Timmarnas liturgi – gåvan av tid

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

Efter mångårigt arbete inom Katolska liturgiska nämnden (KLN) har den definitiva svenska utgåvan av tidegärden, på latin Liturgia horarum, utkommit med titeln Timmarnas liturgi i fyra band. Tidegärden är en betydande del av den reformerade liturgi som beslutades av Andra Vatikankonciliet 1963. En av de huvudansvariga för den svenska editionen presenterar här bakgrund till och innehåll i verket.

Ordet tidegärd är belagt i svenskan sedan medeltiden. I den fornsvenska versionen av Birgittas Uppenbarelser (bok IV, kapitel 80) heter det att prästen ska ”sjonga hwan dag ämbitit oc tidhagärdhena aff timanom”, alltså dagligen sjunga officiet med den innevarande dagens ”timmar”, de kanoniska bönestunderna. Birgitta påpekade att detta var en skyldighet för kyrkans tjänare, att med inre och yttre disciplin göra tjänst inför Gud, himlens Konung, närvarande överallt och seende allt. Uppdraget utförs på allas vägnar. De flesta kan inte ägna längre stunder åt bön och kontemplation. Men åtminstone några måste ha detta som huvuduppgift. Tidegärd betyder ”gåva av tid”.

Tidegärd, officiet, cursus, de kanoniska bönetimmarna, Guds verk (opus Dei), breviariet, Timmarnas liturgi (Liturgia horarum) – beteckningarna är många för tidebönen i den latinska liturgin.

Tidebön förekommer i alla kristna kyrkor i öst och väst. I den västerländska medeltiden hade den blivit en rent klerikal angelägenhet, firad på ett språk som bara de bildade förstod. I den protestantiska världen (med undantag av den anglikanska kyrkans Matins och Evensong) försvann den så gott som helt, för att under 1900-talet återupplivas i folkligare former. Luther själv hade under många år lidit under plikten att avverka ett bönepensum. Han önskade dock att man i reformerade församlingar morgon och kväll sjöng en psaltarpsalm, en längre bibelläsning, ett responsorium, en antifon och en kollektbön.

Tidegärdstraditionen återupplivades i Sverige på 1920-talet av Arthur Adell, kyrkohistoriker och präst, som tagit till sin livsuppgift att återinföra tidebön och gregoriansk sång i Svenska kyrkan. I slutet av 1900-talet fick böneformen förankring också i frikyrkliga kretsar. En rad tidegärder har sedan dess sett dagens ljus, inte minst den version av Peter Halldorf och Niklas Lindholm som utgavs av den ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby 2014–2019.

Tidegärdens rötter

Det är en självklarhet att Psaltaren är stommen i tidegärden. Det judiska fromhetslivet på Jesu tid utövades i hemmet, templet och synagogan. Guds Närvaro, shekinah, tänktes starkast knuten till templet i Jerusalem och det ständiga offret där, som alla skulle minnas varje morgon och kväll (4 Mos 28:1–8), på morgonen med tonvikten vid uttåget ur Egypten, på kvällen vid laggivningen på Sinai. Efter exilen i Babylon förandligades offertanken: man kunde be i hemmet på bestämda bönetider (Dan 6:10, Ps 55:18). Efterhand övertog synagogan templets roll. Där rådde en mer informell och demokratisk anda, i stark kontrast till prästkastens offerkult. Offren upphörde slutligen i och med templets förstörelse (år 70 e. Kr., och synagogan blev nu kultplats, med en bön som på kvällen bestod av lovprisning och förbön (det ”lilla Hallel”, Ps 148–150), på morgonen av skriftläsning och katekes.

I den äldsta kyrkan fortlevde denna tradition. Ur toráh-läsningen uppstod den kristna läsningsgudstjänsten, nu med ett fast perikopsystem. På 100-talet kombinerades läsningen med eukaristin, som ersatte templets morgonoffer, och fristående från morgonens lovsånger. Kvällsbönen behöll likaledes offermotivet, något som uttrycktes i psalm 141 med dess anspelning på rökoffret i templet (vers 2): ”Må min bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina händers upplyftande som ett aftonoffer.” Om dessa ord säger Augustinus att ”alla kristna” tolkar dem som en profetia om Jesus på korset. En annan urgammal rit med offerkaraktär är lucernariet, lovsångsoffret i samband med ljuständningen i skymningen, som numera lever kvar i påskvigilians Exsultet-sång till påskljuset, och i de orientaliska kyrkornas vespergudstjänst. Ljus­tändningen på fredagskvällen i det judiska hemmet och dess välsignelse (beraka) av sabbatsljuset har färgat av sig på den fornkristna hymnen Fos hilarón (”Du glädjens ljus”), som genomför tanken att Kristus är det sanna ljuset. De tre bönestunderna vid ljusan dag övertogs likaså av de kristna. Skriften Didache (8.3, slutet av första århundradet) säger att man ska be Herrens bön tre gånger om dagen, vilket är en motsvarighet till den judiska arton-bönen.

Men trots likheter blev den kristna gudstjänsten också ett brott med traditionen. Jesus deltog förvisso i templet och synagogan, men han utnyttjade samlingen där till att förkunna att Guds rike nu hade anlänt – i hans person. Betoningen av vaka och väntan på Brudgummen, Nya testamentets röda tråd, gestaltades i nattliga bönevakor, som i vår tid motsvaras av påsknattens långa läsningsgudstjänst, ”alla vigiliors moder” (Augustinus).

