Don Jean Pichon är präst i Saint-Martin-kommunitet och utsänd till Kuba, där han tillsammans med tre andra franska präster är verksam i församlingen Placetas. Han vittnar om en vardag som präglas av brist och nöd och nu även tyngs av osäkerheten efter de historiska demonstrationer som ägde rum för tio dagar sedan.
Under sina tretton år av tjänst på den karibiska ön har don Jean aldrig bevittnad en sådan proteströrelse. Den 11 juli ägde demonstrationer rum i nästan alla städer och byar i Kuba, med oroligheter av en omfattning som man inte hade upplevt sedan revolutionen år 1959. Man kunde räkna till en avliden, tiotals sårade och åtskilliga arresteringar.
Regeringen i Havanna, som är utsatt för sanktioner från USA:s sida sedan 1962, tillskriver Washington ansvaret för dessa oroligheter. Idag är befolkningen mera delad än någonsin. Å ena sidan finns de som försvarar revolutionen och å andra sidan de som förespråkar förändringar. För att försöka lugna ner situationer annonserade regeringen förra onsdagen en första omgång åtgärder som ska vidtas – nämligen att man ska underlätta import av livsmedel och mediciner. Men kommer detta att räcka till för att hejda krisen och lugna kubanerna? Det är alls inte säkert, eftersom de brister som befolkningen sedan länge upplever har förvärrats genom en ekonomi i dåligt skick samt coronapandemin.
Denna försämring av levnadsvillkoren möter don Jean Pichon på nära håll. Hans vittnesbörd kommer från församlingen Placetas i stiftet Santa Clara, mitt på ön.
Under flera månader har den sociala och sanitära situationen försämrats, då det råder stor brist på absolut nödvändiga varor och produkter. Detta tillstånd började redan före pandemikrisen, men har absolut accentuerats det senaste året. Man känner att människor verkligen är trötta och slitna, med mycken stress och aggression, eftersom kubanernas dagliga liv har förvandlats till en verklig korsvandring. Man måste köa för allting, vilket naturligtvis har lett till en stark obehagskänsla som är påtaglig. Men de demonstrationer som har ägt rum var något oväntat, något aldrig tidigare skådat. Jag har bott på Kuba tretton år men aldrig upplevt något liknande. Inte heller har det förekommit tidigare i Kubas historia att man såg hur människor kom ut på gatorna i öns alla städer samma dag och vid samma tid. Till och med regeringen blev överraskad. Av responsen från dem inser man att de blev överrumplade och rädda.
Kraven från befolkningen, gäller det framför allt det dagliga livet eller ställer man politiska krav?
Jag tror att protesterna utgår från mycket konkreta problem när det gäller livsmedelsförsörjning och tillgång till medicin, men också begränsningar i den individuella friheten. Och eftersom ju Kuba är en enpartistat, så omvandlas alltid konkreta problem till politiska krav. Problemet är att det inte finns några sätt att uttrycka sitt missnöje på. För närvarande är det mycket vagt: man kräver större frihet och mindre förtryck, men också att människor ska kunna ha ett värdigt liv.
Har ditt uppdrag och din verksamhet bland befolkningen förändrats under de senaste månaderna, och i så fall hur?
Det är viktigt att komma ihåg att kyrkan på Kuba har en ganska omfattande humanitär verksamhet. Sedan början av 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, blev den ekonomiska situationen mycket besvärlig på Kuba och kyrkan började bli mera synlig i samhället genom comedor, det vill säga soppkök [ordagrant: matsal], och olika insatser för att hjälpa de fattigaste. Detta är sedan länge redan en påtaglig verklighet i kyrkan på Kuba.
Den senaste sanitära krisen gör att många flera människor nu hungrar. Svårigheten är att vi hjälper så mycket som är möjligt, men även vi står inför problemet med en bristsituation. Ibland kan vi inte finna livsmedel för att ge mat åt de behövande, även om vi har pengar.
Vårt uppdrag har förändrats i så måtto att vi försöker hjälpa till mera, och att behoven är större.
Finner ni trots allt tecken på solidaritet bland befolkningen?
Ja, kubanerna är mycket solidariska med varandra och hjälper varandra sinsemellan. Problemet är för närvarande har det dagliga livet förändrats. Husmödrarna särskilt ägnar större delen av sin tid åt att köa efter mat. Människorna försöker hjälpa varandra så mycket som möjligt, men problemet är att innan man kan hjälpa sin granne med mat, måste man själv ha tillräckligt att ge sina barn.
Är du orolig med tanke på den aktuella situationen?
Ja, i den meningen att vi veta inte vad som kommer att hända. Idag är det många som har fängslats, mer än 100 uppges det i massmedia. Polisen fortsätter att gripa människor i deras hem, alla som deltog i demonstrationerna förlorar sina arbeten – man har börjat avskeda lärare, kulturarbetare – och samtidigt håller presidenten tal om enhet, men man ser i vad som sker att det inte finns någon enhet. Regimen är alltså rädd, och vi har fått hot om att inte tala för mycket, att inte göra för mycket. Man känner att regimen är rädd, inte heller den vet vad som ska hända. Ja, det är oroande, inte minst som det finns en atmosfär av våld som kan explodera. Jag tror också att det olyckligtvis är så att inför ett läge som har rått så länge, så måste man till slut gå utöver sin rädsla och säga sig att även om det har ett pris och om det blir svårt så måste situationen förändras.
Hur är det med unga som du möter?
De unga kräver förändringar, och framför allt – detta är det ständiga flagranta misslyckandet med det politiska systemet i Kuba – de unga vill ge sig av, på vilket sätt som helst. Pandemin, de stängda gränserna, svårigheterna att få visum har bara ökat önskan att ge sig av. Det är ett enormt stort antal som har lämnat Kuba de senaste tretton åren. Och så snart som gränserna öppnas lite igen, kommer det att bli rena åderlåtningen. Vi försöker därför att ge människorna lite hopp om att de ska kunna bygga sig en tillvaro här, men det är mycket svårt för de unga att planera för ett liv i Kuba. De vill ge sig av, för de orkar inte mer.
Fader Jean, vilket budskap har du till dina församlingsbor i denna prövning?
Framför allt, ett budskap om hopp och förtröstan på Gud. Vår roll som herdar är framför allt att påminna om att vi ska ha förtröstan i våra böner. Ofta frågar människor oss om vad de kan göra. Det som alla kan göra, det är att be. Det är det som räknas, och det är verkligen något som förändrar. Om saker och ting inte skulle förändras på politisk nivå, så skulle det i varje fall vara svårt, eftersom pandemin håller på att öka, och det råder stor brist på varor. Jag menar att de kristnas roll i dagens kubanska samhälle just är att vittna om hoppet som ger oss vår tro: Kristus har övervunnit det onda och inbjuder oss att följa Honom på vägen mot uppståndelsen, som också går genom korset.
Objektivt sett har kubanerna nu en svår situation, men man kan hjälpa dem konkret genom att be för dem.
Red. 2021-07-28
Detta är en nyhetstext, vars ursprungliga version publicerades den 21 juli i Vatican News, franska redaktionen, se länken här
Intervjun genomfördes av Adélaïde Patrignani