arbetar brett med frågor om övergrepp. Professor Zollner är teolog och psykolog och en av de ledande kyrkliga experterna på sexuella övergrepp.
Pater Zollner, kan du ge oss en överblick över hur arbetet inom ditt institut utvecklats under de senaste åren inom området Safeguarding (skyddsarbete)?
För oss har de senaste tre, fyra åren varit mycket viktiga, eftersom vi har märkt att centret för barnskydd (Centre for Child Protection, CCP), som grundades här i Rom 2012, har genomgått en förändring, såväl innehållsmässigt som strukturellt. Innehållsmässigt, eftersom nya frågor har hamnat i förgrunden inom den offentliga men också inomkyrkliga debatten under senare år, när det handlar om skyddsarbetet. Man talar exempelvis sedan några år tillbaka tydligare om att sexuella övergrepp i grunden är en form av maktmissbruk, och detta gäller också de så kallade andliga övergreppen. Metoo-rörelsen och frågan om övergrepp mot seminarister från kardinal McCarrick, frågan om övergrepp på ordenskvinnor, som påven själv tagit upp. Allt detta har gjort det tydligt att det måste omfatta andra grupper, inte bara barn och ungdomar.
Därmed blev det uppenbart att det också behövs en konfrontation med institutionella och organisatoriska faktorer som främjade övergrepp eller åtminstone inte förhindrade dem. Och det handlar också om systemfrågor, hur man kan ingripa mot mörkläggandet av övergrepp inom det kyrkliga systemet. I det avseendet hamnade systemfrågorna mer i fokus. Detta ledde till att vi tvingades omstrukturera vårt arbete.
Du har betecknat den nuvarande krisen som en dubbel kris. Vad menar du med det?
Ja, på samma sätt som man i Nordamerika ofta understryker, så handlar det här om en dubbel kris: övergreppskrisen och mörkläggningskrisen. Det har också flera nya utlåtanden klargjort för oss, som exempelvis det omfattande expertutlåtandet, som hade beställts av den franska biskopskonferensen. Det som ledde till den stora förfäran var det stora antalet offer men även kyrkans svaga och skadliga institutionella reaktion på övergreppen. Och samma sak har också bekräftats av Münchenutlåtandet. Jag slås framför allt av, förutom det stora antalet offer, att det sägs att ingen av de sju ärkebiskoparna i München sedan 1945 till i dag har gjort allt som varit nödvändigt. Tvärtom, alla sju har inom detta område upprepade gånger begått graverande fel. Det är ett mycket starkt uttalande om en institution som enligt sin egen definition av sig själv säger att den i synnerhet garanterar skyddet av dem som är i särskilt behov av skydd, det vill säga de människor som är särskilt sårbara.
Skyddsarbetet går nu alltså vidare i nya organisatoriska former. Vilken utformning har det fått nu?
Det har under de senaste åren blivit tydligt för oss att vi inte enbart kunde fortsätta med barnskyddsarbete. I och med att namnet Centre for Child Protection sedan 2012 hade fått sådan spridning och blivit etablerat inom det internationella kyrkliga området, blev vi tvungna att överge detta namn, eftersom vi inte alls längre hann med exempelvis psykologiska och sociologiska frågeställningar, rättighetsfrågor, liksom även frågor inom det organisationsvetenskapliga området. Därför tvingades vi söka efter ett nytt namn. Men samtidigt var vi också tvungna att leta efter en ny organisationsform. Från början var CCP en del av institutet för psykologi vid Gregoriana-universitetet här i Rom. Men sedan 2019 är så inte längre fallet, eftersom CCP under tiden har blivit en självständig akademisk enhet.
I överenskommelsen med universitetsledningen och med Jesuitordens ledning bestämdes för cirka två år sedan att ett eget institut skulle grundas som en del av Gregoriana-universitetet, för att göra rättvisa åt denna innehållsliga och organisatoriska utveckling. Det nya institutet bär namnet Institute of Anthropology. Interdisciplinary Studies on Human Dignity and Care (IADC) och invigdes officiellt den 14 oktober 2021 av pater Arturo Sosa, Jesuitordens generalföreståndare och kardinal Giuseppe Versaldi, prefekt för Vatikanens utbildningskongregation. Institutet ägnar sig åt tvärvetenskapliga studier av människovärde och omsorg av dem som leder skyddsarbete. Det rör sig här om två huvudsakliga teman: 1. Våld i olika former av övergrepp och övergreppsprevention och skyddsarbetesinsatser. 2. Att utveckla och främja en människosyn (antropologi) med tonvikt på människovärde. Detta innebär att vårt uppdragsområde nu är bredare, eftersom det nu inte bara handlar om våldsprevention utan även om att främja en respektfull människosyn.