De första århundradenas källor är knappa men antyder början till senare tiders sju ”kanoniska timböner”: enskild bön vid uppstigandet, vid tredje, sjätte och nionde timmen, vid sänggåendet, vid midnatt, och vid hanegället, när natten klyvs i två halvor av tuppens galande. Dessa tidpunkter knöts till händelserna i Jesu sista dygn i jordelivet: arresteringen, korsfästelsen, solförmörkelsen, sista andetaget, nedtagandet från korset, gravläggningen – och i en parallell cirkel: sista måltiden, Petri förnekelse, gravens mörker, uppståndelsen, samt Andens utgjutande vid tredje timmen, Petrus bön på taket vid sjätte timmen, botandet av den lame vid nionde timmen, dessa fundamentala händelser i kyrkans födelsestund. Till detta kom en offentlig sammankomst morgon och kväll, med förkunnelse respektive agape-måltid, inledd med kvällens ljuständning.

Det monastiska arvet

De båda samlingarna morgon och kväll blev början till det man kallar katedral-officiet (av gr. kathédra, biskopens stol), den tidebön som fortlever i de orientaliska kyrkorna och som uppstod i antikens stadskultur. Västerlandet däremot var efter romarrikets fall glest befolkat och härjat av folkvandringar. Där utbredde sig oöverskådliga skogar och vildmarker, med spridda tätorter utan stabila strukturer. Där bildade klostren ett nätverk av latinsk skriftkultur i en analfabetisk omgivning med otaliga stamspråk, svårbegripliga för varandra. Där kom den monastiska tidebönen att slå igenom. Munkreglerna, som fixerades på 500-talet, fördelade bönestunderna över dygnet. I den latinska traditionen kallas dessa bönetider matutin (”nocturnerna”, vigilian om natten), laudes (i gryningen), ters, sext, non (under de ljusa timmarna) och vesper (vid solnedgången). Till dessa lades två kompletterande böner: prim (före dagens arbete) och completorium (före sänggåendet). Principen var att Psaltarens samtliga psalmer skulle sjungas under loppet av en vecka.

Psaltaren och andra bibliska sånger i tidegärden interfolierades av antifoner, omkväden använda som ramverser före och efter psalmen. Samma psaltartext fick på detta sätt nya klangfärger, belystes i annan dager och sinnesstämning. Förutom psalmsången lästes kortare och längre stycken ur Bibeln och kyrkofädernas homilier, samt berättelser om helgonens liv och död. Läsningen avslutades med responsorier, bibelord utsirade med rika melodislingor, valda efter tidens eller dagens tema. Förbön uttrycktes i rudimentär form genom valda psaltarversar av allmängiltigt innehåll, avrundade genom att den officierande prästen (hebdomadarius) sjöng dagens kollektbön.

Benedictus Regel förutsätter att varje bönestund innehåller en hymn, oftast fyrradiga strofer i ambrosiansk jambisk senar (som i ”Se, Jesus är ett tröstrikt namn”). Hymndiktningen blev medeltidens stora bidrag till tidebönen. Den ambrosianska hymnen stod modell för oräkneliga nydiktningar. Under karolingisk tid lanserades hymner i andra versmått (inte minst sapfisk strof, som i ”Konung och Präst, träd in”) som gav poeten möjlighet att excellera i sinnrik versfläta. Av cirka 30 000 kända och publicerade latinska hymner från fornkyrka och medeltid är ungefär 200 fortfarande i bruk. Många av dem finns i modernspråkliga tolkningar, mestadels på protestantisk botten.

Västerlandets tidebön bygger i hög grad på den benediktinska Regeln. Benediktins­ka missionärer utbredde denna kultur över Nordeuropa, Britannien och ända upp i Skandinavien. Bonifatius (Wynfrith, ”Tysklands apostel”, d. ca 755) och hans medhjälpare införde den bland Germaniens stamsamhällen. Kung Pippin den lille (d. 768, far till Karl den store) föreskrev den i hela det frankiska riket, och sannolikt exporterades den till Spanien av påven Gregorius VII (d. 1085), där den trängde undan en mängd lokala sedvänjor. Man organiserade liturgin på samma sätt som i staden Rom, berikade den med element från Sydgallien och Spanien, skapade nytt (delvis med grekiska förlagor), och reglerade sången. På några håll eftersträvade man en ständigt pågående lovsång (laus perennis): kyrkoåret och helgonfesterna firades parallellt (officium duplex), varvid helgonåret hotade att konkurrera ut kyrkoåret. Till ordinarie pensum fogades en rad tillägg: Maria-officiet (officium parvum), om det heliga Korset, om den helige Ande, för de avlidna. Med dessa överlagringar kom officiet i Cluny-kongregationen slutligen att bestå av 216 psalmer per dygn.

Detta övermått skulle i förlängningen leda till att de protestantiska reformatorerna, som avvisade helgonkulten, paradoxalt nog avvisade tidebönen, som består nästan uteslutande av bibeltexter.

Enhetlighet och övermått

Något måste göras åt denna urskog av otaliga divergerande traditioner. Det katolska reformkonciliet i Trento (Tridentinum, 1545–1563) hann aldrig ta itu med frågan utan hänsköt den till Heliga stolen, som ingrep och avskaffade alla lokala varianter, med undantag av sådana som hade mer än tvåhundraårig hävd (benediktiner, cistercienser, dominikaner; Milano, Toledo, Braga). Man ansåg att olikheterna inte bara var praktiska otympligheter; Paulus ord om att vara ens till sinnes i bönen tänktes vara en maning till konformitet, för att få bukt med discrepanciam et dissonanciam, som biskop Kort Rogge brännmärker som en ”farlig sjukdom” i Strängnäsbreviariet 1495. Lösningen underlättades av boktryckarkonsten. Liturgisk uniformitet framstod efter reformationen som ett medel att förhindra ytterligare kyrkosplittring.

