Kyrkan firar den 25 och 26 maj första Världsbarndagen: ett tillfälle för många barn i världen att uppleva glädje och bön. Det är också ett tillfälle att tänka på de barn som har drabbats av oblida öden, och man får även vittnesmål från människor av god vilja som tar hand om barnen. I en intervju med får vi vittnesmål från syster Capitoline Bedetse från den Gode herdens sällskap i Burundi.
Syster Capitoline Bedetse tillhör sekularinstitutet Den gode herdens sällskap som såg dagens ljus den 22 juli 2022 i Gitega i Burundi. Hon har idag det övergripande ansvaret för kommuniteten. ”Vårt skyddshelgon är den heliga Maria från Magdala, och därför tar vi hand om flickor och kvinnor i samma situation som Maria från Magdala innan hon mötte Jesus Kristus, den gode herden”, säger hon för att beskriva sitt uppdrag. Efter 23 års erfarenhet är hon fortfarande lika motiverad att ta hand om ibland mycket små barn, även om det rör sig om ett mångsidigt och delikat uppdrag. Syster Capitoline erinrar sig en 12-årig flicka som anförtroddes henne och som just hade fött ett barn. Flickan är ny lycklig i sin familj, lycklig med sitt barn, lycklig och gift.
Är det två olika sorters apostolat som du ägnar dig åt, syster Capitoline, ett apostolat för mammorna och ett för barnen, eller är det ett gemensamt apostolat?
Ja, vi utför detta som ett och samma apostolat, eftersom vårt uppdrag bland barnen kommer sig av att mammorna efter att ha kränkts som kvinnor finner att de är gravida medan de ännu är mycket unga, och de föder barn ibland inte för att de vill bli mammor, men för att de fruktar riskerna med abort. De vill helst inte ha några barn. Men när det är dags för förlossningen, tänker de att nu är det över, och så överger de barnen. Då tar vi hand om barnen och låter dem vara hos oss. När krisen har gått över och de ändå vill ha sina barn, kommer de och tar hand om dem igen. Och vi följer på avstånd anknytningen mellan mamman som hade övergivit och barnet som hade blivit övergivet.
Som du säger är det ett krävande arbete. Får ni någon hjälp – psykologisk, hälso- och sjukvårdsmässig eller andlig?
När det gäller hälso- och sjukvård klarar vi oss, Den gode herdens familj. Staten ansvarar för barnen upp till 5 års ålder. Sedan tecknar vi försäkringar, som alla familjer i Burundi, en sjukvårdsförsäkring som gäller till dess att barnen har blivit vuxna. Ibland behövs ytterligare insatser som bygger på frivilliga gåvor. I dagarna, till exempel, kommer en liten undernärd flicka att resa till Neapel för att få adekvat hjälp till en normal utvecklingskurva.
Får systrarna adekvat utbildning för sina uppgifter?
Under novitiatet ges utbildning eftersom detta är Den gode herdens kallelse. Experter engageras, särskilt inom hälso- och sjukvård. Och vi kvinnor som har avlagt löften följer noviserna med våra hjärtan.
Ni är på något sätt mammor?
Vi har rollen som mammor eftersom det i regel är så att varje barn som kommer till oss lämnas i vården hos en syster som blir detta barns ”mamma”, tills barnet är vuxet. På så sätt har barnet en kontaktperson i Den gode herdens sällskap. Det är inte alla systrarna som tar hand om barnet utan han eller hon är i en enda systers vård. På så sätt uppstår ett band mellan barnet och en person.
Denna relation mellan barnet och den vuxna, följer den någon särskild metod eller är den resultatet av spontanitet och modersinstinkt?
Vi använder för närvarande modersinstinkten. Vi följer barnen så länge som möjligt, tills de är vuxna. Vi förstår att detta inte räcker eftersom särskilt pojkarna även behöver en manlig referensperson. Från det att pojkarna är 10 eller 12 år går de i högstadiet hos ordensbröder, för att få en gedigen utbildning. På så sätt får de en kvinnlig kontakt hemma och en manligt i skolan.
Kongregationen är ung med sina 23 år. Har ni några planer för barnens framtid, när de blir vuxna och träder in i arbetslivet, bildar familj eller följer en kallelse?
Detta måste vi tänka på eftersom vi har ganska vuxna pojkar som tänker på sin framtid efter tiden hos oss. De får studera, antingen bedriva teoretiska studier eller lära sig ett hantverk. Vi har en pojke som ofta har sagt att han vill bli mekaniker. Efter den obligatoriska skolan kan vi skaffa honom en lärlingsplats, och på så sätt får han en ingång till arbetslivet.
Avslutningsvis, vill du sammanfatta vad ni har åstadkommit under kongregationens 23 år?
Många av flickorna, de unga mammorna, har bildat familj och är lyckliga. Jag har förstått att de lyckligaste familjerna är de där barnets pappa har tagit ansvar för mamman och barnet. Andra familjer har svårigheter men vi lyckas ändå överbrygga dem. Vi bibehåller alltid kontakten med de unga familjerna. De kommer och hälsar på oss och tar med sig sina barn och sina makar. Så vi är verkligen ganska nöjda. Vi har också upplevt en del motgångar men vi fortsätter.
Med tanke på de motgångar som ni har upplevt, vilka utmaningar räknar ni med att möte i framtiden?
Det är svårt att förutse eftersom varje person har sin egen historia. Varje fall är individuellt, så man kan inte göra upp gemensamma planer för alla dessa flickor och dessa mödrar. Lösningarna måste anpassas. Men i alla fall vet flickorna att dörrarna är vidöppna om de bara kommer och söker upp oss.
Ni gör detta arbete i väntan på och i hopp om att mamman skall komma och ta hand om sitt barn igen.
För varje övergivet barn blir vi väldigt lyckliga när barnet återförenas med sin mamma, eftersom det är detta som vi arbetar för. Vi hanterar detta ögonblick av psykologisk kris men vi ser att barnen växer med sin personliga historia och en positiv livssyn, eftersom de vet att det skulle kunna vara värre.
Vatican News, franskspråkiga redaktionen, 2024-05-25
Detta är en nyhetstext.