av BENGT SÄFSTEN
Det är drygt 50 år sedan den så kallade Helsingforsdeklarationen antogs. Dokumentet moderniseras ständigt [läs mer här och här].
Denna deklaration har fått stor betydelse för hur biomedicinsk forskning på människor får bedrivas. Dokumentet utvecklades som en skarp reaktion mot de medicinska experiment som utfördes på mycket tveksam etisk grund i Nazityskland – på människor i underläge [läs mer här].
Ett särskilt problem i nutid är att prövningar av nya läkemedel utförts på olika grupper i underlägen – med dålig ekonomi och bristande tillgång på hälso- och sjukvård. Även de fattigare ländernas roll har diskuterats. Detta kan yttra sig på flera sätt. Mest känt är att underprivilegierade försökspersoner har fått modern behandling enbart så länge som den studie de deltagit i pågått, men att behandlingen därefter avslutats. Detta har uppmärksammats och enligt de senare versionerna ska försökspersoner även efter avslutade experiment ha rätt till samma behandling [läs mer här].
Deklarationen föregicks av den så kallade Nürnbergkodexen från 1947. Paradoxalt nog ska bestämmelserna före andra världskriget i Tyskland ha varit mer omfattande än vad den blev efter Nürnbergkodexen och de första versionerna av Helsingforsdeklarationen. Vidare ska oetiska medicinska prövningar skett även efter kriget i de mest oväntade länder som i USA.
I korthet innebär Helsingforsdeklarationen att man måste ha informerat samtycke från en försöksperson eller för omyndiga personer från en person som har försökspersonens bästa för ögonen. Internationella läkarförbundet har förbundit sig att följa dokumentet. Ingen tidskrift får publicera artiklar om forskning som inte utförts i enlighet med den. Publiceringen är helt avgörande för olika forskares möjligheter att bli kända och få sina fynd diskuterade i vetenskapssamhället eller i mer populärvetenskapliga sammanhang. Publiceringen är också betydelsefull för möjligheterna att få fortsatta forskningsmedel.
Dokumentet är mycket centralt bland många andra dokument som reglerar forskning där människor är inblandade, kanske det viktigaste ramverket som indirekt styr andra. Även i Sverige har dokumentet varit mycket viktigt, men luckorna har uppmärksammats också i många andra länder [läs mer här]. Det aktuella jubileet är helt underordnat den ständiga revision och diskussion som måste pågå som en anpassning till olika omständigheter.
Det är ganska lätt att föreställa sig att frågorna om informerat samtycke inte är lätta att besvara även om bestämmelserna ser bra ut på papper. Ett underläge kan vara subtilt och betingas av de mest oväntade företeelser – som bristen på kunskap eller ett överflöd av desperation när annan behandling inte gett önskat resultat kan medföra svårigheter att fatta ett grundat beslut. Det kan också ta emot att säga nej till ett deltagande när en studie leds av den person man är beroende av för sin vanliga behandling. Med ordens hjälp kanske man ”erbjuds” en falsk trygghet genom de återkommande hälsokontroller som kommer att ingå, kontroller som inte har någon verklig betydelse för den enskilde. Visst drivs forskaren av ren kunskapstörst men även irrationella moment kan smyga sig in – inte minst när karriärmöjligheterna driver på [läs mer här].
Detta innebär att Helsingforsdeklarationen även i fortsättningen kommer att ha stor betydelse; oavsett om man är patient, anhörig eller forskare. Den handlar om det mest centralast: människovärdet. Deklarationen är gränssättande och påverkar verksamheten på många sätt. Forskningens möjligheter ökar ständigt, de medicinska kontroverserna blir fler när möjligheterna till behandling flerfaldigas, samtidigt som den moderna människan har ökade förväntningar på delaktighet. Det kräver en ständig vakenhet för vad som är lämpligt.
Till skillnad från andra etiska värdegrundsdokument har Helsingforsdeklarationen fortsatt mycket stor betydelse. Den är ingen papperstiger men har fortsatt betydelse för alla oavsett konfession [läs mer här]. Frågar man sig vad människovärdet är grundat på, så brukar man finna hänvisningar bland annat just till Helsingforsdeklarationen.
Bengt Säfsten 2014-09-19