Enhetligheten genomfördes således strikt på det tridentinska konciliets uppdrag i Breviarium Romanum av Pius V 1568. Breviariet hade traditionens rikedomar och olägenheter. Principen, att alla klerker i princip skulle leva efter benediktinregelns dygnsrytm och bönepensum, kom att ställa till stora bekymmer. En vanlig söndag innebar för en församlingspräst att han måste recitera 52 psalmer eller cantica (inklusive Te Deum och den athanasianska trosbekännelsen) om sammanlagt 735 verser (matutin 328, laudes 89, prim 41, ters 52, sext 51, non 50, vesper 78 och completorium 46). Man var så långt som man kunde komma från de egyptiska munkar i senantiken som Cassianus (d. 435 i Marseille) skildrar, dessa som hellre ville be några verser i andlös koncentration än avverka psalmer en masse.

Detta pianska breviarium kom att gälla till 1971, med en rad omarbetningar, inte alltid till det bättre. Renässanshumanisterna tog anstöt av de nedärvda hymnernas brott mot klassisk (horatiansk) metrik och vokabulär. I sin dubbla egenskap av påve och poet skrev Urban VIII Barberini (påve 1623–1644), den siste renässanspåven, helt sonika om de under sekler insjungna hymnerna enligt ”poesins och latinitetens krav” på inte mindre än 952 ställen. Laudeshymnen för advent Vox clara ecce intonat (”Hör rösten, manande och klar”, 900-talet) gjordes om till En clara vox redarguit, inledd med den högklassiska demonstrativa partikeln en, som enligt skolordboken inleder ”livlig, harmsen eller tvivlande fråga” eller kan översättas ”se där”: ”Se där, den klara rösten vederlägger …”, tänkt som en karakteristik av Johannes döparen. Kritikerna på Urbans tid menade att fromheten fallit offer för språkpolisen (accessit latinitas, recessit pietas).

På grund av förpliktelsen för mässcelebranten att ha fastat från midnatt samt ha förrättat matutin och laudes blev följden att nattens och gryningens bön anteciperades dagen innan (dock inte före klockan 14). De små tiderna lästes efter morgonmässan, och vespern (och ibland completorium) före lunch. Hänvisningar till dygnets tider i hymnerna blev på detta sätt en abstraktion. Man skulle ha fullgjort sitt bönepensum under loppet av ett dygn. Härav berättelsen om kardinal Armand Jean du Plessis de Richelieu, Frankrikes störste statsman, som avsatte tiden varannan natt mellan klockan 23 och 01 till att klara av sin böneförpliktelse för två dygn i taget; resten av tiden blev då ledig för uppdraget som Ludvig XIII:s premiär­minister.

Det var inte bara de protestantiska reformatorerna som insåg svagheterna. Erasmus hade roligt åt klerkerna som ”räknar antalet obegripliga psalmer när de degraderar dem med sitt åsnebröl” (Dårskapens lov, 1511). François Rabelais, katolsk präst och satiriker, skildrade en bredmynt munk, pråligt utstyrd och fräck, ”en snygg baddare på böner, en hejare till mässpräst, gapig och flink på vigilier, breviariemässigt rustad till tänderna” (Gargantua, 1534).

Reformer på obestämd tid

En annan stor olägenhet var att de större helgonfesterna krävde ständigt samma psalmer. Psaltaren överlagrades av de många helgondagarna med festgraden duplex och semiduplex. Men om man firade en högre helgonfest på söndagen, reducerades antalet psalmer i matutinen till 12, något som blev ett frestande alternativ. Påvarna (Sixtus V, Clemens VIII, Urban VIII, Clemens XI) försökte då och då komma till rätta med dessa missförhållanden men hann alla dö innan deras planer kunde verkställas. Frågan skulle avhandlas på Första Vatikankonciliet 1870, men debatten omöjliggjordes av fransk-tyska kriget. Det liturgiska förfallet kulminerade under Leo XIII. Pius X initierade 1903 liturgireformen (gregoriansk sång, aktivt församlingsdeltagande, daglig kommunion) och genomdrev en omfördelning av psalmerna. Från nyårsdagen 1913 var det tridentinska psalteriet förbjudet, och hela Psaltaren skulle åter reciteras på en vecka. Pius X återupprättade också söndagens ställning i kyrkoåret. (Lateran-basilikan, påvens domkyrka, hade 1909 firat endast två ”gröna” söndagar.) Alla dessa påvliga åtgärder var tänkta som en första början på genomgripande reformer. Men än en gång kom, förutom påvens död, ett krig i vägen 1914.

För det mest drastiska ingreppet i tidegärden svarade dock Pius XII: hela Psaltaren enligt Vulgata ersattes 1945 av en helt ny översättning, ”Bea-Psaltaren”, utförd av jesuiten (sedermera kardinalen) Augustin Bea, med den latinska ”guldålderns” ciceronianska grammatik och ordlista. Därmed blev det inte längre möjligt att känna igen kyrkofädernas psaltarcitat. Pius tillsatte 1947 en kommitté för revision av tidebönen. Han ämnade sedan reformera hela liturgin men hann bara genomföra reformen av stilla veckan 1955 (då påskvakan flyttades från lördag förmiddag tillbaka till påsknatten!) innan han dog 1958.

Johannes XXIII (1958–1963) utgav 1962 en förkortad edition av Breviarium Romanum, där bibelläsningarna och kyrkofädernas predikningar drastiskt hade beskurits, de senare till sina två första meningar. Påven ”anmodade faderligt” prästerna att kompensera förkortningen med större intensitet i andakten. Åtgärden var en halvmesyr i väntan på att det instundande kyrkomötet, som skulle formulera de djupare principerna för all liturgi och initiera en konsekvent reform på grundval av historiska källstudier och den liturgiska rörelse som hade inletts av Pius X. Det blev alltså Johannes XXIII som lyckades genomföra den reform som Pius V ville påbörja fyrahundra år tidigare. Den 22 november 1963 antog det samlade världsepiskopatet konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium, med röstsiffrorna 2 158 ja och 19 nej.

