HALLDORF, JOEL
När Per-Erik Persson föreslog Thomas av Aquino som avhandlingsämne berättas det att hans handledare frågade om Aquino verkligen var substantiell nog för att räcka till en hel avhandling! Det visade han sig vara, och Per-Erik Persson blev år 1963 professor i dogmatik i Lund. Men historien illustrerar den lutherska dominans som länge rådde på de svenska teologiska fakulteterna. Så sent som 1953 angavs att regeringen skulle ta hänsyn till den ansökandes tro vid tillsättningen av vissa teologiska professurer. I realiteten innebar det att de som satt på tunga teologiska poster skulle vara medlemmar av Svenska kyrkan. De statliga universiteten producerade ju präster åt den tillika statliga kyrkan.
1974 ändrades detta och fakulteterna blev konfessionellt neutrala. Samtidigt skedde en avteologisering, eller i alla fall ett försök till en sådan, genom de så kallade RUMO-direktiven (Religionsvetenskapliga Utbildningens Mål och Organisation). Här betonades religionsvetenskap framför teologi. Utbildningen skulle ge ”redskap för analys och förståelse av religioners och livsåskådningars roll för den enskilde och i samhället”. På de avteologiserade universiteten skulle anställda och studenter analysera olika åskådningar, men inte bidra konstruktivt eller uttala sig normativt.
Den nya konfessionella neutraliteten öppnade för professorer från andra kyrkor än den svenska lutherska. 1995 blev katoliken Werner Jeanrond professor i systematisk teologi i Lund. Hans teologiska bana hade inletts med en grundutbildning i det av konfessionalism präglade Tyskland. Vidare till Chicago Divinity School, där han bland annat studerade under den välkände teologen David Tracy. Därefter följde 13 år vid Trinity College, Dublin. På Trinity College hade det sedan 1980 funnits en icke-konfessionell teologisk fakultet, något Jeanrond själv uppfattade som mycket positivt:
”Denna nya möjlighet till en obunden teologiutbildning i ett land, som under lång tid har haft stora problem med konfessionella teologier, har betytt mycket för den intellektuella utvecklingen i Irland under det senaste kvartsseklet och har bidragit till den professionella och offentliga utmaningen av alla konfessionella, sekteriska och fundamentalistiska teologier.”
Efter sitt tillträde i Lund blev Jeanrond en ofta hörd röst i den svenska samhällsdebatten. Han fick uttala sig om stamcellsforskning, homosexualitet, frågor om religion och politik, osv. Men tvärtemot 1970-talets RUMO-direktiv så uttalade han sig som teolog, inte som neutral expert på religion. Det vill säga: han tog ställning, han uttalade sig normativt. Detta till skillnad från många andra svenska universitetsteologer, som redan före RUMO – mer precist sedan filosofiprofessor Ingemar Hedenius frontalangrepp 1949 – hållit en ganska låg profil.
I det senaste numret av Lutheran Quarterly (vol. XXI/nr 2, 2007) tecknar Arne Rasmusson från Umeå universitet ”A Century of Swedish Theology”. Här följer han utvecklingen från Nathan Söderblom och Einar Billing till Jayne Svenungsson och Ola Sigurdson. Vägen går givetvis via internationellt erkända teologer som Anders Nygren och Gustaf Aulén.
Rasmusson själv studerade sociologi in-nan han gav sig i kast med teologin och beskriver i ett personligt post scriptum sin förvirring i mötet med den Hedeniuspräglade svenska teologin: ”I remember that when I read Gyllenkrok for the first time I found his philosophical views odd and found it difficult to understand how a book like that could have had such influence.”
Den refererade Axel Gyllenkrok var professor i dogmatik vid Uppsala universitet åren 1960–1973. Gyllenkrok betonade att den teologiska forskningen skulle vara vetenskaplig, vilket han förstod som en objektiv och värderingsfri verksamhet. Till en del kan detta förstås som en eftergift för den kritik Hedenius riktat mot teologin, vilken gällt just bristen på vetenskaplighet. Efter Gyllenkrok bytte professuren namn till ”Tros- och livsåskådningsvetenskap”. Namnbytet signalerade att det nu var fråga om deskriptiva framställningar av olika åskådningar, inte normativa och konstruktiva diskussioner. Professuren tillträddes av Anders Jeffner (professor 1976–2000), som i denna anda utförligt diskuterade möjligheterna till en modern teologisk metod. Jeffner menade att en universitetsteolog kritiskt kan diskutera olika trostolkningar, men att det faktiska ställningstagandet innebär ett personligt val som ligger bortom den vetenskapliga argumentationens möjligheter.
Samtidigt kan den uppsaliensiska positionen ses som en reaktion på den lundensiska. Det var framför allt i Lund som Luther stod i centrum. Enligt Anders Nygren (professor 1924–1948) representerade Luther ett ”oöverträffbart” teologiskt genombrott i historien. Nygren efterträddes av Wingren (professor 1951–1977) som visserligen var kritisk mot sin företrädare på flera punkter, men som fortsatte att bedriva teologi utifrån en luthersk kristendomstolkning. Jeffner kritiserade Wingren just för denna oproblematiserade konfessionella utgångspunkt.
