Stanna inte där

av BJÖRN HÅKONSSON

– Reviderad utgåva av beredskapsplan mot sexuella övergrepp mot barn och ungdomar.

Arbetet med att säkra barns säkerhet inom kyrkan står inte stilla. Det får det inte heller göra. När Stockholms katolska stift den 1 januari 2019 anställde ett barnskyddsombud – det blev jag – med rätt att både utbilda om stiftets dokument Beredskapsplan mot sexuella övergrepp mot barn och ungdomar och att inspektera det pastorala tillämpandet av trygghetsreglerna från detta dokument överallt inom katolska kyrkan i Sverige förändrades utbildningen rätt så omgående. Nya teman kom med. Från och med den 1 november 2021 gäller den nya (tredje), reviderade utgåvan av beredskapsplanen. De nya delar som den innehåller motsvarar mycket av det som lagts till i utbildningen. ”Det nya” är alltså inte så nytt för de kateketer och andra medhjälpare som har gått den obligatoriska utbildningen efter januari 2019. Men vad är egentligen förändrat i Beredskapsplanen? Här följer en kort översikt:

Biskopen har valt en strängare ton i sitt förord till dokumentet. Jag har i barnskyddsombudets årsrapporter (som finns på stiftets webbplats) påpekat flera allvarliga brister i församlingarnas och stiftets beredskaps­arbete. Från stiftsadministrationens sida har bemötandet av personer som anmält övergrepp varit felaktigt, och stiftets arbetsgrupp för frågor om sexuella övergrepp har inte varit så aktiv som den enligt beredskapsplanen ska vara. På församlingsnivå förekommer det att rätt blanketter inte har fyllts i, så att regelefterlevnaden inte har kunnat kontrolleras, och att lokaler inte varit lämpliga för verksamheten. Ett annat problem är att själasörjare som vistas tillfälligt i landet inte har fått information om trygghetsreglerna, och att biskopen och den lokala kyrkoherden inte har informerats om besöket. Årsrapporterna beskriver också flera faktiska fall av olämpliga handlingar och situationer.

Efter att ha konstaterat sådana brister i beredskapsarbetet, trots att planen har funnits sedan 2004, varnar biskopen för att de ansvariga ”som framöver inte tar detta på allvar kan räkna med hårdare konsekvenser”. Man kan exempelvis tänka på ifall någon låter bli att anmäla sexuella övergrepp mot barn som sker i kyrkan – sådana tjänstefel ska också, efter de ändringar av kyrkolagen (Codex Iuris Canonici, CIC) som påven införde i år, medföra skärpta straff. En skärpning är också den nya beredskapsplanens förväntan att inte bara stiftets församlingar och missioner, alltså verksamheter som står under stiftets jurisdiktion, utan att alla verksamheter som kallar sig för ”katols­ka” lever upp till reglerna, ja, till och med icke-kyrkliga rörelser som exempelvis hyr lokaler av kyrkan för någon aktivitet med barn förväntas kunna uppvisa att de har en motsvarande trygghetspolicy för sina aktiviteter.

I dokumentets tredje avsnitt ges en välbehövlig uppdaterad version av några paragrafer i den svenska brottsbalken (kap. 6) rörande sexualbrott, även om de små ändringar (främst begreppet frivillighet, dvs. samtycke) som finns där inte ändrar något i kyrkans beredskapsarbete i praktiken. Alla sexuella övergrepp – hur de än definieras och omdefinieras – är ju avskyvärda handlingar som ska polisanmälas. Här nämner dokumentet också det ökande antalet övergrepp som sker via internet. På andra ställen i planen dras slutsatser av detta: ansvariga i kyrkan ska avstå från ensamma dialoger i chatfora med de barn och unga som de ansvarar för, och mobiler och andra skärmar med internetuppkoppling bör samlas in under läger och resor.