Vilken sorts utbildningar kan IADC erbjuda för närvarande?
De senaste årens utveckling har möjliggjort en professionalisering av vårt arbete. Som akademiskt institut har vi egna professorer. Vi bedriver undervisning och forskning, och vi har akademisk examensrätt inklusive forskarutbildning. Vårt utbildningserbjudande ser ut som följer: Vi erbjuder en enterminskurs på spanska och engelska för personal som arbetar med skyddsarbete (ett så kallat diplom i skyddsarbete), och vi erbjuder en tvåårig utbildning på heltid i form av en master i skyddsarbete. För närvarande har vi två doktorander. Vid Gregoriana fanns det redan tidigare doktorander som arbetade med dessa ämnen, exempelvis inom områdena psykologi, teologi och kyrkorätt. Men i det nya institutet kan vi nu samla mer specialkompetens i dessa frågor.
Samtidigt ägnar vi oss kontinuerligt åt vidareutveckling av våra grundbultar, det så kallade Blended Learning Program. Det är ett program som genomförs i samarbete med våra partnerinstitutioner i olika länder. De lokala institutionerna erbjuder campusundervisning, och vi erbjuder digitalt innehåll på sex olika språk inom ämnet övergreppsprevention i bred bemärkelse. Programmet tar bland annat upp praktiska, kyrkorättsliga och teologiska aspekter av övergreppsprevention. Våra partnerinstitutioner har hittills nästan alla varit kyrkliga akademiska institut över hela världen. Partnerinstitutionerna lovar att förmedla innehåll som vi inte kan täcka, exempelvis kulturspecifika aspekter och även den nationella lagstiftning som gäller på platsen. Dessutom ska partnerinstitutionerna erbjuda kursdeltagarna handledning, ifall utbildningen väcker personliga frågor hos dem. Det är vår utbildningsmodell, som vi i olika bearbetade versioner har använt oss av under de senaste tio åren.
Ert institut arbetar uppenbarligen brett på internationell nivå.
Ja, det rör sig just om frågor som måste hanteras internationellt. Vår verksamhet inskränker sig inte bara till att erbjuda kurser på olika språk. En viktig, årlig katolsk konferens för internationellt skyddsarbete, som vi deltar i, är International Safeguarding Conference, ISC. Det är en konferens för yrkesverksamma, exempelvis personer som ansvarar för policyutvecklingen inom ett stift. Och för två år sedan grundade vi Global Safeguarding Alliance, GSA, men som är en självständig federation. Det handlar en sammanslagning av åtta katolska akademiska institutioner i Australien, Mexiko, Polen, Ghana, England, Chile, Indien och Filippinerna, som har ett vetenskapligt samarbete med varandra i skyddsarbetsfrågor.
Omfattar ert internationella samarbete även forskning?
Vi följer ständigt olika forskningsprojekt med internationell och tvärvetenskaplig inriktning. Sålunda vill vi till exempel i samarbete med ett afrikanskt universitet ta reda på hur man bäst kan skydda föräldralösa barn under deras uppväxt på barnhem eller inom vårdinrättningar. Vi har också ett projekt med temat effektivt skyddsarbete. Vi kan se att preventionsåtgärder är verksamma om man vidtar dem, men mer exakt varför de är effektiva, det är inte så klart. Vi vill försöka ta reda på vilka åtgärder som är särskilt effektiva när det gäller att förebygga övergrepp.
Du är ju också medlem av den påvliga kommissionen Tutela minorum. Kan du berätta litet om dess arbete?
Jag har varit med från början, i mars 2014, när påven Franciskus till att börja med kallade åtta medlemmar, och sedan ytterligare sju. Uppdraget går ut på att bistå påven med råd i frågor om övergreppsprevention. Jag utsågs redan i början som ansvarig för området utbildning och fortbildning av kyrklig personal i ledande ställning. Det lät sig väl förenas med mina många föredrag i 70 länder inom detta ämnesområde. Dessutom har vi organiserat några konferenser, några vid Gregoriana, några i Vatikanen, och en viktig i oktober 2021 i Warszawa för kyrkorna i Central- och Östeuropa. Den viktigaste signalen som kommissionen sänder är dess blotta existens, eftersom påven Franciskus därigenom visar att skyddsarbete är och förblir en fråga för hela kyrkan.
Hur har coronapandemin påverkat era aktiviteter?
Coronapandemin har först och främst försvårat och till och med omöjliggjort många av våra aktiviteter, som exempelvis kongresser och andra internationella konferenser. På grund av det starka fokuset på pandemin har också sensibiliteten för ämnet övergrepp på det hela taget och även i kyrkliga kretsar minskat. Men läget tycks nu har förändrats. I flera länder, som exempelvis Spanien och Portugal, börjar man arbeta mer systematiskt med dessa frågor. Och i Frankrike lade en grupp oberoende experter för några månader sedan fram en grundlig studie. Men i Östeuropa tvekar man än så länge att göra något.
