av ANDERS PILTZ
Ann Heberlein, teologie doktor i etik, och hennes dystra självbetraktelse (SvD 20/11) om kvinnans värdedevalvering på marknaden med tilltagande ålder, liksom de garvade journalisterna Åsa Linderborgs (NRK 6/11) och Åsa Mobergs (Sydsvenskan 25/11) självbekännelser om ångest inför åldrandet (Sydsvenskan 25/11) väcker en undran. De talar som om ingen före Simone de Beauvoir hade funderat på saken.
Om vi hoppar över Bibeln och de antika skalderna och går raka vägen till de skolastiska filosoferna (orättvist föraktade av filosofer som aldrig läst dem), så finns där föda för tanken som kunde vara till autentisk tröst – inte bara för kvinnor som fasar för rynkorna i spegeln, utan för alla människors som tvingas konstatera att åldern tagit ut sin rätt.
Beauvoir konstaterade att kvinnans lott är att vara objekt för manligt väderkorn, och att det gäller att vägra gå med på villkoren. Men skribenterna i dessa yttersta dagar verkar utan närmare eftertanke promenera in i den gyllene buren, dvs. de mäter sitt egenvärde utifrån den manliga (och medsysterliga!) blicken, känd från kindergarten, lumpen, kafferummet och afterwork med kall öl.
Men ingen tvingar någon att acceptera denna måttstock. I så fall vore romanen Jane Eyre, om Mr Rochester och plain Jane, skriven till ingen nytta 1847.
Tillåt mig referera Thomas av Aquino (Contra gentiles, IV, 11). Varats hus har många våningar. Längst ner stenar och annat dött, längre upp växter med liv utan rörelse, längre upp djur med liv och rörelse och en (outgrundlig) tanke. Men sedan, längst upp, på en nivå för sig, människan, som inte bara är materia, liv, känsla och rörelse, utan också har ett inre liv, förmågan till självreflexion. Jag tänker att jag tänker. Det behöver inte ens märkas utåt, av någon annan, men det är då jag blir mest människa. Det finns ingen högre aktivitet i universum. Och: jag är inte tvungen att välja något enda av tiotusen handlingsalternativ och attityder, jag väljer själv.
Evolutionen har hunnit upp sig själv, skulle Thomas säga, om han hade fötts jämnårig med Darwin.
Denna reflexion (ordet betyder återspegling) är det högsta ontologiska värdet, grunden för mänsklig självkänsla, medvetandet om mitt egenvärde oavsett bedömare. En klen tröst för alla kvinnor (och män) som blivit utsatta för härskartekniker, metoder som alla kan verifiera av egen erfarenhet. Och ingen tröst alls för offren för kvinnomisshandel. Men ändå: under loppet av ett liv skaffar alla ett inre kapital av mänskliga, kulturella, intellektuella och relationella erfarenheter som (med ett begrepp från Marx) bildar ett mervärde. Man borde känna sig som kapitalist i det inre livet, också utan att vara vacker, snygg, stilig, sexig. Eller man kan vara allt detta just genom sina inre kvaliteter. ”All hennes skönhet kommer inifrån”, heter det i den latinska bibelöversättningen, om kungadottern i sin festdräkt.
Tar man vara på det kapitalet blir rynkorna inte dödens härolder utan bevis på en addition av varande, av haecceitas, som filosoferna kallade det, ”just-precis-det-här-heten”, den individuella, unika fonden jag förfogar över av förflutet och nutid, min samlade potentialitet inför framtiden, allt detta som ingen annan kan imitera, upprepa, ersätta eller beröva mig.
Jämför moder Teresas tusen rynkor med botoxfixade nyllen i massupplaga. Spegel på väggen där, vem är vackrast?
Hur många människor har inte i bakgrunden burit upp världen och garanterat att livet går vidare, men inte fått så mycket som en tidningsnotis på födelsedagen? De ville kanske bara göra det som en människa måste göra för att vara anständig, och kanske lida förtal och förakt för just det. Influencers av ofattbart större effektivitet än dessa som kallar sig så.
Anders Piltz 2021-11-27
Detta är en opinionstext.