Vart tog alla orsaker vägen?

av ULF JONSSON Vi byter inte världsbild från vecka till vecka. Genomgripande förändringar av vår världsbild sker i allmänhet långsamt. I vår egen tid håller vi långsamt på att förändra vår förståelse av en grundläggande aspekt av världen, nämligen vår syn på orsaker och orsakssamband. Till vardags fortsätter vi att tala om orsaker som om vi hade koll på vad som menas med dem. Men faktiskt har vi i stor utsträckning en annan förståelse av orsaker och orsakssamband i dag än för 50 år sedan, för att inte tala om för hundra år sedan. Tydligast märks det kanske i den allmänna acceptansen av indeterministiska orsakssamband, både inom vetenskapen och i vårt vardagsliv. Att förutsäga framtiden har visat sig vara svårare än vad fysikerna trodde i början av 1900-talet.

En hel del forskning går ut på att söka efter orsakssamband. I dag försöker vi exempelvis förstå orsakerna till att somliga människor blir så mycket sjukare än andra när de drabbas av corona. Men våra hittillsvarande teorier om orsaker och orsakssamband har stora brister. Inom många forskningsfält uppfattas standardteorierna om kausalitet numera som så undermåliga att man i praktiken har slutat att resonera i termer av orsaker. Många forskare står i dag helt vilsna inför frågan om vilken roll orsakssamband spelar inom deras egen forskning. Men det skapar problem, eftersom vetenskap ofta handlar om att försöka förklara fenomen just genom att ange deras orsaker.

För att försöka råda bot på denna besvärliga situation, bedrivs det i dag en hel del forskning i syfte att få fram bättre teorier om kausalitet. En av de nya teorierna kallas för dispositionalism. Det har visat sig att dispositionalismen öppnar nya möjligheter att formulera vetenskapliga teorier i kausala termer, och på sikt kan den komma att stöpa om vår världsbild ganska rejält. Dispositionalismen kan visa sig bli relevant inom många olika forskningsfält, inklusive inom teologins område. Den kan exempelvis öppna för nya sätt att reflektera över Gud som världens skapare och om Guds handlande i världen.

Enligt dispositionalismen beskrivs orsaker bäst som kausala krafter, så kallade dispositioner, som tenderar att ge upphov till vissa bestämda effekter. Grundläggande fysiska krafter som gravitationen och den elektromagnetiska kraften räknas som dispositioner. Men som dispositioner räknas också mer specifika kausala egenskaper hos enskilda ting (exempelvis kapaciteten hos brinnande ved att värma luften i sin närhet), men också mentala förmågor hos oss människor (som min kapacitet att bestämma mig för att öppna ett fönster). Dispositionalismen räknar alltså med olika typer av dispositioner, men typiskt för dem alla är att de kan vara orsak till att någonting är eller sker.

Enligt den dispositionalistiska teorin har alla dispositioner ett antal gemensamma drag. I korthet kan de beskrivas på följande sätt:

Dispositioner är verkliga egenskaper hos konkreta ting, snarare än enbart konstruktioner av vårt mänskliga tänkande. Dispositioner är essentiella egenskaper hos tingen i världen och de sätter gränserna för vad ett ting kan förorsaka. Äppelträd är disponerade till att ge upphov till äpplen, men inte till att ge upphov till symaskiner. Ett annat viktigt drag är att dispositioner inte åstadkommer sina verkningar med nödvändighet. Dispositioner skapar endast förutsättningar för att verkningar kan bli verkliga, allt efter de rådande omständigheterna. Kort sagt, dispositionalismen har en indeterministisk syn på relationen mellan orsak och verkan. Dispositionerna gör vissa bestämda verkningar möjliga, men dispositionerna tvingar aldrig fram några verkningar. Just denna aspekt hos dispositionerna illustreras lätt av välbekanta observationer från många olika forskningsområden. Exempelvis är det så att rökare med arvsanlag som disponerar dem för att få lungcancer genomsnittligt löper en högre risk att få lungcancer än befolkningen i övrigt. Men det betyder varken att alla enskilda individer i den gruppen faktiskt får lungcancer, eller att endast personer som tillhör den gruppen får lungcancer. Och, slutligen, finns det enligt dispositionalismen inga naturlagar. Denna insikt innebär ett veritabelt paradigmskifte för förståelsen av kausalitet och den kan säkert få en eller annan att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Men som en av dispositionalismens ledande företrädare, den brittiske filosofiprofessorn Stephen Mumford, hävdar i sin bok Laws in Nature: begreppet naturlagar refererar över huvud taget inte till någonting verkligt. Regelbundenheterna i naturens händelseförlopp förklaras mycket bättre och enklare med hänvisning till tingens egna inneboende kausala dispositioner.

Den dispositionalistiska teorin om orsaker och orsakssamband har sedan millennieskiftet vunnit allt mer terräng bland både naturvetare och filosofer, och den finns numera i flera olika varianter. I en artikel i det senaste numret av kulturtidskriften Axess presenterar jag det dispositionalistiska sättet att se på kausalitet lite närmare. För den som prenumerar på Axess går det att läsa hela artikeln ”Verkan utan orsak” via länken här

Och den som vill fördjupa sig i ämnet ännu mer finner några lästips här nedan.

Ulf Jonsson 2021-11-06

Detta är en opinionstext.

Lästips:

Nancy Cartwright: Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics. Cambridge University Press 2007.

Ruth Groff – John Greco (utg.): Powers and Capacities in Philosophy. The New Aristotelianism, Routledge, New York and London 2013.

Benjamin Hill – Henrik Lagerlund – Stathis Psillos (utg.): Reconsidering Causal Powers. Historical and Conceptual Perspectives. Oxford University Press 2021.

Anne Sophie Meincke (utg.): Dispositionalism. Perspectives from Metaphysics and the Philosophy of Science. Springer 2020.

Stephen Mumford: Laws in Nature. Routledge, London and New York 2004.

Stephen Mumford – Rani Lill Anjum: Getting Causes from Powers. Oxford University Press 2011.

William M. R. Simpson – Robert C. Koons – Nicholas J Teh (utg.): Neo-Aristotelian Perspectives on Contemporary Science. Routledge, New York and London 2018.