Är Gud strängt taget så sträng?

av FREDRIK HEIDING
I en naturlig miljö för länge sedan långt före urbaniseringen och industrialiseringen var gudarna milda. Det ska ha berott på att den sociala kontrollen i små samhällen sköttes av människorna själva. Där behövdes ingen hårdhänt gud för att reglera mänskligt beteende. Mer komplexa och anonyma samhällen medförde däremot att den moraliska disciplinen blev svårare att hålla och därför kom religiösa föreställningar att präglas av stränga gudar som hotar slarviga människor.

Om detta skriver Johan Nilsson i en artikel i dagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför fick vi stränga gudar” [länk här]. Artikeln bygger på den forskning som akademikern Peter Turchin vid University of Connecticut i USA bedriver. Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, åberopas också som stöd för idén att världsreligionerna tillber en sträng Gud.

Artikeln börjar med följande påstående: ”De stora världsreligionerna – kristendom, hinduism, judendom, buddism och islam – kan tyckas vara väsensskilda, men åtminstone en sak har de gemensamt. De har alla gudar och/eller övernaturliga lagar (som karma) som dikterar hur vi människor bör leva – och vad som händer om vi inte gör det.” Och denne gud är sträng och bestraffande.

Det kan möjligen ligga något i denna teori på något plan. Men ärligt talat, strängt taget, är Gud i kristen och judisk tappning – för att nu ta de religioner som är mest näraliggande i ett svenskt sammanhang – verkligen så sträng?

Rembrandt: ”Den förlorade sonen”.
Foto: Wikimedia commons.

Jag har nyss koncelebrerat i en katolsk mässa på spanska här i S:t Lars församling i Uppsala. Latinamerikanska sånger från kören förmedlade en helt annan och betydligt mer barmhärtig gudsbild än den som tas för given i artikeln i Svenska Dagbladet. Evangeliet i mässan var det som läses under fjärde söndagen i fastetiden, nämligen berättelsen om den förlorade sonen – eller den barmhärtige fadern – i Lukasevangeliets 15:e kapitel. Sonen strular till det och missköter sig, men fadern som är en symbol för Gud Fader är allt annat än sträng gentemot den återvändande sonen. Fadern tar emot honom med en omfamning och arrangerar en fest med musik och dans. Det vore otacksamt att kalla en sådan fader för sträng, eller hur?

Tidiga teologer såsom Isak av Nineve, som levde på 600-talet, går till och med så långt och hävdar att Jesus – Guds son – aldrig blev arg på syndare.

”73. Hata inte syndare, för vi är alla skyldiga. Om det är för Guds skull som du känner dig berörd, så gråt över den människan. Varför skulle du hata henne? Eller kanske om det är hennes synder du hatar, be då för denna människa så att du gör som Kristus som aldrig blev arg på syndare utan bad för dem.” (Den helige Isak av Nineves visdomsord, bok under utgivning på Artos förlag.)

Vidare älskar Gud skapelsen, enligt Isak av Nineve, och Guds människoblivande och frälsande död motiveras inte enbart som ett botemedel mot människosläktets synd.

”120. Ändamålet med vår Herres död kan inte endast ha varit att befria oss från våra synder eller något annat, utan det var för att världen skulle bli medveten om hur Gud älskar skapelsen. Hade hela denna förbluffande händelse ägt rum enbart i syfte att förlåta synder skulle det ha varit tillräckligt att friköpa oss med hjälp av något annat.” (Den helige Isak av Nineves visdomsord, bok under utgivning på Artos förlag.)

Hur vi än tolkar Jesu lidande och död på korset så är det knappast en sträng Gud som ger sitt liv för människornas skull.

Det finns förvisso exempel såväl i Gamla som Nya testamentet på att Gud kan vara tuff, till och med uttrycka sin besvikelse och vrede. Men Israels folk och det kristna folket i det Nya förbundet får alltid en andra chans. Och Gud är på det hela taget kärleksfull och barmhärtig. Eller om vi avslutar så här: När hörde någon av er senast en svavelosande predikan där Guds hårdhet kändes som ett reellt hot?

Fredrik Heiding 2019-03-30