Att synligt bära sitt kors som påven Franciskus

Rosari_2av THOMAS IDERGARD
Det är nedslående att läsa hur en del debattörer i Sverige, kristna och andra (nu senast Göran Rosenberg i en artikel häromdagen, läs här) använder påven Franciskus som slagträ mot kristna som uppmanar andra kristna att synligt bära sina kors (jag berörde en tidig version av denna debatt i min förra artikel här på Signums hemsida). Påvens maningar att inte låta IS terror mot kristna påverka den fredliga dialogen med islam framställs som ett alternativ som utesluter andra – som det enda lämpliga vittnesbördet om den kristna tron och enda sättet att markera sin solidaritet med förföljda kristna.

Den som är illvillig skulle kunna säga att de medvetet utnyttjar påven för ideologiskt polariserande syften. En mer välvillig tolkning kunde vara att de bara inte har tänkt igenom och förstått det exempel de använder. Jag vill tro att det är det senare som är fallet. Därför kommer här lite förklarande hjälp.

Pope-Francis-receives-ring-during-inaugural-Mass-cns-paul-haring-montagePåven Franciskus bär varje dag sitt biskopskors synligt på sitt bröst. Han stoppar aldrig undan eller döljer det, inte heller, förstås, när han träffar personer av annan religiös övertygelse. Dessutom bär han, också alltid, på sitt ringfinger den så kallade Fiskarringen. Den visar att han innehar det ämbete som Jesus först gav aposteln Petrus, som ursprungligen var fiskare. Detta ämbete handlar, med Jesus egna ord, om att vara ”människofiskare” – att vittna för alla människor, oavsett var de finns eller vad de råkar tro på, om Kristus och hans kors. I hoppet om att alla en dag ska vinnas för ett fritt ja till Kristus.

Som jesuit har påven Franciskus dessutom, precis som alla vi jesuiter, lovat att ställa sig ”under korsets baner”, som det heter i en avgörande kontemplation om det egna livsvalet i Ignatius av Loyolas Andliga övningar (nr 136–148): det vill säga lovat att göra det egna livet till en berättelse om hur Kristi kors är vägen till verklig och varaktig försoning mellan Gud och människa, och därmed också mellan människor i världen.

I sin första predikan som nyvald påve, i mars 2013, varnade Franciskus för att präster och troende som inte i ord och handling förkunnar Kristi kors inte är några sanna lärjungar (läs här). I sina dagliga morgonpredikningar i mässan i S:ta Martas kapell i Vatikanen (följ dem till exempel här), liksom i sitt sätt att leva evangeliets glädje, utmanar han oss att vittna om Kristi kors för både ljumma medkristna och en ofta oförstående värld.

Allt detta gör påven samtidigt som han betonar att alla muslimskt troende inte kan eller får hållas ansvariga för vad några terrorister förödande gör i islams namn, och framhåller att det är den som brukar våld mot oskyldiga, oavsett orsak och motiv, som för en kamp mot den människovärdets och livets kultur som Kristi kors (det vill säga Gud som i kärlek offrar sig för människans eviga liv med honom) ytterst garanterar.

Precis som påven Franciskus bär sitt kors och ”under korsets baner” ständigt är ett levande vittne för hur kärleken, genom Kristi kors och uppståndelse, har sista ordet – precis så kan var och en av oss bära ut korset i världen. För vår tro – och till stöd för dem som delar den men inte kan eller vågar visa det, eller till och med förföljs, torteras och mördas för tron på korset som verktyget för världens frälsning och helande. Så är påven Franciskus en stor inspiratör och lärare för hur vi synligt bär våra kors i och för världen.

Thomas Idergard 2016-08-15