av JOHN SJÖGREN
”Det finns inga ord för det på det här jävla språket.” Så sjöng rockgruppen Kent, saliga i åminnelse (bandet tog avsked 2016), i en av sina allra bästa låtar. Jocke Berg, Kents låtskrivare, kom mot slutet av bandets karriär att bli alltmer samhällstillvänd i sina texter. De var politiskt laddade, utan att bli plakat. De var specifika, samtidigt existentiellt allmängiltiga. Kanske hade detta att göra med att den mer samhällstillvända utvecklingen i Bergs låtskrivande gick parallellt med att en biblisk tematik mognade fram i texterna. Inte minst på bandets sista album blev begrepp som skuld, synd och förlåtelse centrala. Här sjungs det om hur ”vi ärvde vår synd / vår eviga synd” och om ”synden, skammen, skulden, döden / otillräckligheten i oss själva”.
Att på detta sätt gifta samman en politisk och andlig tematik tycks vara på modet i popvärlden just nu. I ett reportage i DN skriver Kajsa Haidl om den senaste trenden inom musiken: andligheten. Kanye Wests nya album Jesus is King är det mest uppmärksammade exemplet, men också här i Sverige finns artister som närmar sig det religiösa språket. När Kajsa Haidl skriver om Sara Parkmans senaste och för övrigt alldeles fantastiskt fina album Vesper tycker hon sig se ett övergripande tema: ”Behovet av helighet i en samtid så starkt färgad av klimathot, politisk oro och krav på ekonomisk tillväxt.”
Det är en rimlig tolkning, att denna trend i stor utsträckning är ett svar på vår oroliga samtid. I samma reportage säger den kristna artisten Jonathan Johansson: ”Jag tror verkligen vi ser slutet på vår existens. När ideologierna har fallit och kapitalismen har förstört vår planet – vart ska vi ta vägen då?” Enligt min mening återstår då religionen, där det möjligtvis går att verbalisera de erfarenheter och det djupare samhällsengagemang som det, för att travestera Jocke Berg, inte finns några ord för på det här jävla språket.
För det är nog också så att den återupptäckta andligheten i popmusiken handlar om att finna ett sannare språk för motstånd. Ett språk bortom populism, polarisering och politikens floskler. Ett språk som bottnar i något djupare än det dagsaktuella. Ett språk som inte bara är ord, utan också erfarenhet. Ett språk som varken syftar till att uppvigla eller skrämma upp, utan som siktar mot sanning.
Det språk som ofta använts för att åstadkomma förändring, inte minst från den politiskt engagerade popvärldens håll, har varit uppvriden alarmism eller ilsken revolution. Men frågan är om det är särskilt framgångsrika strategier. Kanske att den andliga vägens mer långsamma och stillsamma urskiljning är långsiktigt mer hållbar. Som den katolske teologen Hans Urs von Balthasar skriver: ”Att högljutt protestera mot krig och svält i främmande länder och att demagogiskt kräva att hela det ekonomiska systemet ska bytas ut är mindre effektivt än att tyst uppmärksamma det som ligger nära, att samvetsgrant utveckla ens kompetenser och att osjälviskt engagera sig där behovet är som störst.”
Ibland är det starkaste språket för motstånd inte den uppskruvade retorikens storvulna ord. Verklig förändring börjar ofta som en stilla viskning.
John Sjögren 2019-12-09
Läs Kajsa Haidls reportage i DN via länken här.
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.