Naturen visar vägen

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN A. STENBERG

– FN:s klimatkonferens pekar diskret mot det helgjutna livet.

Är du en av dem som anser att frågan om sommartid eller vintertid bör avgöras av människans tendens till morgontrötthet eller kvällströtthet? Eller att en människas identitet bör avgöras av den enskilda individens självförståelse snarare än av naturens etiketter? Då är du förmodligen född och uppvuxen i de postmoderna och socialkonstruktivistiska tidevarven på 1900- eller 2000-talet.

Det fanns en tid – det är inte så länge sedan – när människorna sökte svaren på sina frågor i naturens lagar snarare än i sina egna böjelser. Jordens rotation runt sin egen axel var avgörande för vår tidsuppfattning och anatomin var avgörande för om vi etiketterades som man eller kvinna. Carl von Linné hade till och med fräckheten att dela in alla organismer i arter baserat på deras yttre kännetecken. Faktum är att hela naturvetenskapen växte fram ur övertygelsen om att naturen följer rationella lagar och därför kan ge tillförlitliga svar till den som studerar den systematiskt. Eftersom naturen följer rationella lagar kunde den inte bara räta ut frågetecken om den fysiska världens egenskaper utan i viss mån även om religion och moral. Denna syn på skapelsen ledde till helgjutna världsbilder – ismer, ideologier och religioner. Även om tilltron till kompletta livsåskådningar är ovanlig i vår tid, så finns de fundamentala strukturerna fortfarande kvar i våra mest seglivade institutioner. Det är, till exempel, tydligt att naturrätten fortfarande vägleder både den katolska kyrkan, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och många filosofier och ideologier i frågan om vad som är universellt gott och ont.

Parallellt med den extrema individualismens framväxt i vår tid har naturen dessvärre reducerats till ett redskap för utilitaristiskt välbefinnande. Visserligen låter vi naturen vägleda oss i den tekniska utvecklingen, men inte i frågor om grundläggande kunskap och moral. I stället för att låta oss vägledas av skapelsen, försöker vi övervinna den med dopningspreparat och anti-age-krämer. Dessutom kapitaliserar vi på dess resurser med trålar, oljeplattformar och skogsmaskiner. Samtidigt har vi objektifierat Moder Jord och de medmänni­skor och andra levande organismer som lever i hennes hage. Påven Franciskus har flera gånger kallat detta för en slit-och-släng-kultur. Denna destruktiva kultur har bäddat för många kriser, varav klimatkrisen är den mest aktuella.

Dessbättre leder kriser ofta till tillnyktring. Klimatkrisen kan paradoxalt nog leda till att vi orienterar oss tillbaka mot den naturliga lagen som en centralpelare för vår världsbild. Visserligen tycks FN:s klimatkonferens i Glasgow på ytan mest handla om teknikaliteter som utsläppsminskningar och temperaturbegränsningar – det vill säga åtgärder för att mildra och hantera den akuta kris som vi just nu befinner oss i. För att kunna hejda och hantera följderna av klimatförändringarna behöver man ha objektiv kunskap om planetens gränsvärden. Dessa gränsvärden påverkas inte av någon individs subjektiva godtycke eller böjelser. Även de mediala åsiktspatrullerna tycks nu vara ense om att vi behöver söka naturens objektiva svar. Det är en ganska radikal kursändring för dem som under lång tid har vältrat sig i den relativistiska samtidskulturens luddiga navelskåderi.

Den aktuella U-svängen tillbaka mot naturen är förstås mer eller mindre påtvingad. I ljuset av den rådande klimatkrisen är vi helt enkelt nödgade att söka svaren och lösningarna i naturens bok. Men när världens blickar nu ändå är riktade mot naturen – varför då nöja sig med att bara ställa klimatfrågor till henne? Moder Jord har fler objektiva svar att ge till sina individualistiska invånare.

Redan för två år sedan (2019) tog påven Franciskus emot klimataktivisten Greta Thunberg och uppmuntrade henne i hennes engagemang. Mötet ägde rum fyra år efter det att han själv hade publicerat klimatencyklikan Laudato si’. Den katolska kyrkan och klimatrörelsen delar vördnaden för Moder Jord i klimatfrågan. Men till skillnad från sekulära klimataktivister, som kan vara ganska enkelspåriga, har den katolska kyrkan en sammanhängande tros- och morallära, där klimat- och miljöfrågan är en genuint integrerad del av socialläran som i sin tur bygger på naturrätten. Man kan alltså med visst fog hävda att kyrkan och naturen är samkörda, vilket inte är så konstigt, eftersom kyrkan tror att universum är Guds skapelse och att Gud är fader till alla varelser på jorden.

