Den synodala processen: bli radikal!

av HEINZ WERNER WESSLER
Redan i första stycket av Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen gentium ses kyrkan som ”ett slags sakrament [i Kristus], dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”. Den före Andra Vatikankonciliet kraftigt betonade skillnaden mellan den undervisande och den lyssnande kyrkan – läs klerus och lekfolk – blev därigenom relativiserad. Den så kallade communio-ecklesiologin blev ett slagord för den katolska kyrkans nyvunna självförståelse. Synodalitet däremot förstod Andra Vatikankonciliet fortsatt i första hand som biskoparnas gemenskap, bland vilka påven nu mindre skulle uppfattas som en monark och mer som en primus inter pares.

Andra Vatikankonciliet hade stärkt biskoparnas position i kyrkan, men redan under konciliet fanns det biskopar som kände sig obekväma att bete sig som suveräna härskare i sina stift (”katakombpakten”). På sina håll organiserade sig biskoparna i enlighet med Andra Vatikankonciliets nyordning i form av beslutsfattande biskopskonferenser. Och i flera länder fanns det under 1970-talet även nationella synoder med biskopar, präster, katolska organisationer och lekfolk. Också i Sverige genomfördes en lokal stiftssynod av det slaget år 1995. Men Vatikanen bromsade denna utveckling ut.

I dag är den katolska kyrkan mer än någonsin en världskyrka. Men i de gamla länderna med stora katolska befolkningsgrupper befinner sig kyrkan förmodligen i sin djupaste kris sedan Napoleontiden. Påven Benedictus XVI och många andra talar till och med om en ”Gudskris”. I de tidigare kolonierna råder däremot ofta en mycket klerikalt präglad bild av kyrkan, men även här jäser det under ytan.

Listan över krissymptom är lång och omfattande: den moderna individualismen, den djupgående sekulariseringsprocessen, krisen för kallelser till prästämbetet och ordenslivet (även i de nordiska länderna), och övergreppsskandalen, vars omfattning är nästintill obegriplig. Dessutom finns det som kallas för andliga övergrepp, och klerikalism, manlig träldom. Till och med flera biskopar talar nu förtiden utan förbehåll om att det rör sig om en systemkris. Biskopar och hela biskopskonferenser – som i Chile – ställer sina platser till förfogande med tanke på omfattningen av de sexuella övergreppen.

Den synodala vägen i Tyskland eller Irland startades inte efter påtryckningar ensidigt från lekfolket. Det är biskoparna själva som desperat söker efter ett nytt uppvaknande. Naturligtvis rådde det i början oro för att de synodala processerna skulle polarisera snarare än foga samman, att de skulle skapa konfliktlinjer mot läroämbetet och undergräva hierarkins auktoritet. Och visst driver en växande del lekfolksorganisationer en ny kyrklig syn på både vigningsämbetet och på parförhållanden. Vad skulle hända om synodala processer runt om i världen uttrycker en längtan efter gifta präster eller till och med kvinnliga präster? Som bekant finns det goda teologiska skäl för vigning av kvinnor till diakoner, men frågan förblir omstridd och Rom vill inte sätta den stenen i rullning.

Och vad gör påven Franciskus? Han uppmanar den katolska kristenheten till den ovannämnda synodala processen, inrättar för detta ändamål ett välmeriterat sekretariat i Vatikanen och lägger samtidigt grunden för en förnyad lyssnandets teologi, närmare bestämt helt i communio-ecklesiologins anda!

Någon beröringsångest känner Franciskus uppenbarligen inte. Han satsar tvärtom på att den frigjorda energin på något sätt till slut ska växa samman. Visst är det en biskopssynod som ska markera höjdpunkten i Rom i oktober 2023. Slutligen är och förblir den katolska kyrkan till syvende och sist en episkopal kyrka, ledd av biskoparna. Det finns på sina håll en oro om att resultatet kan komma att likna Amazonassynodens, som först väckte stora förhoppningar men sedan framför allt producerade besvikelse. Kommer den globala synodala processen kanske bara bli ett omständligt pladdrande, en allmän palaver under biskoplig regi? Eller bevittnar och deltar vi i ett epokskifte, en omstöpning av den katolska kyrkan till en synodal gemenskap? En sak är klar: detta är inte rätt tillfälle för kyrkliga övningar i stoisk självbehärskning under mottot ”bara fortsätt som tidigare”. Ett radikalt nytänkande behöver göra sig gällande i kyrkan, ett tänkande om det grundläggande i tron, om rötterna – det vill säga radices på latin. Låt oss bli radikala!

Heinz Werner Wessler 2021-11-10

Detta är en opinionstext.