De konciliära reformen

Konciliet beslöt således att tidebönen enligt romersk rit skulle omgestaltas, för att kunna användas av arbetstyngda präster, men också av vanligt folk. Ett utskott med experter i teologi, liturgik, spiritualitet, poetik, patristik och själavård arbetade sju år på att framställa den nya tidegärdsboken (som utkom 1971), och beslöt att kalla den Liturgia horarum, ”Timmarnas liturgi” – en mer talande titel än breviarium, som betyder ”förkortning”. Matutinen kallas nu läsningsgudstjänst och kan firas när som helst på dygnet. Primen är avskaffad. Bönen under dagen firas som ters, sext eller non. Psalteriet är fördelat på fyra veckor. Tematiskt genomarbetade förböner infördes. Konciliet återkallade Urban VIII:s smakrestaurering av hymnerna och Pius XII:s psaltarversion.

Efter godkännande av Nordiska biskopskonferensen och den romerska Gudstjänstkongregationen föreligger nu den fullständiga svenska utgåvan av Liturgia horarum (den preliminära, Kyrkans dagliga bön, I–II, utkom 1990, läsningsgudstjänsten 1996). Arbetet har dragit ut på tiden, dels på grund av KLN:s arbete med en lång rad andra gudstjänstböcker, men framför allt genom sin omfattning: utgåvan omfattar drygt 7 000 sidor, inklusive de 565 läsningarna av kyrkliga författare i nyöversättning från grekiska, latin och moderna språk. För nordiska helgon har inhemska texter valts. Inemot 300 hymner ingår, varav ett hundratal är nydiktningar i fri anslutning till den latinska hymnskatten. Bibeltexten är med romerskt godkännande Bibel 2000. Men eftersom den ”täta” Psaltaren där inte är avsedd för gemensam recitation, än mindre för sång, har 1917 års psaltartext, som många tidegärdsbrukare kan utantill, behållits i bearbetning. Den är mer litteral och därför bättre ämnad för kristologisk tydning inom Nya testamentets och traditionens förståelse­horisont, som är beroende av den grekiska GT-versionen Septuaginta. Översättningen av kyrkofäderna återger den bibeltext som de själva utgick från, ofta med annan innebörd än den hebreiska Bibelns.

Arbetet har utförts av professorerna Anders Ekenberg (redaktör, kantabilitet) och Anders Piltz (översättare, hymnarium) samt docenten Christer Pahlmblad (sekreterare, grafisk formgivning).

Gåva av tid

Traditionen betraktar dygnets timmar som sacramenta, tillfällen av nåd som gör de avgörande ögonblicken i frälsningshistorien närvarande. Nattens mörker är den tysta rymden för ostörd bön. Laudes i soluppgången minns uppståndelsen. Ters, sext och non påminner om när Jesus tillfångatogs, korsfästes och dog. Vespern i solnedgången är stunden för den sista måltiden och nedtagandet från korset. Completoriet sker vid gravläggningen. För att bli relevant måste tidebönen hållas vid rätt tidpunkt.

Gåva av tid är en talande bild. Vi har av Benjamin Franklin lärt oss att tid är pengar. Detta är en grundpelare i den kapitalistiska ekonomin: mantimmar och dagsverken delar upp dygnet i ekonomiskt mätbara avsnitt. Tiden får inte spillas i onödan. Några stressas av slavkontrakt på ackord. Andra vet inte vad de ska göra av sin tid, utom att mäta sin skärmtid. Tid är något man inte har, eller har för mycket av – förr i tiden en lyx för överklassen, numera en folksjukdom.

Kyrkans plikt är att prisa Gud – att be för skapelsens och människornas frälsning, som vunnits av Kristi död på korset. Men enbart lovsång vore en estetisk upplevelse utan värde i längden, om den är okänslig för mänsklig misär. Enbart begärande bön skulle bli andlig behovstillfredsställelse, utan hänsyn till Guds primat. De båda får inte skiljas åt.

Medellivslängden i Sverige är för kvinnor 84 år och för män 81. Ett människoliv omfattar alltså genomsnittligt 722 700 timmar.

Hur många av dessa kan jag tänka mig att avsätta till lovsång och förbön? Något som i ett slag botar ledan och ger tiden en riktning.

 

Källor och litteratur i urval

Breviarium Romanum. Editio princeps (1568), a cura di Manlio Sodi & Achille Maria Triacca. Libreria Editrice Vaticana, 1999.

Breviarium Strengnense. Johannes Fabri [Smedh], 1495.

Johannes XXIII, apostoliskt brev Rubricarum instructum, Acta Apostolicae Sedis, 52 (1960).

Liturgia horarum iuxta ritum romanum. Editio typica altera, I–IV. Libreria Editrice Vaticana, 1985–1987 (med senare supplement).

Pius X: bulla Divino afflante. Acta Apostolicae Sedis, 3 (1911).

Pius XII: Psalterium pro usu liturgico approbatum. Institutum Biblicum, 1945.

Albert Gerhards & Corinna Dahlgrün: ”Stundengebet. I. Geschichte. II. Praktisch-theologisch.”, i Theologische Realenzyklopädie, XXXII. Walter de Gruyter, 2001, s. 268–280.

Suitbert Bäumer-Réginald Biron: Histoire du Bréviaire. I–II. Herder 1905 (1967).

Arturo Elberti: La liturgia delle ore in occidente. Storia e teologia. Edizioni Dehoniane, 1998.

Eduardus Genicot: Institutiones theologiae moralis, II, Alb. Dewit, 1922, s. 41–54.

Mattias Lundberg (red.): Tidegärden i kyrkotraditionerna. Svenskt gudstjänstliv, 96. Artos, 2021.

Aymon-Marie Roguet: The Liturgy of the Hours. With a Commentary. Geoffrey Chapman, 1971.

Robert Taft: The Liturgy of the Hours in East and West. The Origins of the Divine Office and its Meaning for Today. The Liturgical Press, 1986.

 

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.