De sekulära klimataktivisterna delar inte kyrkans försprång av att ha begrundat skapelsens mysterier i 2 000 år. Av den anledningen kan man inte klandra dem särskilt hårt för att några av dem har en enkelspårig relation till naturen. Klimataktivisterna har, som de flesta nutidsmänniskor, oftast sina rötter i den tunna postmoderna myllan. Det märks inte minst genom att deras engagemang för klimatet sällan är synkroniserat med andra moraliska ställningstaganden, vilka ofta snarare är präglade av socialkonstruktivism och individualism. En sådan dualism kan möjligen vara pragmatisk i vår splittrade tillvaro, men den ger knappast vare sig mening eller lycka åt någon människa. Men även om dualismen klingar falskt är den trots allt ett tecken på att glaset har blivit halvfullt, från att ha varit helt tomt. Klimatengagemanget visar att den relativistiska bubblan pyser och att universella svar från naturen nu är efterfrågade.

Några av de nyfrälsta klimataktivister som nu knackar på Moder Jords dörr kommer förhoppningsvis att återvända till henne med fler frågor i sökandet efter ett mer helgjutet liv. De kommer inte vara ensamma. Där vid dörren står även Paulus, Franciskus av Assisi, Thomas av Aquino, Francisco Suárez, Moder Teresa, påven Franciskus och en stor mängd katolska helgon, syndare, tiggare och adelsmän. De har bland annat diskuterat frågan om Guds existens och natur, brott och straff, krig och fred, abort och preventivmedel, äktenskap, äganderätt, banklån, slavhandel, djurrätt, provrörsbefruktning, genmodifiering av jordbruksgrödor och såklart klimatfrågan. Men just nu diskuterar de förmodligen mest frågan om sommartid eller vintertid. I en del av dessa frågor har kyrkan efter långa överväganden kunnat komma till fasta slutsatser som harmonierar med de naturliga lagarna och kyrkans tradition. I andra fall är frågorna fortfarande öppna.

Från några sömniga morgonsoffor har jag förresten hört att klimatfrågan äntligen ger kyrkan en chans att skifta fokus från abortfrågan och därmed bli en mer relevant aktör i samhällsdebatten. Det är såklart bara nys. Den katolska sociallärans grundprinciper om livets okränkbarhet råder i alla sammanhang. De katolska rösterna lär alltså fortsätta att skapa helgjuten irritation. En ännu större irritation – och effekt – skulle de 1,3 miljarder katolikerna förstås åstadkomma om de själva i större utsträckning levde som de lärde.

För övrigt anser jag att frågan om sommartid eller vintertid bör avgöras av solens kulminationer.

 

Johan A. Stenberg är professor i integrerat växtskydd vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

Ur Signum nr 8/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN A. STENBERG

– FN:s klimatkonferens pekar diskret mot det helgjutna livet.

Är du en av dem som anser att frågan om sommartid eller vintertid bör avgöras av människans tendens till morgontrötthet eller kvällströtthet? Eller att en människas identitet bör avgöras av den enskilda individens självförståelse snarare än av naturens etiketter? Då är du förmodligen född och uppvuxen i de postmoderna och socialkonstruktivistiska tidevarven på 1900- eller 2000-talet.

Det fanns en tid – det är inte så länge sedan – när människorna sökte svaren på sina frågor i naturens lagar snarare än i sina egna böjelser. Jordens rotation runt sin egen axel var avgörande för vår tidsuppfattning och anatomin var avgörande för om vi etiketterades som man eller kvinna. Carl von Linné hade till och med fräckheten att dela in alla organismer i arter baserat på deras yttre kännetecken. Faktum är att hela naturvetenskapen växte fram ur övertygelsen om att naturen följer rationella lagar och därför kan ge tillförlitliga svar till den som studerar den systematiskt. Eftersom naturen följer rationella lagar kunde den inte bara räta ut frågetecken om den fysiska världens egenskaper utan i viss mån även om religion och moral. Denna syn på skapelsen ledde till helgjutna världsbilder – ismer, ideologier och religioner. Även om tilltron till kompletta livsåskådningar är ovanlig i vår tid, så finns de fundamentala strukturerna fortfarande kvar i våra mest seglivade institutioner. Det är, till exempel, tydligt att naturrätten fortfarande vägleder både den katolska kyrkan, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och många filosofier och ideologier i frågan om vad som är universellt gott och ont.

Parallellt med den extrema individualismens framväxt i vår tid har naturen dessvärre reducerats till ett redskap för utilitaristiskt välbefinnande. Visserligen låter vi naturen vägleda oss i den tekniska utvecklingen, men inte i frågor om grundläggande kunskap och moral. I stället för att låta oss vägledas av skapelsen, försöker vi övervinna den med dopningspreparat och anti-age-krämer. Dessutom kapitaliserar vi på dess resurser med trålar, oljeplattformar och skogsmaskiner. Samtidigt har vi objektifierat Moder Jord och de medmänni­skor och andra levande organismer som lever i hennes hage. Påven Franciskus har flera gånger kallat detta för en slit-och-släng-kultur. Denna destruktiva kultur har bäddat för många kriser, varav klimatkrisen är den mest aktuella.