Men Rasmusson vänder samma kritiska frågeställning mot Jeffner och stora delar av den svenska teologin. Här är det emellertid inte kyrkan som är den oproblematiska utgångspunkten, utan vetenskapen. Rasmusson ifrågasätter möjligheten till en neutral utgångspunkt för analys och tänkande över huvud taget – inklusive vetenskap. Han betonar att kunskapen till sin natur alltid är kroppslig och social; kontextuell och inte neutral.
Här ligger Rasmusson närmare Jeanrond, som själv kritiskt analyserat den svenska teologins utgångspunkter i en artikel rubricerad ”Teologins villkor i Sverige” (Svensk Teologisk Kvartalsskrift 3/2004). Jeanrond inleder artikeln med att konstatera att den svenska teologin ”vilar på delvis föråldrade vetenskapliga antaganden och metoder” och ”svarar dåligt på utmaningarna av en alltmer globaliserad, mångreligiös och mångkulturell värld”.
Liksom Rasmusson kritiserar Jeanrond uppfattningen att en ateistisk vetenskapssyn garanterar neutralitet. Skiftet från teologi till religionsvetenskap var ett försök att lämna ideologin, men som inte minst diskussionerna kring makt och gender har visat kan vetenskapen aldrig vara neutral. Den svenska religionsvetenskapen avstår enligt Jeanrond bara ”på ytan” från normativa överväganden. Enligt det synsätt som Jeanrond ger uttryck för rymmer varje uttalande om världen och människan, även de som går under täcknamnet ”neutrala”, en människosyn och en världsbild. Ideologi är således ofrånkomligt. I relation till detta vänder Jeanrond på kuttingen och lyfter fram ”religioners teologiska potential att kunna medverka i avslöjandet av själva vetenskapens dunkla sidor”.
Själv är Jeanrond hermeneutiskt skolad teolog och som sådan noggrann med att redovisa tillhörighet och utgångspunkter. Teologi förstår han som ett ”kritiskt och självkritiskt tänkande över religiösa fenomen”. ”Kritiskt” är vi vana vid, uppmanade som vi blir redan i grundskolan att ägna oss åt det som etiketteras ”kritiskt tänkande”. Men i den hermeneutiska tradition som Jeanrond befinner sig är ”självkritiskt” ett än mer avgörande begrepp. Här handlar det inte om att kritisera utan om att låta sig kritiseras. I mötet med texten är det inte bara jag som bedömer texten, utan jag låter också texten bedöma och kritisera mig. Jag lyssnar öppet och respektfullt till vad den har att säga, precis som jag lyssnar till en människa när han eller hon talar till mig.
Att engagemanget är avgörande vet alla som haft Jeanrond som lärare eller handledare. I seminarierummet får hans teologiska position den praktiska konsekvensen att man som student kan ombedjas att själv ta ställning. Jag har studerat teologi vid tre svenska lärosäten och givetvis många gånger uppmanats att analysera olika ståndpunkter. Men jag minns mycket väl första gången som jag uppmanades att själv göra en normativ bedömning, just i en kurs med Jeanrond. Min överraskning över denna uppmaning fick mig att fundera på om det ändå inte var något som var lite galet med min utbildning. Problemet med den strikt religionsvetenskapliga modellen är att den inte ger utrymme för att förbereda studenterna för en verklig värld, där man tvingas till konkreta moraliska och ideologiska val. Ideologin slumrar under ytan, artikuleras inte och kan därför inte vägleda. Men är inte ett av bildningens viktigaste mål just att hjälpa studenterna att själva forma den ideologiska bas som är nödvändig för att möta världen utanför universitetet? Kritiskt och självkritiskt.
Normativ men inte konfessionell, det är Jeanronds sundhetsrecept för universitetsteologin. Man kan utifrån det förda resonemanget sätta frågetecken inför Jeanronds tveksamhet till konfessionalitet. Om man som teolog har sin utgångspunkt i en kristen tradition, innebär det inte oundvikligen en konfessionell tillhörighet? Det Jeanrond främst betonar, och här spelar säkerligen erfarenheterna från Tyskland och Irland in, är teologens organisatoriska, och kanske också monetära, oberoende av konfessionella sammanhang och strukturer. På det konfessionellt oberoende universitetet får teologen en bas utifrån vilken han eller hon kritiskt kan bearbeta och kanske även utmana existerande religiösa strukturer. Teologen som ett slags profet i den religiösa traditionen, således. Historiskt sett har emellertid de mest effektiva religiösa reformatorerna varit de som haft en fast förankring i den kyrka de försökt reformera. Man kan tänka på ordensgrundaren Franciskus av Assisi på 1200-talet, eller den ekumeniske pingstpastorn David Du Plessis på 1900-talet. Kyrkan tenderar att ta mindre allvarligt på tillrättavisningar från dem som själva föredrar att hålla ett litet avstånd till gemenskapen.
Nu tar Werner Jeanrond farväl. Efter drygt tio år i Sverige går flyttlasset åter till brittiska öarna, men denna gång till Skottland och Glasgow. Den 22–23 oktober avtackades han med ett symposium anordnat av Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid Lunds universitet. Temat var passande nog ”Teologins offentlighet”. Artikelförfattaren är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet
Publicerad 2007 i nummer 8