av HEINZ WERNER WESSLER
– Nyordningen i Abu Dhabi innebär att familjerätten i praktiken är en sak för religionen och inte för staten.
I många av de tidigare kolonialländerna förkommer det flera versioner av familjerätt bredvid varandra. I synnerhet inom det tidiga brittiska kolonialväldet ville de styrande demonstrativt avhålla sig från att lägga sig i familjeangelägenheter och skapade därför olika civil codes utifrån religionstillhörighet i samarbete med olika religionsexperter. Detta resulterade då i en tämligen konservativ version av den dåvarande familjerätten, som stärkte de traditionella väktarna av religionen. Efter kolonialtidens slut värjde sig väktarna av de religiösa traditionerna mot införandet av en allmän statligt kontrollerad familjerätt (Unified Civil Code, som man säger i södra Asien) som i västländerna. Regeringarna vågade inte bryta ner detta motstånd och beslutade att mer eller mindre hålla fast vid det gamla ända till i dag.
I Pakistan och Indien har hinduer, kristna och muslimer olika familjerätt. Den muslimska familjerätten kallas för enkelhetens skull sharia. I Indien är det exempelvis mycket enklare för en muslimsk man att genomföra en rättsligt giltig skilsmässa än för en hinduisk. Den muslimske mannen behöver bara i vittnens närvaro uttala det magiska ordet talaq (skilsmässa) tre gånger. Exegeterna tvistar om huruvida detta meddelande till makan även är rättsligt giltigt om det sker via telefon eller sociala medier. Intressant nog är det inte lika lätt att ta ut skilsmässa i Pakistan.
Denna utveckling tycks nu också ha nått islams kärnländer. Abu Dhabis emir, shejk Khalifa bin Zayed Al Nahyan, lät nyligen införa en sådan separat rättsordning för icke-muslimer. Anledningen till detta var framför allt att islamiska domstolar sedan länge har fått hantera komplicerade rättsfall som rört många icke-muslimska gästarbetare från framför allt södra Asien och statslösa i landet. Företrädare för de icke-muslimska gemenskaperna har också under lång tid bett om att få en sådan egen jurisdiktion – för kristna, judar, hinduer och sikher utgör inrättandet av civila domstolar för minoriteter till att börja med en tydlig förbättring av deras rättssäkerhet.Det är mycket efterlängtat och skulle kunna bli ett skolbildande exempel. Diskussionen om en familjerätt för minoriteter är på intet sätt ny. Men nu har den blivit mogen för beslut i Abu Dhabi. Detta skulle kunna bilda skola inte bara för de övriga gulfemiraten, som gärna framställer sig som föregångare när det gäller muslimsk tolerans gentemot andra religioner. Abu Dhabi är det största av de sju emiraten och den viktigaste oljeproducenten bland dem. Shejk Nahyan vill modernisera landet och göra det ännu mer attraktivt för företagsamma och välutbildade utlänningar och till ett nav för internationellt kapital.
Emiren har till och med låtit inrätta ett ministerium för tolerans och samexistens. I februari 2019 blev en konferens i Abu Dhabi om religiös tolerans en skådeplats, där påven Franciskus och storimamen Ahmad Mohammad Al-Tayyeb, från det berömda Al-Azhar-universitetet i Kairo, undertecknade ”Dokumentet om alla människors syskonskap för en fredlig samexistens i världen”, vilket anses som en milstolpe i försoningen mellan sunnitisk islam och den katolska kyrkan.
Domstolar för muslimer och icke-muslimer
De civila domstolarna för icke-muslimer är behöriga att avgöra känsliga ärenden som civiläktenskap, skilsmässa, underhåll, vårdnad av barn, arvsrätt och faderskapsbevis. Hittills har underhållsplikten för pojkar upp till 11 år, för flickor upp till 13 år, i samband med skilsmässa automatiskt tillskrivits fadern. För muslimer kommer det också att vara så i fortsättningen, endast icke-muslimer kommer här i åtnjutande av litet mer rättvisa. När det gäller arvsrätten kommer alla barn till icke-muslimer i framtiden att ha rätt till en laglott, oavsett könstillhörighet. Den islamiska rätten erkänner inte någon laglott och ger dessutom manliga ättlingar företräde.
