∏ i 3D

PHILIP GEISTER

”Berättelsen om Pi” kom till biograferna i december och drar sedan premiären en stor publik. Det är svårt att tro att framgången endast skulle bero på filmens uttalade intention, att hjälpa biobesökarna att komma till tro på Gud. Filmen – efter boken av Yann Martel – är helt enkelt vacker och tekniskt överväldigande välgjord. Den berättar en osannolik livshistoria med värme och humor. Den är magisk i sin enkla, exotiska skönhet och de dramatiska effekterna förstärks genom 3D-tekniken.

Handlingen på duken sträcker ut sig in i biosalen och drar åskådaren in i skeendet på ett sätt som en tvådimensionell film aldrig förmår. Detta gäller för formen men också för filmens redan i början tydligt formulerade frågeställning: Finns Gud? Svaret ges inte i form av ett filosofiskt resonemang (som skulle vara främmande för filmmediet) utan i form av två berättelser som filmens huvudperson, den indiske pojken Pi Patel förmedlar till sin publik genom en lyhörd, dock något desillusionerad, författare som ska göra en bok av Pis liv.

Den första av de två berättelserna tar nästan hela filmens längd. Den är vacker och full av hopp och slutar med något som kan kallas för en sorglig happy ending. Den andra är kort, saklig, ja nästan tråkig i sin form, och brutal, vidrig och moraliskt stötande i sitt innehåll. Båda berättelser berättas av samma person men till olika åhörare och i olika sammanhang: den första vid matbordet och på en avslappnande promenad, den andra från en sjukhussäng under byråkratiska påtryckningar av en försäkringsagent.

Överraskande nog utesluter den ena berättelsen inte den andra. I själva verket är båda sanna. Författaren, som i filmens början uppsöker Pi för att skriva ner hans fascinerande berättelse, får själv välja vilken av de två han vill förmedla till sina läsare, vilken han vill förmedla som Sanningen. Pi själv favoriserar den första berättelsen. Det är den han själv har levt, den som har förvandlat honom till en lycklig och mogen människa. Den andra – som man som upplyst och modern åskådare spontant hade valt som den enda sanna av de två – hade gjort vem som helst till ett mänskligt vrak, förstörd av traumatiska minnen om förnedrande erfarenheter av andras och sitt eget djuriska beteende.

Betraktad ur ett teologiskt perspektiv är filmen en modern tolkning av teodicéproblemet; ett försvar av Gud och tron på Gud trots allt mänskligtlidande. Pis tro (ett slags syntes av hinduism, kristendom och islam, med inslag av judendom) är en vision med vars hjälp han åstadkommer en befriande tolkning av sitt fruktansvärda livsöde. Budskapet är tydligt: vad vi tror på avgör vem vi blir. Om livet har sitt upphov i kärlek och inordnas rätt i kategorier av vänskap och kärlek kommer vi att hitta spår av dem även i de mest förnedrande händelserna. Tolkar vi livet däremot som en animalisk kamp om överlevnad kommer vi att uppleva just det som vi var rädda för. Det är därför Pi tror på Gud – och denna tro räddar i flera bemärkelser hans liv. Det behövs en konstant grundton, ett slags existentiellt ∏ – till exempel tron på Guds existens – för att kunna leva som människa. Berättelsen om Pi visar detta på ett tredimensionellt sätt.

Philip Geister 2013-01-02

http://www.svd.se/kultur/film/berattelse-du-maste-se_7772320.svd