För Kubas kommunistiska enpartiregering var gripandet och sedan bortförandet av Venezuelas makthavare Nicolás Maduro bestämt ett hårt slag på flera nivåer. Den kubanska säkerhetstjänsten – dock officiellt inte ansvarig för skyddet – kunde inte skydda Maduro. Nästan tre dussin agenter, vilkas existens länge förnekades, dog vid USA:s militäraktion som även tydligen kunde genomföras utan besvär mot rysk säkerhetsteknik. Vidare hotar USA:s president med att det snart inte blir några oljeleveranser och pengar från Venezuela.
Kubas ekonomi är i alla fall kört i botten. Korruption bland den kommunistiska eliten som gärna visar upp sig i Mercedes, planekonomiska misstag och decennium av handelsembargo svarar för den värsta försörjningskrisen sedan decennier.
Parti- och statschefen Miguel Díaz-Canel, den första under tiden efter Castro som är född efter den kubanska revolutionen, reagerade med drakoniska fängelsestraff mot de historiska protesterna i samhället år 2021. Sedan Trump har ökat trycket visar han på självkritik. Man måsta börja fundera på om partiet är ansvarigt för det aktuella läget på Kuba, sade Díaz-Canel, och ställde sig därmed själv i skottlinjen.
Medan Trump yrkar på samarbete – vars detaljer han lämnar öppet – hoppas den kubanska oppositionen på den länge efterlängtade chansen till demokratisering. Den mest kända kubanska dissidenten José Danier Ferrer, efter ett långt fängelsestraff i exil i USA sedan förlidna oktober, för in den katolska kyrkan på spelplanen som medlare. Den har alltid spelat en positiv roll ”och vid några tillfällen medlat i processer omkring frigivande av politiska fångar”, sade Ferrer i samtal med den tyska katolska nyhetsbyrån KNA. Även vid Ferrers egen frigivning skall kyrkan ha spelat en roll.
Även nu skulle den katolska kyrkan vara en positiv aktör, tror Ferrer; även eftersom den ”utan tvivel är bäst organiserad utanför regimens institutioner”. I alla fall får man inte glömma att repressioner, hot och tvång från regimens sida även har försvagat kyrkans roll och funktion. ”Många kubaner har förlorat den tro som de hade före, under och efter påven Johannes Paulus II:s besök på Kuba.”
Javier Larrondo från medborgarrättsrörelsen Prisoners Defenders, som engagerar sig för ungefär 1 200 politiska fångar i Kuba, ser i dock en möjlighet bara om båda sidor strävar efter en vidareutveckling av situationen. ”När det gäller mänskliga rättigheter strävar regimen ändå inte efter någon positiv utveckling, utan det finns till och med tecken på att den aktivt går tillbaka till de värsta formerna av nationellt och transnationellt förtryck”, sade Larrondo i samtal med KNA.
Man kan alltså inte tala om någon medling, menar Larrondo, ”utan om kyrkans plikt som väktare av sanning och moralisk rättfärdighet.” Den katolska kyrkan har i Kuba inte spelat denna roll på institutionell nivå, inte heller i otaliga konflikter”, tillägger han.
”Kyrkan måste med icke-våld göra uppror mot tyranniet”, menar Larrondo – om den vill följa den förebild som Jesus Kristus själv gav. Det gör dock bara enstaka präster och biskopar – och de utsätts från tryck uppifrån om att inte göra så. Larrondo ser här en kränkning av Jesu uppdrag.
Kathpress 2026-01-12
Detta är en nyhetstext.