De församlingar som kan bör utse ett eget lokalt trygghetsombud som ska samverka med stiftets barnskyddsombud och bevaka att beredskapsplanen genomförs på plats, konkret och i detalj. Stiftets barnskyddsombud har befogenheter som definieras såsom en utbildnings- och inspektionsfunktion med rätt till ”insyn i förhållanden som rör tryggheten för barn och ungdomar i stiftet, lokalt och på riksnivå”. Vederbörande kan kalla de ansvariga till samtal om verksamheten, påpeka fel och göra ”undersökande uppföljningar eller riktad tillsyn” (dvs. komma på besök för att undersöka ett specifikt problem på plats). I de sammanhangen kan de nya lokala trygghetsombuden förhoppningsvis få en viktig roll.

I förordet medger Biskopen att ”även vi har behövt tänka om”. Antagligen tänker han här på hur olika personer har känt sig negativt bemötta eller rentav ignorerade när de har vänt sig till stiftet för hjälp om frågor kring övergrepp. Biskopen framhåller: ”När en anmälan kommer till stiftets kännedom känns det tungt. Men de som anmäler gör kyrkan en stor tjänst och förtjänar allas erkännande.” Så heter det också längre fram i planen att sådana personer ska behandlas med respekt och hänsyn. ”Han eller hon ska känna sig lyssnad på, stöttad, bli tagen på allvar och inte ifrågasatt.” Här får det annars så juridiskt hållna dokumentet en mer pastoral ton. Det märks att drabbade personers erfarenhet har fått en plats här. Det är ett steg åt rätt håll.

De trygghetsregler som hitintills har gällt är numera konkret formulerade (exempelvis konkreta riskområden såsom toaletter, källar- och badrum) och kompletteras med regler om försiktighet vid kontakt med barnen på sociala medier, insamling av barnens egna skärmar och kameror (t. ex. vid läger) och att föräldrar alltid måste få veta vilken information deras barn får. Dessa uppdateringar avspeglar konkreta erfarenheter från de senaste åren.

Ett särskilt avsnitt utgörs av en konkret beskrivning av hur man ska försöka att bemöta ett barn eller en ung människa som vill berätta om ett övergrepp. Detta är ingen nyhet utan har tidigare funnits som ett extra papper vid sidan om planen. Nu finns det med i dokumentet, liksom det viktiga formuläret med personuppgifter (DH710) som alla som hjälper till med barn och ungdomar i stiftet ska fylla i.

Även om planen uttryckligen inskränker sig till att handla om barn och ungdomar är ett särskilt avsnitt vikt åt ”Sexuella övergrepp mot vuxna”. Här nämns så kallade sårbara vuxna (vuxna i utsatta lägen) som också förekommer i kyrkolagen (CIC) som egen kategori. Det är bra men förtjänar mer plats, ja, ett helt eget dokument. I församlingarnas sociala arbete för vuxna – där sådant finns – saknas ofta vettiga policydokument, vilket är en stor brist.

Som barnskyddsombud kan jag bara instämma i de förändringar som har gjorts, men mycket återstår. Planens fokus på sexuella övergrepp i juridisk mening är för smalt. Vi behöver komma åt de faktorer i den kyrkliga miljön som underlättar övergrepp: Tala mer konkret om missbruk av auktoritet (”andliga övergrepp”), små förnedringar och maktutövanden som skapar rädsla, liksom om våld (även emotionellt våld, som när ledare till exempel brusar upp och skrämmer barn) och trakasserier, även där dessa inte är ”brottsliga” i lagens mening. Övergrepp börjar där andra sorters förtryck finns, där ingen vågar säga ifrån. Beredskapsplanens begrepp ”vuxna i sårbara lägen” är också allt för otydligt. Och vilka stöd- eller kontaktinstanser erbjuder stiftet när vuxna utsätts? Det sägs inte heller. Summa summarum: Det är glädjande att stiftets regelverk har blivit några grader mer konkret och verklighetsbaserat, men arbetet kan inte stanna här. Den föreliggande utgåvan av Beredskapsplanen får inte bli den sista.

