Augustinus om flyktingkrisen

av ANDERS PILTZ
Flyktingströmmen är 2000-talets avgörande kris, och den kommer att definiera fortsättningen av världshistorien. Enligt FN var 65,3 miljoner människor 2015 under ofrivillig förflyttning, och av dem betecknades 21,3 miljoner som flyktingar och 10 miljoner som statslösa. Denna folkvandring har aldrig haft sin like på jorden. Tusentals människor dör på vägen. Mer än 13 000 människor har under januari och februari 2017 tagit sig över havet från Marocko och Libyen till Italien.

På 400-talet, när det romerska imperiet omfattade sammanlagt 70 miljoner människor, varav 1 miljon levde i Rom, tvingades tusentals flyktingar ge sig av över Medelhavet till Nordafrika, efter Alariks och goternas belägring som skar av Rom från livsmedelsförsörjning och ödelade staden (410–411). Denna historiska parallell drogs i en föreläsning i Lund 6 mars av den amerikanske Augustinus-kännaren Joseph Kelley, föreståndare för Augustinordens Center for the Study of Jewish-Christian-Muslim Relations i Merrimack, Massachusetts.

Giusto_di_Gand_(Joos_van_Wassenhove),_sant'agostinoNär kyrkofadern Augustinus 411 talade till en församling i Karthago (nuvarande Tunisien) hade han intervjuat flyktingarna från Italien, som alla vittnade om raserade stadsdelar, bränder, våldtäkter, tortyr, kidnappningar och massmord (Sermo 397, 2). I en rad predikningar och brev (som han visste skulle bli offentliga) använde han sin retoriska kompetens till att ge röst åt migranterna och tröst inför deras osäkra framtid. Han påpekade att Roms grundare Aeneas själv var flykting undan trojanska kriget och började sin karriär som hemlös på irrfärd över Medelhavet. Som biskop ville Augustinus sporra alla kristna att låta sin gästfrihet överflöda (abundet hospitalitas) över alla dessa betungade, medellösa och hungriga främlingar och låta dem mötas av nya vänner. Mottagandet måste omfatta alla medlemmar av människosläktet, också barbarer.

I det berömda brevet till flyktingen Proba om bönen säger Augustinus att hon lever i exil i dubbel mening: som änka och som fördriven från sitt hem, och flyktingsituationen skymtar i hela detta själavårdande brev. Tron är motgiftet till kristen och kyrklig triumfalism, enligt Augustinus, och räddningen för människosläktet heter rättvisa. Alla politiska åtgärder förblir provisorier, men flyktingarnas hopplösa situation måste alla kristna känna i sin egen kropp. Inför fattigdom, sorg, smärta, främlingskap och modlöshet måste det finnas goda människor som kan samtala och trösta, som gör bördorna uthärdliga och ger hopp om lösningar. Om vi klagar på att tiderna är onda, säger han, så ska vi tänka att det är vi som är tiderna: som vi är, sådana är tiderna.

Augustinus respons på situationen var trefaldig: han utnyttjade sin berömda talekonst, han uppträdde som själasörjare och tröstare, han anbefallde eftertanke. Människor är viktigare än ägodelar. Flyktingsituationen, menade han, är en bild av kyrkans belägenhet i världen: på vandring, på flykt i en värld som vacklar, där ingenting är garanterat och bara det himmelska hemlandet är tryggheten. Innan himlen är vi alla ansvariga för varandras välfärd, och fantasilösheten inför de andras plåga är den stora synden.

Detta enligt den främste av de västerländska kyrkofäderna, nordafrikanen Augustinus, död vid vandalernas angrepp på Nordafrika 430.

Anders Piltz 2017-03-06