Med den nya förordningen kommer de islamiska sharia-domstolarna att få sin makt bekräftad. Dessa domstolar domineras i det relativt liberala Förenade Arabemiraten i praktiken mer eller mindre överallt av hardliners. I Abu Dhabi är inte bara arkebuseringar och hängningar utan även spöstraff, steningar och stympningar på intet vis avskaffade i straffskalan, även om de drastiska kroppsstraffen inte är vanliga. Terrorism, narkotikahandel, homosexualitet och blasfemi bekämpas med långa fängelsestraff – oavsett vilken religion de berörda tillhör.
Den som ifrågasätter den rådande ordningen måste fortsatt räkna med den styrande maktens fullständiga hårdhet, med eller utan juridisk grund. För många människor i västländerna blev prinsessan Latifas fall en chock, när hennes väl förberedda flykt från Dubai i mars 2018 omintetgjordes. Hon greps på sitt skepp, av indisk militär vad det verkar, före infarten till Goas hamn och fördes tillbaka till Dubai. Hennes far, shejk Maktoum, är Förenade Arabemiratens premiärminister.
Någon rättssäkerhet kan det fortfarande inte bli särskilt mycket tal om, i synnerhet inte för kvinnor, även om situationen i emiraten är något bättre än i Saudiarabien. Dissidenter och människorättsaktivister försmäktar i åratal i fängelserna, med eller utan åtal och dom. Med ett sofistikerat system för medborgarskap, som kallas Kafala, kontrolleras och förslavas miljontals arbetsmigranter, i synnerhet från den indiska subkontinenten. Dessutom bor tiotusentals statslösa som rättslösa arbetare i lyxlivets land.
Shejk Nahyna vill framställa Abu Dhabi som ett modernt, innovativt och tolerant islamiskt mönsterland. Men i det stora hela råder liksom i alla Gulfstaterna ett järnregemente. Den som ifrågasätter maktstrukturerna, den som vågar sig på att kritisera den styrande familjen eller den som till exempel vill förändra de diskriminerande strukturerna för kvinnor och utlänningar, måste antingen emigrera eller löpa risken att bli avlägsnad från offentligheten med bryska metoder.
Förstärkning av den religiösa rätten i pluralismens namn
I Indien har alltsedan 1950-talet röster höjts från olika politiska läger som kräver att de olika religiösa civil codes ska avskaffas. Önskan om reformer bromsas oftast, som i Indien under 1950-talet när en mindre reform av den hinduiska familjerätten för majoritetsbefolkningen genomfördes. Denna stärkte exempelvis kvinnornas position i frågor om skilsmässa och arvsrätt och förbjöd i princip den hinduiska polygamin, samtidigt som en muslim i Indien alltjämt enligt lagen tilläts att gifta sig med fyra kvinnor.
Nyordningen i Abu Dhabi går i motsatt riktning. Den förklarar att familjerätten i praktiken är en sak för religionen och inte för staten. Blandäktenskap mellan muslimer och icke-muslimer försvåras snarare ännu mer och identiteter blir alltmer fastlåsta. Konversioner förblir liksom tidigare endast möjliga i en riktning: att konvertera till islam är alltid möjligt, men om en muslim konverterar till en annan religion är detta inte bara ett socialt tabu utan ett fall för skarprättaren. Och vad religionen beträffar så gäller statusen vid födelsen. Vad en viss person således tror eller inte och hur hans eller hennes religiösa praxis ser ut spelar i praktiken ingen roll.
Idén om en statligt institutionaliserad familjerätt utifrån religionstillhörighet ligger dessutom väldigt nära kraven på införandet av sharia-domstolar i länder där muslimer är i minoritet. Det som således i toleranspolitikens namn och med de berördas godkännande införs i Abu Dhabi skulle i ett längre perspektiv kunna utvecklas till ett steg mot upprättandet och befästandet av ett religiöst styre av en del av samhället.
Översättning: Per Lindqvist
Lästips
Maarit Jänterä-Jareborg: ”Under vilken lag lyder en människa? Nationalitet, hemvist och tro som grund för tillhörighet” i Signum nr 8/2015.
Heinz Werner Wessler: ”Franciskus historiska besök i Abu Dhabi” i Signum nr 2/2019.
Felix Körner: ”Alla människors syskonskap – en kommentar till dokumentet från Abu Dhabi” i Signum nr 7/2019.
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2021.