Björn Håkonsson är diakon och barnskyddsombud inom Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 8/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BJÖRN HÅKONSSON

– Reviderad utgåva av beredskapsplan mot sexuella övergrepp mot barn och ungdomar.

Arbetet med att säkra barns säkerhet inom kyrkan står inte stilla. Det får det inte heller göra. När Stockholms katolska stift den 1 januari 2019 anställde ett barnskyddsombud – det blev jag – med rätt att både utbilda om stiftets dokument Beredskapsplan mot sexuella övergrepp mot barn och ungdomar och att inspektera det pastorala tillämpandet av trygghetsreglerna från detta dokument överallt inom katolska kyrkan i Sverige förändrades utbildningen rätt så omgående. Nya teman kom med. Från och med den 1 november 2021 gäller den nya (tredje), reviderade utgåvan av beredskapsplanen. De nya delar som den innehåller motsvarar mycket av det som lagts till i utbildningen. ”Det nya” är alltså inte så nytt för de kateketer och andra medhjälpare som har gått den obligatoriska utbildningen efter januari 2019. Men vad är egentligen förändrat i Beredskapsplanen? Här följer en kort översikt:

Biskopen har valt en strängare ton i sitt förord till dokumentet. Jag har i barnskyddsombudets årsrapporter (som finns på stiftets webbplats) påpekat flera allvarliga brister i församlingarnas och stiftets beredskaps­arbete. Från stiftsadministrationens sida har bemötandet av personer som anmält övergrepp varit felaktigt, och stiftets arbetsgrupp för frågor om sexuella övergrepp har inte varit så aktiv som den enligt beredskapsplanen ska vara. På församlingsnivå förekommer det att rätt blanketter inte har fyllts i, så att regelefterlevnaden inte har kunnat kontrolleras, och att lokaler inte varit lämpliga för verksamheten. Ett annat problem är att själasörjare som vistas tillfälligt i landet inte har fått information om trygghetsreglerna, och att biskopen och den lokala kyrkoherden inte har informerats om besöket. Årsrapporterna beskriver också flera faktiska fall av olämpliga handlingar och situationer.

Efter att ha konstaterat sådana brister i beredskapsarbetet, trots att planen har funnits sedan 2004, varnar biskopen för att de ansvariga ”som framöver inte tar detta på allvar kan räkna med hårdare konsekvenser”. Man kan exempelvis tänka på ifall någon låter bli att anmäla sexuella övergrepp mot barn som sker i kyrkan – sådana tjänstefel ska också, efter de ändringar av kyrkolagen (Codex Iuris Canonici, CIC) som påven införde i år, medföra skärpta straff. En skärpning är också den nya beredskapsplanens förväntan att inte bara stiftets församlingar och missioner, alltså verksamheter som står under stiftets jurisdiktion, utan att alla verksamheter som kallar sig för ”katols­ka” lever upp till reglerna, ja, till och med icke-kyrkliga rörelser som exempelvis hyr lokaler av kyrkan för någon aktivitet med barn förväntas kunna uppvisa att de har en motsvarande trygghetspolicy för sina aktiviteter.

I dokumentets tredje avsnitt ges en välbehövlig uppdaterad version av några paragrafer i den svenska brottsbalken (kap. 6) rörande sexualbrott, även om de små ändringar (främst begreppet frivillighet, dvs. samtycke) som finns där inte ändrar något i kyrkans beredskapsarbete i praktiken. Alla sexuella övergrepp – hur de än definieras och omdefinieras – är ju avskyvärda handlingar som ska polisanmälas. Här nämner dokumentet också det ökande antalet övergrepp som sker via internet. På andra ställen i planen dras slutsatser av detta: ansvariga i kyrkan ska avstå från ensamma dialoger i chatfora med de barn och unga som de ansvarar för, och mobiler och andra skärmar med internetuppkoppling bör samlas in under läger och resor.

