Bruno Schulz-festival i Ukraina

20160604_203636Den som under den gångna veckan tog sig till staden Drohobycz i den västukrainska regionen Galizien kunde i den soldränkt sömniga eftermiddagshettan smyga sig in på en föreläsning i det gamla provinsuniversitetet och till flugornas lätta surr genom de öppna fönstren i ett stillsamt drömmeri tro sig höra det förra seklets hästdroskor klappra förbi på gatan utanför. Föreläsningen som samtidigt pågick vid sidan av naturens och stadens sövande utsvävningar handlade troligen om författaren Bruno Schulz (1892–1942) som vartannat år firas med en festival i sina texters anda.

Att festivalen hålls just i Drohobycz har i det här fallet en tämligen avgörande betydelse, få författare har för sitt skapande varit så beroende av sin hemstad som just Schulz. Staden, som redan under mellankrigstiden var en avlägsen provins i förhållande till det galiziska landskapets bipolära kraftfält mellan Kraków och Lwów, är centrum i den drömlika värld som Schulz skapade i sina berättelsesamlingar från 1930-talet – Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset. Schulz var sekulariserad jude men skrev på sitt modersmål polska en prosa som tidlöst borrar sig ner i de gemensammänskliga magiskt-mystiska och mångtydiga skikt som Schulz själv kallade “den stora heresins regioner”.

Drohobycz storhetstid inföll under det förra sekelskiftet efter att olja hade hittats i det närbelägna Borysław, något som gav upphov till en ekonomisk boom som berikade ett antal oljemagnater och attraherade lycksökare och stora mängder fattiga arbetare som levde under förhållanden som ansågs svåra även med dåtidens mått mätt. De en gång nyrikas imponerande villor finns kvar än idag men i ett betydligt mer förfallet skick än i Schulz berättelser, där de blev till mytiska sagoslott och centrum för habsburgska tronintriger. En stor skillnad mot förr är befolkningens sammansättning – en polsk guidebok över Galizien från tiden precis innan första världskriget anger att det i Drohobycz levde 12 000 polacker, 7 500 rutener (dvs. ukrainare) och 15 500 judar. Historiken speglas i stadens byggnader – vid stadens torg finns den imponerande senmedeltida romersk-katolska kyrkan där mässan fortfarande firas på polska, i närheten den grekisk-katolska kyrkan och inte långt därifrån två ortodoxa träkyrkor med överväldigande väggmålningar. I en dalgång tronar den massiva synagogan som efter att i många år ha fungerat som möbelbutik genomgått en omfattande invändig ödeläggelse. Byggnaden håller nu på att rustas upp och kan kanske återfå en del av den sakrala storslagenhet som den med sina himmelsblå valv lär ha förmedlat innan Förintelsen.

Festivalen har ett rikt program som spänner över konserter, utställningar, teater, översättning och litteratur – allt med anknytning till Schulz konstnärskap. Den fascinerande pluralismen i denna försvunna värld speglas delvis av den sympatiska språkförbistring som råder på festivalen där huvuddelen av diskussionerna hålls på polska eller ukrainska men enstaka inslag äger rum på engelska eller ryska, något som inte hindrar att deltagarna kommer från alla världens mest perifera storstäder. Mot bakgrund av tidsandan har årets seminarier emellertid, något oplanerat, kommit att beröra inslagen av maktkritik hos den nationellt indifferente Schulz. Det går trots allt inte att bortse från de kusliga likheterna mellan 30-talets fascistiska tidsanda och vår tids återupplivande av det auktoritära språket i stora delar av Europa. Ett språk vars livlösa mask döljer en tom lögn som genom historien vållat så mycket ont bland annat på denna sällsynt välkomnande plats.

Andreas Jönsson 2016-06-15