Den som tvingas släpa sina vingar

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PATRICIA LORENZONI

Walter Benjamin skrev en gång: ”I varje generation som föds finns en svag gnista av messiansk kraft.” Trevande skapar vi en vardag. Musikskolan har terminsavslutning med framträdanden. Han har sagt till mig: ”Du behöver inte komma.” Men jag kommer ändå och jag tror att han blir glad. Efteråt promenerar vi hem tillsammans. Jag säger till honom: ”Människors ansikten blir vackra när de sjunger.” Han skrattar och säger: ”Människors ansikten blir röda och ansträngda.”

Det händer att jag är rädd för att inte kunna skydda honom om de kommer efter honom. Det händer att jag är rädd att han inte ska låta sig skyddas.

Det händer att jag är rädd för mig själv.

I Uppsala har Engelska parken än en gång förvandlats till ett träsk. Samma sak varje senhöst. Parken ligger på en höjd, strax ovanför Carolinabacken. Ändå är den som i en sänka; så fort höstregnen kommer förvandlas parken till ett träsk. Jag korsar den på väg till jobbet, kryssar mellan lerpölarna, passerar pojken som släpar på sina egna vingar och kring vars fötter det bildats ett mindre vattendrag. Det var en gömd flyktingpojke som stod modell för Knutte Westers bronsskulptur Child carrying wings. Pojkens vingar är en börda, men envist släpar han dem med sig.

Hur lever man samman när hotet om deportation väger tungt på en men inte på de andra? Det är det jag försöker lära mig. Och jag lär mig, vi lär oss. Men ingenting blir uthärdligare av det. Det händer att jag är rädd för att börja hata.

När jag passerar pojken som släpar sina vingar, tänker jag att en del av det de kallar ”integration” handlar om att förmå männi­skor att glömma just detta. Glömma vad de en gång var kapabla till för att få leva ett liv i fred. Glömma att de hade kraften att släpa de tyngsta av vingar över bergen, att med dem korsa haven.

Knutte Wester berättar att pojken som stod modell för hans skulptur sade till honom: ”Det känns som att vara barn igen.” Han var nio år gammal.

Teologen Daniel Groody ser migrationen som praktisk efterföljd. Att i trots mot denna världens åtskillnad korsa det möjligas gränser. Det är, säger han, ett gudomligt lärjungeskap. Och jag tänker: ja, men så mycket att utstå ändå. För jag har ju stått bredvid i flera år nu och sett honom utstå. Tålmodigt. Sammanbitet. Envist. Svältfödda drömmar, orimliga prestationskrav, villkorat välkomnande på nåder. Misstänksamhet. Skadeglädje.

”Varför?”, frågade han mig en gång. ”Jag har ju verkligen försökt göra allting rätt.” Jag svarade att det inte handlade om honom, att det bara handlade om att han ska säga till de sina, till dem som är kvar, att de inte ska komma hit. ”Det är därför de sparkar på dig”, sade jag. ”Om du är tillräckligt hunsad, kommer du att avskräcka andra.”

Inte mer än collateral damage.

”Om jag bara inte varit fattig”, sade han då. Men jag tänkte på det jag hört någon annan säga. Om att det är den fattiges praktik som öppnar Guds rike. Och jag tänker att det är just det: i vägran att bli kvar, i vägran att dö, i det envisa släpandet av vingar över stängda gränser.

I allt detta visar Gud sitt ansikte.

Patricia Lorenzoni är fil. dr i idéhistoria vid Göteborgs universitet, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PATRICIA LORENZONI

Walter Benjamin skrev en gång: ”I varje generation som föds finns en svag gnista av messiansk kraft.” Trevande skapar vi en vardag. Musikskolan har terminsavslutning med framträdanden. Han har sagt till mig: ”Du behöver inte komma.” Men jag kommer ändå och jag tror att han blir glad. Efteråt promenerar vi hem tillsammans. Jag säger till honom: ”Människors ansikten blir vackra när de sjunger.” Han skrattar och säger: ”Människors ansikten blir röda och ansträngda.”

Det händer att jag är rädd för att inte kunna skydda honom om de kommer efter honom. Det händer att jag är rädd att han inte ska låta sig skyddas.

Det händer att jag är rädd för mig själv.

I Uppsala har Engelska parken än en gång förvandlats till ett träsk. Samma sak varje senhöst. Parken ligger på en höjd, strax ovanför Carolinabacken. Ändå är den som i en sänka; så fort höstregnen kommer förvandlas parken till ett träsk. Jag korsar den på väg till jobbet, kryssar mellan lerpölarna, passerar pojken som släpar på sina egna vingar och kring vars fötter det bildats ett mindre vattendrag. Det var en gömd flyktingpojke som stod modell för Knutte Westers bronsskulptur Child carrying wings. Pojkens vingar är en börda, men envist släpar han dem med sig.

Hur lever man samman när hotet om deportation väger tungt på en men inte på de andra? Det är det jag försöker lära mig. Och jag lär mig, vi lär oss. Men ingenting blir uthärdligare av det. Det händer att jag är rädd för att börja hata.

När jag passerar pojken som släpar sina vingar, tänker jag att en del av det de kallar ”integration” handlar om att förmå männi­skor att glömma just detta. Glömma vad de en gång var kapabla till för att få leva ett liv i fred. Glömma att de hade kraften att släpa de tyngsta av vingar över bergen, att med dem korsa haven.

Knutte Wester berättar att pojken som stod modell för hans skulptur sade till honom: ”Det känns som att vara barn igen.” Han var nio år gammal.

Teologen Daniel Groody ser migrationen som praktisk efterföljd. Att i trots mot denna världens åtskillnad korsa det möjligas gränser. Det är, säger han, ett gudomligt lärjungeskap. Och jag tänker: ja, men så mycket att utstå ändå. För jag har ju stått bredvid i flera år nu och sett honom utstå. Tålmodigt. Sammanbitet. Envist. Svältfödda drömmar, orimliga prestationskrav, villkorat välkomnande på nåder. Misstänksamhet. Skadeglädje.

”Varför?”, frågade han mig en gång. ”Jag har ju verkligen försökt göra allting rätt.” Jag svarade att det inte handlade om honom, att det bara handlade om att han ska säga till de sina, till dem som är kvar, att de inte ska komma hit. ”Det är därför de sparkar på dig”, sade jag. ”Om du är tillräckligt hunsad, kommer du att avskräcka andra.”

Inte mer än collateral damage.

”Om jag bara inte varit fattig”, sade han då. Men jag tänkte på det jag hört någon annan säga. Om att det är den fattiges praktik som öppnar Guds rike. Och jag tänker att det är just det: i vägran att bli kvar, i vägran att dö, i det envisa släpandet av vingar över stängda gränser.

I allt detta visar Gud sitt ansikte.

Patricia Lorenzoni är fil. dr i idéhistoria vid Göteborgs universitet, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2021.