De församlingar som kan bör utse ett eget lokalt trygghetsombud som ska samverka med stiftets barnskyddsombud och bevaka att beredskapsplanen genomförs på plats, konkret och i detalj. Stiftets barnskyddsombud har befogenheter som definieras såsom en utbildnings- och inspektionsfunktion med rätt till ”insyn i förhållanden som rör tryggheten för barn och ungdomar i stiftet, lokalt och på riksnivå”. Vederbörande kan kalla de ansvariga till samtal om verksamheten, påpeka fel och göra ”undersökande uppföljningar eller riktad tillsyn” (dvs. komma på besök för att undersöka ett specifikt problem på plats). I de sammanhangen kan de nya lokala trygghetsombuden förhoppningsvis få en viktig roll.

I förordet medger Biskopen att ”även vi har behövt tänka om”. Antagligen tänker han här på hur olika personer har känt sig negativt bemötta eller rentav ignorerade när de har vänt sig till stiftet för hjälp om frågor kring övergrepp. Biskopen framhåller: ”När en anmälan kommer till stiftets kännedom känns det tungt. Men de som anmäler gör kyrkan en stor tjänst och förtjänar allas erkännande.” Så heter det också längre fram i planen att sådana personer ska behandlas med respekt och hänsyn. ”Han eller hon ska känna sig lyssnad på, stöttad, bli tagen på allvar och inte ifrågasatt.” Här får det annars så juridiskt hållna dokumentet en mer pastoral ton. Det märks att drabbade personers erfarenhet har fått en plats här. Det är ett steg åt rätt håll.

De trygghetsregler som hitintills har gällt är numera konkret formulerade (exempelvis konkreta riskområden såsom toaletter, källar- och badrum) och kompletteras med regler om försiktighet vid kontakt med barnen på sociala medier, insamling av barnens egna skärmar och kameror (t. ex. vid läger) och att föräldrar alltid måste få veta vilken information deras barn får. Dessa uppdateringar avspeglar konkreta erfarenheter från de senaste åren.

Ett särskilt avsnitt utgörs av en konkret beskrivning av hur man ska försöka att bemöta ett barn eller en ung människa som vill berätta om ett övergrepp. Detta är ingen nyhet utan har tidigare funnits som ett extra papper vid sidan om planen. Nu finns det med i dokumentet, liksom det viktiga formuläret med personuppgifter (DH710) som alla som hjälper till med barn och ungdomar i stiftet ska fylla i.

Även om planen uttryckligen inskränker sig till att handla om barn och ungdomar är ett särskilt avsnitt vikt åt ”Sexuella övergrepp mot vuxna”. Här nämns så kallade sårbara vuxna (vuxna i utsatta lägen) som också förekommer i kyrkolagen (CIC) som egen kategori. Det är bra men förtjänar mer plats, ja, ett helt eget dokument. I församlingarnas sociala arbete för vuxna – där sådant finns – saknas ofta vettiga policydokument, vilket är en stor brist.

Som barnskyddsombud kan jag bara instämma i de förändringar som har gjorts, men mycket återstår. Planens fokus på sexuella övergrepp i juridisk mening är för smalt. Vi behöver komma åt de faktorer i den kyrkliga miljön som underlättar övergrepp: Tala mer konkret om missbruk av auktoritet (”andliga övergrepp”), små förnedringar och maktutövanden som skapar rädsla, liksom om våld (även emotionellt våld, som när ledare till exempel brusar upp och skrämmer barn) och trakasserier, även där dessa inte är ”brottsliga” i lagens mening. Övergrepp börjar där andra sorters förtryck finns, där ingen vågar säga ifrån. Beredskapsplanens begrepp ”vuxna i sårbara lägen” är också allt för otydligt. Och vilka stöd- eller kontaktinstanser erbjuder stiftet när vuxna utsätts? Det sägs inte heller. Summa summarum: Det är glädjande att stiftets regelverk har blivit några grader mer konkret och verklighetsbaserat, men arbetet kan inte stanna här. Den föreliggande utgåvan av Beredskapsplanen får inte bli den sista.

Björn Håkonsson är diakon och barnskyddsombud inom Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 8/2021.