Ur Signum nr 8/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

Efter mångårigt arbete inom Katolska liturgiska nämnden (KLN) har den definitiva svenska utgåvan av tidegärden, på latin Liturgia horarum, utkommit med titeln Timmarnas liturgi i fyra band. Tidegärden är en betydande del av den reformerade liturgi som beslutades av Andra Vatikankonciliet 1963. En av de huvudansvariga för den svenska editionen presenterar här bakgrund till och innehåll i verket.

Ordet tidegärd är belagt i svenskan sedan medeltiden. I den fornsvenska versionen av Birgittas Uppenbarelser (bok IV, kapitel 80) heter det att prästen ska ”sjonga hwan dag ämbitit oc tidhagärdhena aff timanom”, alltså dagligen sjunga officiet med den innevarande dagens ”timmar”, de kanoniska bönestunderna. Birgitta påpekade att detta var en skyldighet för kyrkans tjänare, att med inre och yttre disciplin göra tjänst inför Gud, himlens Konung, närvarande överallt och seende allt. Uppdraget utförs på allas vägnar. De flesta kan inte ägna längre stunder åt bön och kontemplation. Men åtminstone några måste ha detta som huvuduppgift. Tidegärd betyder ”gåva av tid”.

Tidegärd, officiet, cursus, de kanoniska bönetimmarna, Guds verk (opus Dei), breviariet, Timmarnas liturgi (Liturgia horarum) – beteckningarna är många för tidebönen i den latinska liturgin.

Tidebön förekommer i alla kristna kyrkor i öst och väst. I den västerländska medeltiden hade den blivit en rent klerikal angelägenhet, firad på ett språk som bara de bildade förstod. I den protestantiska världen (med undantag av den anglikanska kyrkans Matins och Evensong) försvann den så gott som helt, för att under 1900-talet återupplivas i folkligare former. Luther själv hade under många år lidit under plikten att avverka ett bönepensum. Han önskade dock att man i reformerade församlingar morgon och kväll sjöng en psaltarpsalm, en längre bibelläsning, ett responsorium, en antifon och en kollektbön.

Tidegärdstraditionen återupplivades i Sverige på 1920-talet av Arthur Adell, kyrkohistoriker och präst, som tagit till sin livsuppgift att återinföra tidebön och gregoriansk sång i Svenska kyrkan. I slutet av 1900-talet fick böneformen förankring också i frikyrkliga kretsar. En rad tidegärder har sedan dess sett dagens ljus, inte minst den version av Peter Halldorf och Niklas Lindholm som utgavs av den ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby 2014–2019.

Tidegärdens rötter

Det är en självklarhet att Psaltaren är stommen i tidegärden. Det judiska fromhetslivet på Jesu tid utövades i hemmet, templet och synagogan. Guds Närvaro, shekinah, tänktes starkast knuten till templet i Jerusalem och det ständiga offret där, som alla skulle minnas varje morgon och kväll (4 Mos 28:1–8), på morgonen med tonvikten vid uttåget ur Egypten, på kvällen vid laggivningen på Sinai. Efter exilen i Babylon förandligades offertanken: man kunde be i hemmet på bestämda bönetider (Dan 6:10, Ps 55:18). Efterhand övertog synagogan templets roll. Där rådde en mer informell och demokratisk anda, i stark kontrast till prästkastens offerkult. Offren upphörde slutligen i och med templets förstörelse (år 70 e. Kr., och synagogan blev nu kultplats, med en bön som på kvällen bestod av lovprisning och förbön (det ”lilla Hallel”, Ps 148–150), på morgonen av skriftläsning och katekes.

I den äldsta kyrkan fortlevde denna tradition. Ur toráh-läsningen uppstod den kristna läsningsgudstjänsten, nu med ett fast perikopsystem. På 100-talet kombinerades läsningen med eukaristin, som ersatte templets morgonoffer, och fristående från morgonens lovsånger. Kvällsbönen behöll likaledes offermotivet, något som uttrycktes i psalm 141 med dess anspelning på rökoffret i templet (vers 2): ”Må min bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina händers upplyftande som ett aftonoffer.” Om dessa ord säger Augustinus att ”alla kristna” tolkar dem som en profetia om Jesus på korset. En annan urgammal rit med offerkaraktär är lucernariet, lovsångsoffret i samband med ljuständningen i skymningen, som numera lever kvar i påskvigilians Exsultet-sång till påskljuset, och i de orientaliska kyrkornas vespergudstjänst. Ljus­tändningen på fredagskvällen i det judiska hemmet och dess välsignelse (beraka) av sabbatsljuset har färgat av sig på den fornkristna hymnen Fos hilarón (”Du glädjens ljus”), som genomför tanken att Kristus är det sanna ljuset. De tre bönestunderna vid ljusan dag övertogs likaså av de kristna. Skriften Didache (8.3, slutet av första århundradet) säger att man ska be Herrens bön tre gånger om dagen, vilket är en motsvarighet till den judiska arton-bönen.

Men trots likheter blev den kristna gudstjänsten också ett brott med traditionen. Jesus deltog förvisso i templet och synagogan, men han utnyttjade samlingen där till att förkunna att Guds rike nu hade anlänt – i hans person. Betoningen av vaka och väntan på Brudgummen, Nya testamentets röda tråd, gestaltades i nattliga bönevakor, som i vår tid motsvaras av påsknattens långa läsningsgudstjänst, ”alla vigiliors moder” (Augustinus).