En fråga som under de senaste två åren kommit alltmer i förgrunden är ”Vad innebär egentligen ’bearbetning’?”. Vad innebär bearbetning för offren, för gärningsmannen, för kyrkoledningen, och innebär det att röra sig riktning mot ett helande? Hur man har besvarat dessa frågor påverkar hur man hanterar krisen. Man kan här tänka på utlåtandena i Frankrike och i de tyska ärkestiften München och Köln under de senaste åren. Medan det nya, andra utlåtandet från Köln, endast innefattar en rent juridisk bedömning, har de två övriga nämnda utlåtandena också vägt in ytterligare aspekter, exempelvis moraliska och systemrelaterade frågor. Man måste faktiskt fråga sig om en rent juridisk bedömning av övergreppen kan vara tillräcklig för kyrkan. Kyrkan söker ju faktiskt något mer än bara juridisk rättvisa.
Vi ställs i dag dessutom inför frågeställningar om den så kallade cancel-kulturen, det vill säga vad man ska göra när det avslöjas att kyrkligt ansvariga i det förgångna har begått övergrepp eller ägnat sig åt mörkläggning. Ska man dra tillbaka särskilda utmärkelser? Och ska man flytta deras kvarlevor från särskilt hedervärda gravar? Detta har ju också att göra med att man tidigare sett annorlunda på dessa frågor än vad vi gör i dag. Och hur gör man med de så kallade åskådarna, de som kände till övergrepp men som inte gjorde något åt dem? Även dessa frågor måste vi ta oss an.
Hur man hanterar dessa frågor skiljer sig säkert åt från land till land.
Ja, så är det naturligtvis. I Tyskland till exempel diskuteras frågorna om sexuella och andliga övergrepp för närvarande inom ramen för den synodala vägen. Många i andra länder tycker att debatten i Tyskland i detta sammanhang instrumentaliseras för att få igenom vissa kyrkopolitiska krav. Det är naturligtvis en berättigad oro. Men kyrkans gestalt, såsom vi känner den från 1900-talet, kommer att förändras kraftigt. Hon kommer att bli en mindre mäktig och en mindre rik kyrka. Vi kommer att tvingas ta avsked av många institutioner och möjligheter till inflytande. Med tiden kommer vi att se i vilken riktning som den andliga urskiljningen kommer att föra kyrkan efter denna enorma kris.
Vad borde man i dag tänka på för att i framtiden bättre kunna hantera dessa frågor?
Jag tror att vi till exempel måste fundera på hur maktfördelning inom kyrkan skulle kunna se ut. Just i övergreppskrisen har det visat sig hur skadligt det kan vara att såväl den lagstiftande, verkställande som dömande makten i de nuvarande stiften alla ligger hos biskopen. Vi hade fram till nyligen i den katolska kyrkan inte någon effektiv definition av biskoparnas ansvarsskyldighet (accountability). Biskoparna var inte vana vid att bli dömda av andra biskopar, om de hade hanterat anklagelser om övergrepp vårdslöst eller medvetet tystat ner dem. Det förändrades nu för första gången med lagen Vos estis lux mundi från 2019. Församlingschefer, katolska skolledare, präster, biskopar och kardinaler – oavsett vilken ställning någon av dem har i kyrkan – måste alla ta rättsligt ansvar, och detta i reglerade, likartade former, så att tillförlitlighet skapas. På så sätt har vi hitintills saknat en ansvarstagande kultur i kyrkan.
Och ytterligare en sak, den katolska kyrkan, inklusive Jesuitorden, gör för närvarande mycket gott inom det ekologiska och sociala området, exempelvis för migranter. Men när det gäller skyddsarbetet ställer vi för närvarande endast knappa institutionella resurser till förfogande. Det tycks mig som om medvetenheten om dessa frågors betydelse har varit underutvecklad fram till nu. Många av oss vill inte syssla med dessa frågor, eftersom det är obehagligt.
Jag är övertygad om att det ligger en stor utmaning i detta men också en stor möjlighet; att vi i kyrkan framöver måste tala mycket mer med varandra om dessa frågor. Övergrepp är för övrigt enligt min erfarenhet inte en fråga som verkar kyrkopolitiskt polariserande, eftersom den finns bland såväl konservativa som progressiva katoliker, som verkligen tar dessa frågor på allvar, och att det omvänt på båda sidor finns de som inte vill ha något alls med detta att göra.
Översättning: Per Lindqvist
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.