Dessbättre leder kriser ofta till tillnyktring. Klimatkrisen kan paradoxalt nog leda till att vi orienterar oss tillbaka mot den naturliga lagen som en centralpelare för vår världsbild. Visserligen tycks FN:s klimatkonferens i Glasgow på ytan mest handla om teknikaliteter som utsläppsminskningar och temperaturbegränsningar – det vill säga åtgärder för att mildra och hantera den akuta kris som vi just nu befinner oss i. För att kunna hejda och hantera följderna av klimatförändringarna behöver man ha objektiv kunskap om planetens gränsvärden. Dessa gränsvärden påverkas inte av någon individs subjektiva godtycke eller böjelser. Även de mediala åsiktspatrullerna tycks nu vara ense om att vi behöver söka naturens objektiva svar. Det är en ganska radikal kursändring för dem som under lång tid har vältrat sig i den relativistiska samtidskulturens luddiga navelskåderi.

Den aktuella U-svängen tillbaka mot naturen är förstås mer eller mindre påtvingad. I ljuset av den rådande klimatkrisen är vi helt enkelt nödgade att söka svaren och lösningarna i naturens bok. Men när världens blickar nu ändå är riktade mot naturen – varför då nöja sig med att bara ställa klimatfrågor till henne? Moder Jord har fler objektiva svar att ge till sina individualistiska invånare.

Redan för två år sedan (2019) tog påven Franciskus emot klimataktivisten Greta Thunberg och uppmuntrade henne i hennes engagemang. Mötet ägde rum fyra år efter det att han själv hade publicerat klimatencyklikan Laudato si’. Den katolska kyrkan och klimatrörelsen delar vördnaden för Moder Jord i klimatfrågan. Men till skillnad från sekulära klimataktivister, som kan vara ganska enkelspåriga, har den katolska kyrkan en sammanhängande tros- och morallära, där klimat- och miljöfrågan är en genuint integrerad del av socialläran som i sin tur bygger på naturrätten. Man kan alltså med visst fog hävda att kyrkan och naturen är samkörda, vilket inte är så konstigt, eftersom kyrkan tror att universum är Guds skapelse och att Gud är fader till alla varelser på jorden.

De sekulära klimataktivisterna delar inte kyrkans försprång av att ha begrundat skapelsens mysterier i 2 000 år. Av den anledningen kan man inte klandra dem särskilt hårt för att några av dem har en enkelspårig relation till naturen. Klimataktivisterna har, som de flesta nutidsmänniskor, oftast sina rötter i den tunna postmoderna myllan. Det märks inte minst genom att deras engagemang för klimatet sällan är synkroniserat med andra moraliska ställningstaganden, vilka ofta snarare är präglade av socialkonstruktivism och individualism. En sådan dualism kan möjligen vara pragmatisk i vår splittrade tillvaro, men den ger knappast vare sig mening eller lycka åt någon människa. Men även om dualismen klingar falskt är den trots allt ett tecken på att glaset har blivit halvfullt, från att ha varit helt tomt. Klimatengagemanget visar att den relativistiska bubblan pyser och att universella svar från naturen nu är efterfrågade.

Några av de nyfrälsta klimataktivister som nu knackar på Moder Jords dörr kommer förhoppningsvis att återvända till henne med fler frågor i sökandet efter ett mer helgjutet liv. De kommer inte vara ensamma. Där vid dörren står även Paulus, Franciskus av Assisi, Thomas av Aquino, Francisco Suárez, Moder Teresa, påven Franciskus och en stor mängd katolska helgon, syndare, tiggare och adelsmän. De har bland annat diskuterat frågan om Guds existens och natur, brott och straff, krig och fred, abort och preventivmedel, äktenskap, äganderätt, banklån, slavhandel, djurrätt, provrörsbefruktning, genmodifiering av jordbruksgrödor och såklart klimatfrågan. Men just nu diskuterar de förmodligen mest frågan om sommartid eller vintertid. I en del av dessa frågor har kyrkan efter långa överväganden kunnat komma till fasta slutsatser som harmonierar med de naturliga lagarna och kyrkans tradition. I andra fall är frågorna fortfarande öppna.

Från några sömniga morgonsoffor har jag förresten hört att klimatfrågan äntligen ger kyrkan en chans att skifta fokus från abortfrågan och därmed bli en mer relevant aktör i samhällsdebatten. Det är såklart bara nys. Den katolska sociallärans grundprinciper om livets okränkbarhet råder i alla sammanhang. De katolska rösterna lär alltså fortsätta att skapa helgjuten irritation. En ännu större irritation – och effekt – skulle de 1,3 miljarder katolikerna förstås åstadkomma om de själva i större utsträckning levde som de lärde.

För övrigt anser jag att frågan om sommartid eller vintertid bör avgöras av solens kulminationer.

 

Johan A. Stenberg är professor i integrerat växtskydd vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

Ur Signum nr 8/2021.