De första århundradenas källor är knappa men antyder början till senare tiders sju ”kanoniska timböner”: enskild bön vid uppstigandet, vid tredje, sjätte och nionde timmen, vid sänggåendet, vid midnatt, och vid hanegället, när natten klyvs i två halvor av tuppens galande. Dessa tidpunkter knöts till händelserna i Jesu sista dygn i jordelivet: arresteringen, korsfästelsen, solförmörkelsen, sista andetaget, nedtagandet från korset, gravläggningen – och i en parallell cirkel: sista måltiden, Petri förnekelse, gravens mörker, uppståndelsen, samt Andens utgjutande vid tredje timmen, Petrus bön på taket vid sjätte timmen, botandet av den lame vid nionde timmen, dessa fundamentala händelser i kyrkans födelsestund. Till detta kom en offentlig sammankomst morgon och kväll, med förkunnelse respektive agape-måltid, inledd med kvällens ljuständning.

Det monastiska arvet

De båda samlingarna morgon och kväll blev början till det man kallar katedral-officiet (av gr. kathédra, biskopens stol), den tidebön som fortlever i de orientaliska kyrkorna och som uppstod i antikens stadskultur. Västerlandet däremot var efter romarrikets fall glest befolkat och härjat av folkvandringar. Där utbredde sig oöverskådliga skogar och vildmarker, med spridda tätorter utan stabila strukturer. Där bildade klostren ett nätverk av latinsk skriftkultur i en analfabetisk omgivning med otaliga stamspråk, svårbegripliga för varandra. Där kom den monastiska tidebönen att slå igenom. Munkreglerna, som fixerades på 500-talet, fördelade bönestunderna över dygnet. I den latinska traditionen kallas dessa bönetider matutin (”nocturnerna”, vigilian om natten), laudes (i gryningen), ters, sext, non (under de ljusa timmarna) och vesper (vid solnedgången). Till dessa lades två kompletterande böner: prim (före dagens arbete) och completorium (före sänggåendet). Principen var att Psaltarens samtliga psalmer skulle sjungas under loppet av en vecka.

Psaltaren och andra bibliska sånger i tidegärden interfolierades av antifoner, omkväden använda som ramverser före och efter psalmen. Samma psaltartext fick på detta sätt nya klangfärger, belystes i annan dager och sinnesstämning. Förutom psalmsången lästes kortare och längre stycken ur Bibeln och kyrkofädernas homilier, samt berättelser om helgonens liv och död. Läsningen avslutades med responsorier, bibelord utsirade med rika melodislingor, valda efter tidens eller dagens tema. Förbön uttrycktes i rudimentär form genom valda psaltarversar av allmängiltigt innehåll, avrundade genom att den officierande prästen (hebdomadarius) sjöng dagens kollektbön.

Benedictus Regel förutsätter att varje bönestund innehåller en hymn, oftast fyrradiga strofer i ambrosiansk jambisk senar (som i ”Se, Jesus är ett tröstrikt namn”). Hymndiktningen blev medeltidens stora bidrag till tidebönen. Den ambrosianska hymnen stod modell för oräkneliga nydiktningar. Under karolingisk tid lanserades hymner i andra versmått (inte minst sapfisk strof, som i ”Konung och Präst, träd in”) som gav poeten möjlighet att excellera i sinnrik versfläta. Av cirka 30 000 kända och publicerade latinska hymner från fornkyrka och medeltid är ungefär 200 fortfarande i bruk. Många av dem finns i modernspråkliga tolkningar, mestadels på protestantisk botten.

Västerlandets tidebön bygger i hög grad på den benediktinska Regeln. Benediktins­ka missionärer utbredde denna kultur över Nordeuropa, Britannien och ända upp i Skandinavien. Bonifatius (Wynfrith, ”Tysklands apostel”, d. ca 755) och hans medhjälpare införde den bland Germaniens stamsamhällen. Kung Pippin den lille (d. 768, far till Karl den store) föreskrev den i hela det frankiska riket, och sannolikt exporterades den till Spanien av påven Gregorius VII (d. 1085), där den trängde undan en mängd lokala sedvänjor. Man organiserade liturgin på samma sätt som i staden Rom, berikade den med element från Sydgallien och Spanien, skapade nytt (delvis med grekiska förlagor), och reglerade sången. På några håll eftersträvade man en ständigt pågående lovsång (laus perennis): kyrkoåret och helgonfesterna firades parallellt (officium duplex), varvid helgonåret hotade att konkurrera ut kyrkoåret. Till ordinarie pensum fogades en rad tillägg: Maria-officiet (officium parvum), om det heliga Korset, om den helige Ande, för de avlidna. Med dessa överlagringar kom officiet i Cluny-kongregationen slutligen att bestå av 216 psalmer per dygn.

Detta övermått skulle i förlängningen leda till att de protestantiska reformatorerna, som avvisade helgonkulten, paradoxalt nog avvisade tidebönen, som består nästan uteslutande av bibeltexter.

Enhetlighet och övermått

Något måste göras åt denna urskog av otaliga divergerande traditioner. Det katolska reformkonciliet i Trento (Tridentinum, 1545–1563) hann aldrig ta itu med frågan utan hänsköt den till Heliga stolen, som ingrep och avskaffade alla lokala varianter, med undantag av sådana som hade mer än tvåhundraårig hävd (benediktiner, cistercienser, dominikaner; Milano, Toledo, Braga). Man ansåg att olikheterna inte bara var praktiska otympligheter; Paulus ord om att vara ens till sinnes i bönen tänktes vara en maning till konformitet, för att få bukt med discrepanciam et dissonanciam, som biskop Kort Rogge brännmärker som en ”farlig sjukdom” i Strängnäsbreviariet 1495. Lösningen underlättades av boktryckarkonsten. Liturgisk uniformitet framstod efter reformationen som ett medel att förhindra ytterligare kyrkosplittring.

Enhetligheten genomfördes således strikt på det tridentinska konciliets uppdrag i Breviarium Romanum av Pius V 1568. Breviariet hade traditionens rikedomar och olägenheter. Principen, att alla klerker i princip skulle leva efter benediktinregelns dygnsrytm och bönepensum, kom att ställa till stora bekymmer. En vanlig söndag innebar för en församlingspräst att han måste recitera 52 psalmer eller cantica (inklusive Te Deum och den athanasianska trosbekännelsen) om sammanlagt 735 verser (matutin 328, laudes 89, prim 41, ters 52, sext 51, non 50, vesper 78 och completorium 46). Man var så långt som man kunde komma från de egyptiska munkar i senantiken som Cassianus (d. 435 i Marseille) skildrar, dessa som hellre ville be några verser i andlös koncentration än avverka psalmer en masse.

Detta pianska breviarium kom att gälla till 1971, med en rad omarbetningar, inte alltid till det bättre. Renässanshumanisterna tog anstöt av de nedärvda hymnernas brott mot klassisk (horatiansk) metrik och vokabulär. I sin dubbla egenskap av påve och poet skrev Urban VIII Barberini (påve 1623–1644), den siste renässanspåven, helt sonika om de under sekler insjungna hymnerna enligt ”poesins och latinitetens krav” på inte mindre än 952 ställen. Laudeshymnen för advent Vox clara ecce intonat (”Hör rösten, manande och klar”, 900-talet) gjordes om till En clara vox redarguit, inledd med den högklassiska demonstrativa partikeln en, som enligt skolordboken inleder ”livlig, harmsen eller tvivlande fråga” eller kan översättas ”se där”: ”Se där, den klara rösten vederlägger …”, tänkt som en karakteristik av Johannes döparen. Kritikerna på Urbans tid menade att fromheten fallit offer för språkpolisen (accessit latinitas, recessit pietas).

På grund av förpliktelsen för mässcelebranten att ha fastat från midnatt samt ha förrättat matutin och laudes blev följden att nattens och gryningens bön anteciperades dagen innan (dock inte före klockan 14). De små tiderna lästes efter morgonmässan, och vespern (och ibland completorium) före lunch. Hänvisningar till dygnets tider i hymnerna blev på detta sätt en abstraktion. Man skulle ha fullgjort sitt bönepensum under loppet av ett dygn. Härav berättelsen om kardinal Armand Jean du Plessis de Richelieu, Frankrikes störste statsman, som avsatte tiden varannan natt mellan klockan 23 och 01 till att klara av sin böneförpliktelse för två dygn i taget; resten av tiden blev då ledig för uppdraget som Ludvig XIII:s premiär­minister.

Det var inte bara de protestantiska reformatorerna som insåg svagheterna. Erasmus hade roligt åt klerkerna som ”räknar antalet obegripliga psalmer när de degraderar dem med sitt åsnebröl” (Dårskapens lov, 1511). François Rabelais, katolsk präst och satiriker, skildrade en bredmynt munk, pråligt utstyrd och fräck, ”en snygg baddare på böner, en hejare till mässpräst, gapig och flink på vigilier, breviariemässigt rustad till tänderna” (Gargantua, 1534).

Reformer på obestämd tid

En annan stor olägenhet var att de större helgonfesterna krävde ständigt samma psalmer. Psaltaren överlagrades av de många helgondagarna med festgraden duplex och semiduplex. Men om man firade en högre helgonfest på söndagen, reducerades antalet psalmer i matutinen till 12, något som blev ett frestande alternativ. Påvarna (Sixtus V, Clemens VIII, Urban VIII, Clemens XI) försökte då och då komma till rätta med dessa missförhållanden men hann alla dö innan deras planer kunde verkställas. Frågan skulle avhandlas på Första Vatikankonciliet 1870, men debatten omöjliggjordes av fransk-tyska kriget. Det liturgiska förfallet kulminerade under Leo XIII. Pius X initierade 1903 liturgireformen (gregoriansk sång, aktivt församlingsdeltagande, daglig kommunion) och genomdrev en omfördelning av psalmerna. Från nyårsdagen 1913 var det tridentinska psalteriet förbjudet, och hela Psaltaren skulle åter reciteras på en vecka. Pius X återupprättade också söndagens ställning i kyrkoåret. (Lateran-basilikan, påvens domkyrka, hade 1909 firat endast två ”gröna” söndagar.) Alla dessa påvliga åtgärder var tänkta som en första början på genomgripande reformer. Men än en gång kom, förutom påvens död, ett krig i vägen 1914.

För det mest drastiska ingreppet i tidegärden svarade dock Pius XII: hela Psaltaren enligt Vulgata ersattes 1945 av en helt ny översättning, ”Bea-Psaltaren”, utförd av jesuiten (sedermera kardinalen) Augustin Bea, med den latinska ”guldålderns” ciceronianska grammatik och ordlista. Därmed blev det inte längre möjligt att känna igen kyrkofädernas psaltarcitat. Pius tillsatte 1947 en kommitté för revision av tidebönen. Han ämnade sedan reformera hela liturgin men hann bara genomföra reformen av stilla veckan 1955 (då påskvakan flyttades från lördag förmiddag tillbaka till påsknatten!) innan han dog 1958.

Johannes XXIII (1958–1963) utgav 1962 en förkortad edition av Breviarium Romanum, där bibelläsningarna och kyrkofädernas predikningar drastiskt hade beskurits, de senare till sina två första meningar. Påven ”anmodade faderligt” prästerna att kompensera förkortningen med större intensitet i andakten. Åtgärden var en halvmesyr i väntan på att det instundande kyrkomötet, som skulle formulera de djupare principerna för all liturgi och initiera en konsekvent reform på grundval av historiska källstudier och den liturgiska rörelse som hade inletts av Pius X. Det blev alltså Johannes XXIII som lyckades genomföra den reform som Pius V ville påbörja fyrahundra år tidigare. Den 22 november 1963 antog det samlade världsepiskopatet konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium, med röstsiffrorna 2 158 ja och 19 nej.

De konciliära reformen

Konciliet beslöt således att tidebönen enligt romersk rit skulle omgestaltas, för att kunna användas av arbetstyngda präster, men också av vanligt folk. Ett utskott med experter i teologi, liturgik, spiritualitet, poetik, patristik och själavård arbetade sju år på att framställa den nya tidegärdsboken (som utkom 1971), och beslöt att kalla den Liturgia horarum, ”Timmarnas liturgi” – en mer talande titel än breviarium, som betyder ”förkortning”. Matutinen kallas nu läsningsgudstjänst och kan firas när som helst på dygnet. Primen är avskaffad. Bönen under dagen firas som ters, sext eller non. Psalteriet är fördelat på fyra veckor. Tematiskt genomarbetade förböner infördes. Konciliet återkallade Urban VIII:s smakrestaurering av hymnerna och Pius XII:s psaltarversion.

Efter godkännande av Nordiska biskopskonferensen och den romerska Gudstjänstkongregationen föreligger nu den fullständiga svenska utgåvan av Liturgia horarum (den preliminära, Kyrkans dagliga bön, I–II, utkom 1990, läsningsgudstjänsten 1996). Arbetet har dragit ut på tiden, dels på grund av KLN:s arbete med en lång rad andra gudstjänstböcker, men framför allt genom sin omfattning: utgåvan omfattar drygt 7 000 sidor, inklusive de 565 läsningarna av kyrkliga författare i nyöversättning från grekiska, latin och moderna språk. För nordiska helgon har inhemska texter valts. Inemot 300 hymner ingår, varav ett hundratal är nydiktningar i fri anslutning till den latinska hymnskatten. Bibeltexten är med romerskt godkännande Bibel 2000. Men eftersom den ”täta” Psaltaren där inte är avsedd för gemensam recitation, än mindre för sång, har 1917 års psaltartext, som många tidegärdsbrukare kan utantill, behållits i bearbetning. Den är mer litteral och därför bättre ämnad för kristologisk tydning inom Nya testamentets och traditionens förståelse­horisont, som är beroende av den grekiska GT-versionen Septuaginta. Översättningen av kyrkofäderna återger den bibeltext som de själva utgick från, ofta med annan innebörd än den hebreiska Bibelns.

Arbetet har utförts av professorerna Anders Ekenberg (redaktör, kantabilitet) och Anders Piltz (översättare, hymnarium) samt docenten Christer Pahlmblad (sekreterare, grafisk formgivning).

Gåva av tid

Traditionen betraktar dygnets timmar som sacramenta, tillfällen av nåd som gör de avgörande ögonblicken i frälsningshistorien närvarande. Nattens mörker är den tysta rymden för ostörd bön. Laudes i soluppgången minns uppståndelsen. Ters, sext och non påminner om när Jesus tillfångatogs, korsfästes och dog. Vespern i solnedgången är stunden för den sista måltiden och nedtagandet från korset. Completoriet sker vid gravläggningen. För att bli relevant måste tidebönen hållas vid rätt tidpunkt.

Gåva av tid är en talande bild. Vi har av Benjamin Franklin lärt oss att tid är pengar. Detta är en grundpelare i den kapitalistiska ekonomin: mantimmar och dagsverken delar upp dygnet i ekonomiskt mätbara avsnitt. Tiden får inte spillas i onödan. Några stressas av slavkontrakt på ackord. Andra vet inte vad de ska göra av sin tid, utom att mäta sin skärmtid. Tid är något man inte har, eller har för mycket av – förr i tiden en lyx för överklassen, numera en folksjukdom.

Kyrkans plikt är att prisa Gud – att be för skapelsens och människornas frälsning, som vunnits av Kristi död på korset. Men enbart lovsång vore en estetisk upplevelse utan värde i längden, om den är okänslig för mänsklig misär. Enbart begärande bön skulle bli andlig behovstillfredsställelse, utan hänsyn till Guds primat. De båda får inte skiljas åt.

Medellivslängden i Sverige är för kvinnor 84 år och för män 81. Ett människoliv omfattar alltså genomsnittligt 722 700 timmar.

Hur många av dessa kan jag tänka mig att avsätta till lovsång och förbön? Något som i ett slag botar ledan och ger tiden en riktning.

 

Källor och litteratur i urval

Breviarium Romanum. Editio princeps (1568), a cura di Manlio Sodi & Achille Maria Triacca. Libreria Editrice Vaticana, 1999.

Breviarium Strengnense. Johannes Fabri [Smedh], 1495.

Johannes XXIII, apostoliskt brev Rubricarum instructum, Acta Apostolicae Sedis, 52 (1960).

Liturgia horarum iuxta ritum romanum. Editio typica altera, I–IV. Libreria Editrice Vaticana, 1985–1987 (med senare supplement).

Pius X: bulla Divino afflante. Acta Apostolicae Sedis, 3 (1911).

Pius XII: Psalterium pro usu liturgico approbatum. Institutum Biblicum, 1945.

Albert Gerhards & Corinna Dahlgrün: ”Stundengebet. I. Geschichte. II. Praktisch-theologisch.”, i Theologische Realenzyklopädie, XXXII. Walter de Gruyter, 2001, s. 268–280.

Suitbert Bäumer-Réginald Biron: Histoire du Bréviaire. I–II. Herder 1905 (1967).

Arturo Elberti: La liturgia delle ore in occidente. Storia e teologia. Edizioni Dehoniane, 1998.

Eduardus Genicot: Institutiones theologiae moralis, II, Alb. Dewit, 1922, s. 41–54.

Mattias Lundberg (red.): Tidegärden i kyrkotraditionerna. Svenskt gudstjänstliv, 96. Artos, 2021.

Aymon-Marie Roguet: The Liturgy of the Hours. With a Commentary. Geoffrey Chapman, 1971.

Robert Taft: The Liturgy of the Hours in East and West. The Origins of the Divine Office and its Meaning for Today. The Liturgical Press, 1986.

 

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.

Ur Signum nr 8/2021.